onsdag 7 augusti 2013

En man som heter Ove

Jag har läst flera dråpliga krönikor av Fredrik Backman och hade höga förväntningar på "årets roligaste bok!" som det står tryckt på omslaget. Platt fall. Samma gubbkris som i "Gunnar", och samma stil (påminner också om "Regnkungen Henderson" av Saul Bellow). Men "Ove" vadar i en sörja av tröttsamt krystade liknelser staplas på hög. Och en massa sakfel, några exempel följer. Kap 25, sid 229 i pocket: man kan inte koppla ett bilbatteri till en plåt för att göra den strömförande, som Ove beskrivs göra. Kap 29, sid 262 i pocket: det är vinter med snö i boken, men här sätter dom sig på marken och lagar en punka i tio minuter. Och nånstans står det att brevbäraren Adrian delar ut reklam, det gör inte Posten.

Inifrån

Thomas Bodström ska (bort-)förklara sig. Jag orkade bläddra några avsnitt och det är egocentrerat och väl sållade sanningar  - så jobbar väl en advokat. Han undviker t ex frågan om det faktum att hans pappa var sosseminister påverkade att han "ärvde" ämbetet - trots att han ondgör sig över att kungahuset går i arv, och drar bara paralleller med näringslivsfamiljer, inte politiker. Han ondgör sig över "vissa" riksdagsledamöter som glömt sin anledning att bli politiker, sitt kall. Han nämner en misslyckad presskonferens där han gjorde bort sig, men redogör inte för vad som sades eller varför. Han svarar alla som kritiserat honom för att varit borta från riksdagen för mycket, pga sitt jobb, "riksdagen är ett uppdrag, man ska kunna sköta ett jobb parallellt" - visst, men då kan man välja ett jobb som inte går ut över uppdraget så mycket.