fredag 20 mars 2015

Internationella sömndagen - gäspinlägg av Vladimir Oravsky

Internationella sömndagen

Det låter förvirring om på vilket datum Internationella sömndagen infaller. På engelska heter den World Sleep day (se http://worldsleepday.org/) och den infaller den 13 mars. Den svenska sajten http://temadagar.se/internationella-somndagen/skriver ”Det är viktigt för alla att få en god natts sömn och det är avgörande för både hälsa och välbefinnande hos människor. Därför har Internationella sömndagen instiftats av World Association of Sleep Medicine (WASM). Internationella sömndagen infaller samma datum varje år, alltså den 21 mars, och heter på engelska World Sleep Day. 
Dagen är instiftad för att hylla sömn och upplysa om viktiga frågor som rör sömnen, men även saker kring, t ex medicin, utbildning och sociala aspekter, samtidigt syftar dagen till att hjälpa människor med sömnproblem genom att bättre förebygga och hantera sömnstörningarna.” Förvirring över när jag borde fira sömndagen, håller mig vaken. 
Men det finns annat som håller mig vaken. Exempelvis det som inträffade lördagen den 14 mars när hela svenska folket skulle lägga sin röst på Sveriges i särklass mest bevakade och omskrivna kulturhändelse, Melodifestivalens grand final. Även det här året var Sveriges television tagen på sängen: omröstningen om Sveriges melodisammaste framträdande liknade nämligen de belarusiska lokalvalen 2014, på grund av att den så kallade meloappen lade sig åt sidan och somnade in. 
Jag tycker att Sverige borde vakna från förnöjsamhetens sömn och släppa in internationella valobservatörer när det gäller val av Sveriges låtrepresentant till Eurovision Song Contest. Vakna Sverige: Allt för mycket står på spel.

Den 20 mars inträffar vårdagjämningen. Det finns folk som inte vet att vårdagjämningen inte är en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt vid olika klockslag på skilda ställen på jorden. Sånt håller mig vaken. Och inte blir det bättre av det att det finns folk som tror att denna dag är den dag då dag och natt är precis lika långa. Det är det inte. Detta inträffar nämligen något dygn tidigare. 
Den 28 mars skall man lyssna på Rapport. Då kommer man höra att klockan två på natten skall klockan ställas fram en timme. Men jag säger er: man behöver inte lyssna på Rapports råd och rön. Det går nämligen att ställa fram klockan både före och även efter den av Rapport förordnade tiden.
Den 29 mars börjar sommartiden. Då kommer vi justera fram våra klockor en timme. Några dock har en liknande klocka som jag, alltså en som korrigerar sig automatiskt. Men det händer att jag glömmer bort det, och ställer in den manuellt. Då går den plötsligt fel, trots att tillverkaren försäkrade mig, och tog kungligt betalt för, att den inte kommer att avvika från det atomur som mäter tidsskillnad i millisekunder. Sånt kan hålla mig vaken. Sånt får mig att längta efter de klockor som SJ använder sig av. Sådana som inte styrs av någon atomklyvning utan värdeförhållanden – av värmen och kylan och torkan och snön och regn och blåst och solen och månen och dessutom av inkompetens som verkar vara lika stabil som atomklyvningen.
Jag hade en bekant som vägrade att justera sin klocka för att synkronisera den med sommartiden. Han hävdade att på grund av denna omställning ökar antalet hjärtinfarkter och även antal självmord. I det tänket fick han rätt av en annan bekant till mig, nämligen av den samme Jerker Hetta som är en av författarna till boken ”Bli fri från dina sömnproblem : med kognitiv beteendeterapi”. Jerker och min bekantskap började någon gång på 70-talet, när han gav mig skjuts i sin bil och det visade sig att vi hade några gemensamma bekanta, som jag faktiskt umgås med till dags dato. Bekantskapen med honom som vägrade att justera sin klocka upphörde när han dog av stress av att aldrig kunna hålla avtalad tid. Han blev depressiv, försköt nästan all fysisk aktivitet, började röka, fick högt blodtryck och även diabetes. Törnrosa var död i hundra år, Jesus i tre dagar. Mer säger jag ej.
En annan av mina bekanta sover nästan aldrig. Där liknar han Condoleezza RiceJean Calvin, Christopher Polhem, Alfred Nobel, Leonardo Da Vinci, Aristoteles, Winston Churchill, Tage Erlander, Nikola Tesla, Thomas Jefferson, Thomas Edison. Jag pratade med honom för två dagar sedan och under tiden som han förklarade för mig att kroppen vet bäst vad den behöver, att när den och hjärnan blir tillräckligt trötta så somnar man, somnade han. Där liknar han kor som liksom hästar, oftast sover stående. Mer säger jag ej.
En annan av mina bekanta sålde billiga kammar och hårspännen och fingerringar och simpla armband för barn, på en mängd olika marknader runt om i landet. Han hade säkert 100 varierande varor i sitt sortiment, ingen av dem kostade mer än 10 spänn när de såldes till slutkunden. Det betyder att han köpte dem ännu billigare och till det priset adderade han kostnaden för bränslet till den stora lastbilen han körde varorna i, utlägget för att hyra lastfordonet och så var han tvungen att gå med vinst om han ville försörja sig själv och sin familj.
De bodde på en halvt förfallen gård som de hyrde för en relativt billig peng. Mille, så hette han, anlände till gården med sin stora lastbil stängde av motor och somnade utan att kliva ur förarhytten. Hans hustru och tre barn i åldrar 6, 5 och 4, öppnade bakre lastbilsdörren och började lasta av varor som Mille köpte in, sorterade dem och lastade in nya varor som Mille skulle distribuera på marknader. Det tog cirka 4 timmar. Sedan släpade hustrun den fortfarande sovande Mille ut ur lastbilen, drog av hans kläder och tvättade av honom med en svamp och en vattenslang. Därefter klädde hon på honom rena kläder. Mille trälades återigen in i lastbilen och matades rikligt med mat. Han vaknade då och då och då berömde han sin hustruns matkonst. Sedan fick han sova ytterligare cirka två timmar, innan lasten var fullproppad. Hustrun väckte Mille med en stor kopp starkt, svart, kaffe, ställde in en termos i förarhytten och några påsar mat och två rena handdukar och två tröjor, pussade honom, förmådde barnen att pussa honom och Mille var nästan helt vaken när han startade motorn på lastbilen för att påbörja en ny veckolång resa. 
Annika Falkengrens årslön från SEB är 29,4 miljoner kronor. Därtill tillkommer pensionsavsättningar, arvoderingar från olika styrelseuppdrag et cetera. Varje hennes arbetsdag är förlängd med åtminstone 44 timmar eller också går hon på klyvbara ämnen som torium och uran.
Hennes överordnade menar att hon är värd sina pengar, även om de säkerligen inte menar hennes pengar utan kundernas. Jag som är kund hos SEB menar att Annika Falkengren borde få mer, betydligt mer. Då kommer hon kanske ordna att köerna på hennes kontor i Jönköping minskar från 40 minuter till 5, att SEB:s internetkontor kommer att funka bättre, att SEB:s tjänster blir pålitliga så att man slipper kräva sin rätt gång på gång, att när SEB räknar fel, att åtminstone en enda gång felet skall gynna kunden och inte alltid och vid varje tillfälle banken, att…
Det är sånt som håller mig vaken.       

En kvinna skall gå till sängs senast klockan nitton, brukade Kim säga. En kvinna skall gå i säng senast klockan nitton, brukade hon säga och lade till, för att hennes man inte skall efterforska varför hon kommer hem senare än han. Hennes man är nämligen inte bara min chef utan även en svartsjuk, bevakande taliban och sånt håller mig vaken. 
Kim påminner mig om min ungdomskärlek Natalia. 
När jag blev 13 år fick jag en känsla av att Natalia började titta lite snett på mig för att hon aldrig fick en blomma av mig, inbillade jag mig. Natalia var min fröken, och cirka 30 år äldre än jag. Vid den tiden hade vi sällskapat i fyra år. Jag sålde farfars guldklocka, till och med det svarta fodralet den låg i. I stans största blomsterhandel, valde jag ut den flottaste uppsättningen jag kunde se, och gick med den genom stan till min älskade. När jag överlämnade kransen, på vars banderoll det stod SOV SÖTT, med mitt handskrivna tillägg NATALIA, gjorde det ett djupt intryck på henne. Mer säger jag ej.
Mars månad är vårens månad. Då vaknar naturen. Blommorna, träden, djuren, till och med människorna. I mars månad, den 13:de eller 15:de eller 21:e, firar vi, eller vad vi nu gör, den Internationella sömndagen.    
© vladimir oravsky

tisdag 17 mars 2015

Guru – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Guru
I dag och dessutom den 19 och 20 mars, kan man på Kunskapskanalen skåda mina kollegers Sabine Gisiger och Beat Häners film “Guru: Bhagwan, His Secretary & His Bodyguard”. Jag vill rekommendera den. Jag såg den för fem år sedan och då skrev jag till Sabine följande:
Jag är ledsen över att höra att du har förlorat din tro. Sånt kan jag tänka mig är jobbigt, men jag vet ju inte, eftersom jag aldrig har haft någon religiös övertygelse. Fast jag skulle gärna vilja ha en. Jag tror att sådant underlättar livet. Att kunna lasta över sina problem på någon Gurus axlar måste vara toppenskönt. Dessutom har man alltid någon att prata med. ”Hörröruru, Guru, kan du vara bussig att se till att den där rutan som jag råkade paja aldrig gick sönder”, eller ”Hörrururu Guru, kan du fixa så att… du fattar.” 
Jag skulle laga mat på en fest, där en riktig Guru skulle närvara. Den här Gurun anses vara en av de riktigt stora och har hundratusentals anhängare över hela världen. Han reser runt överallt och träffar sina lärjungar i större och mindre grupper. Jag har fått höra många historier om honom, hur han omvände folk och liknande – och garanterat inte från några galna fanatiker. Jag träffade exempelvis min förra kemilärare på denna fest och han är definitivt ingen flummig typ. Tvärtom. För honom var till och med en kyss något man kunde beskriva med en formel som exakt uttryckte hur många baciller som byter plats med varandra och precis vad som händer när de möts.
Vi kallade honom Nobel för att han släppte bomber och pruttade rätt så friskt, men om någon nämnde det, hävdade han att det var hans kemikalier som stank så infernaliskt.
”Är du också en av oss?”, frågade Nobel mig på festen.
”Nej, inte än, men jag hoppas att bli det.”
”Å, det kommer, det är oundvikligt ska du se! Träffar man HONOM så är man såld!”, övertygade Nobel och lyste upp som en fyr på Alla Helgons natt och fortsatte: ”Jag skulle precis börja en lektion på er gamla skola. En mycket intressant lektion, faktiskt, där vi skulle göra ett experiment med ett grodhjärta.”
”Att salta ett grodhjärta och se när det hiphoppar som om det vore på disco”, fyllde jag på och märkte hur stolt han blev över att ha lyckats lära ut lite av all sin kunskap till yngre generationer.
”Helt rätt Valery.”
”Vladimir”, rättade jag honom. ”Valery var tjejen som bru­kade svimma på dina kemikalielektioner.”
”Helt rätt, mitt fel. Jag märker att du är uppmärksam. Det är en bra egenskap. Du kommer nog inte få några problem i ditt äktenskap. Annars är faktiskt äktenskapsproblem större problem än man tror.”
”Mmm, eller hur? Hur var det nu med din omskärelse, sorry, jag menar, omvändelse?”, frågade jag för att undvika att han gled iväg ännu längre från ämnet. 
”Jo, som jag sa, jag skulle just hålla en lektion på er skola. Men precis när jag skulle gå in i klassrummet hoppade en av grodorna i mitt laboratorium ut ur behållaren. När jag tittade på den hörde jag en alldeles tydlig röst uppmana mig att omedelbart bege mig till den andra Shellmacken på motorvägen mellan Jönköping och Stockholm.”
”Och du gjorde det?”
”Ja, vad skulle jag annars gjort?”
”Nej, det är klart, när en groda säger till dig så. Det finns ju knappast något annat val.” 
Nobel tittade undersökande på mig.
”Kan jag skönja lite ironi i din röst, Viktor?”
”Absolut inte. Viktor var han med peruk.”
”Ja just det, det där var ett obehagligt missförstånd. Mitt misstag, faktiskt. Men visste du att precis samma vätska som jag råkade spilla över honom, numera används i hårborttagningsmedel. Jag kunde ha sökt patent.” 
”Så står du plötsligt där på en bensinmack och hoppas på att snart få kyssa grodan”, avbröt jag återigen taktiskt.
”Nej, men nästan. Kan du tänka dig, plötsligt kommer det fem svarta limousiner, de längsta jag någonsin sett och alla svänger de in till bensinmacken. Fast de tankar inte. Inte heller stiger passagerarna ut ur de flotta bilarna för att pinka, äta, sträcka på sig, eller ens spy. Inget sådant som man skulle kunna förvänta sig. Istället stannar limousin nummer två precis där jag står, ett av fönsterna åker ned och därinne… därinne sitter Gurun. Jag hade aldrig sett honom förut, jag hade aldrig ens hört talas om honom, jag visste alltså inte ens att han existerade. 
Han stirrade på mig, men sa inte ett ord. Så rörde han plötsligt på läpparna och det var HELT otroligt!”
”Vad sa han?”, frågade jag, faktiskt en smula nyfiken.
”Det hörde jag inte först. Det tog säkert en hel minut innan anden trängde in i mig.”
”Och nu när anden var inne…?”, uppmuntrade jag försiktigt.
”Ja, jag vet inte hur jag ska förklara det. Du kommer ju själv att möta honom om”, han tittade på sitt armbandsur, ”om en timme. Jag smälter snart av glädje.”
”Ja, men vad sa han?”
”Du kommer inte tro det.”
”Jo då, bara du avslöjar det innan jag pensioneras, så.”
”Han frågade rätt och slätt”, började Nobel långsamt och sökande.
”Om du var redo?”, fyllde jag i av otålighet.
”Inte exakt med de orden. En Guru är mycket större än så. Han frågade om jag kunde vägen till…”
”Till evig salighet, eller hur?”, hjälpte jag för att visa att vi låg på samma våglängd.
”Nästan. Han frågade om jag kunde vägen till Stockholm.”
”Till Stockholm?! Vad menar du med ’nästan’? Vad har Stockholm med salighet att göra? Stockholm har med Slussen att göra och det är en bra bit mellan den och salighet, ändå!” Jag var allvarligt irriterad.
”Precis. En äkta Guru pratar alltid i bilder. Tänk dig själv. Du är på motorvägen mellan Jönköping och Stockholm och någon stannar och frågar dig om vägen till Stockholm. Vad får du ut av det?”
”Att denna någon är en idiot och att du som en annan coco bello samtalar med grodor”, svarade jag och gick för att röra om grytorna.
Kosten var färdig. Klockan var 11.30. Det var lammgryta precis som på biblisk tid. Gästerna var församlade och alla pratade om den store Gurun. Klockan blev ett. Och sedan två och tre. Precis som det ska vara. Men nu framåt eftermiddagen blev många hungriga och ville smaka av grytan men jag stod och vaktade, och slog dem som försökte få sig en bit mat med en het metallslev på fingrarna. Plötsligt spreds det ett rykte att Gurun skulle komma vid sextiden. 
Humöret steg med åtminstone 219 procent. Till och med de som höll på att svimma av hunger blev på festhumör. Människor började byta erfarenheter med varandra om den store mannens gärningar. Ett flertal personer som kände mig kom till mig och gratulerade mig till att jag skulle få träffa Gurun för första gången. 
”Jag avundas dig”, erkände festens pipskäggige värd, som enligt andra var direktör på ett multinationellt företag med världsrykte. Pipskägget räckte fram en av Guruns många skrifter och bad mig läsa.
”Du vill säkerligen inte ta den frukt som ligger på frukthandlarens disk och som andra har haft i sina händer. På samma vis är det med kvinnor. Man vill helst ha en sådan som ingen annan har fingrat på.”
”Det var en fin bild”, medgav jag till det internationella pip­skägget, ”men jag är inte säker på jag att förstår det rätt.”
”Nej, du är novis”, evangeliserade han och trettio kloka JA-sägare nickade i samförstånd som plasthundar med sina lösa huvuden som män med finare smak och folkligt omdöme kan ha i sina bilars bakrutor för att visa för omvärlden who is in charge. 
Klockan blev sex, sju, åtta, elva och tolv. En dag sa ”bye-bye” och en annan sa ”good day”, fast inte högt, såklart.
Jag hade förväntat mig ett uppror. Jag hade förväntat mig att åtminstone någon skulle hoppa av. Kanske en av de hungerdöende. Men inte. Tvärtom. Hans Övernaturlighets försening uppfattades som ytterligare en bekräftelse på Hans oändliga storhet, Hans andes seger över klockan, Hans visdoms universalitet som inte låter sig fjättras av tidens flykt och andra borgerliga och biologiska överenskommelser. Varför kan de inte se det så, när jag kommer för sent till jobbet?
Jag tyckte faktiskt om det. För min del kunde Gurun hålla sig borta i ytterligare några år. Under tiden sålde nämligen jag i hemlighet små portioner av lammgrytan till högstbjudande hungrande troende. 
”Snälla du, för så mycket pengar kan man köpa en hel flock lamm inklusive herden i Palestina!”, hävdade en spekulant när jag lade fram mitt bud. Han har antagligen aldrig varit i Palestina, om ens i Hestra, och jag frågade om herden han pratade om var lika välkokt som mitt lamm.
Klockan två på natten fick vi från en oviss källa veta att Gurun inte skulle komma den här gången. Besvikelsen var stor, men inte större, än att man enades om att det säkerligen fanns en stor mening i allt som hade hänt oss de senaste 24 timmarna. Och jag kunde ju inte annat än hålla med, jag var ju 4800 svenska shekel rikare. 
När nästan alla var ute och en oändlig rad taxibilar hade kört fram för att skjutsa iväg de troende, kom det ett bud, att Gurun trots allt skulle infinna sig och att han skulle vara där inom en-två timmar. Jag gick till fönstret och kollade ifall det kom någon flygande på en kvast.
Alla kom tillbaks in och glädjen var oerhörd. De flesta var så trötta att de skulle kunna gå i ed, att Michael Jackson föddes som vit. Gråt och skratt var hela tiden mycket närvarande. Även jag var mogen att träffa HONOM och omvandlas till en mycket djupt troende. No doubt about it.
Sedan kom han.
Även om jag inte tycker att man bör fästa sig vid en män­niskas utseende, så måste jag säga att lite konfunderad blev jag: denne store man var en dvärg på högst en turkisk meter. För att kompensera detta hade han en turban på huvudet, och turbanen var lika stor som han själv. Kanske var det på grund av den som han var så liten. Den såg ut att trycka ner honom i skorna så att han hela tiden krympte. Och som om inte detta var nog, var han dessutom omgiven av ett harem: sju kvinnor som samtliga var mindre än han. Jag vet att det låter otroligt men så var det. 
Om nu Gurun var liten på höjden så var han ju desto större på bredden. Såvida det nu inte var så att han stod på tvären när han kom in. Fast det tror jag inte, för då skulle det betyda att han hade sin turban på magen och det har nog inte ens Guruer. 
När den brede turbanmannen rullade in skrek han: ”Var är maten?! Jag är hungrig som en varg!”, fast på bruten – eller till och med förlamad – engelska. Jag förstod genast att det måste vara detta som gör att det han säger är så otroligt stort. Ingen förstår vad han säger och alla tolkar det på sitt eget sätt. Tydligen tyckte de flesta att den öppningsrepliken var helt fantastisk för några till och med svimmade. 
Så småningom hade allt ordnats, det vill säga alla satte sig i olika rum efter religiös rankning, eller kanske graden av tro. Och så började man äta. 
Eftersom Han kom nästan en hel dag för sent, saknades det lite mat, och vår Guru klarade inte av att trolla fram lite fisk och bröd, som vår Jesus varit en riktig baddare på. Antingen för att vi inte hade någon fisk, eller också för att det var lite för sent för trolleritricks. Så till vissa människor sa jag bara ”du har ju redan fått”, istället för att sleva upp mat på deras tomma fat. ”Men det fick vi betala dyrt för!”, protesterade de då, och jag replikerade ”inget fel på minnet här inte.” Då stack de till mig lite fler sedlar och eftersom det rådde en religiös och nästan andaktsfull stämning därinne, fick de lite till. 
Gurun ville att jag skulle servera även Honom. Alla bredvid Honom men även jag, sken så av lycka att jag nästan skämdes av att komma i närheten av denne lille, store Man. Jag trodde att denna myckenhet av lycka skulle lysa genom mig som en röntgen och att alla skulle se igenom mina kockkläder och se mina boxers som det står ”söndag” på, trots att det redan var måndag. Men jag ville verkligen bli religiös och upplyst så jag sa till mig själv ”what the hell” och serverade Gurun.
Han var snäll och berömde att jag var välbyggd. ”It’s a great honour for me”, genmälde jag som tack för den fina komplimangen och lade till att ”jag tycker att det hela nästan känns overkligt”. Sedan frågade jag om Han hade något emot om jag tog ett foto av Honom. 
Det blev plötsligt dödstyst bland folket runtomkring Ho­nom och tystnaden spred sig ända till borden längst bort. Till slut, när tystnaden var så talande att den sa nästan allt, frågade Han: ”Why? Why you wanna picture me?” 
Jag harklade mig och sa precis som det var, att jag ville se ”if you is real, if you fastnar on the bild?”
”Don´t worry”, sa Han, och jag sa, lättad över att den otäcka stämningen försvann: ”Oh, thank you!”, och så fick jag ta min bild.

Jag fastnade inte för Hans religion, kanske för att Han fastnade på min ”film”. Jag vet inte. Jag vet dock att riktiga gudar inte går att ta kort på, så någon riktigt riktig Gud kan han inte ha varit. 
Å andra sidan får jag ständigt nya erbjudande om att jag ska sälja min bild till hans anhängare. På sistone har jag höjt priset från 200 kronor styck till 400, eftersom jag ju faktiskt säljer dem med autograf. Min egen, såklart. Det var ju ändå jag som tog bilden. 
Möjligen kan han vara lönsamhetens gud, men inget annat. Man får ju ändå inte bortse från alla pengar jag har tjänat på honom, det ligger nog magi i det.
Han har hört av sig för att få köpa ”negativet”. Det gick jag inte med på, men jag hälsade att han fick köpa hur många bilder som helst från mig, ”I don’t mind”, skrev jag.
Han blev nog lite besviken, för han skrev att ”punishment” fanns att vänta och att jag aldrig kommer att frånskiljas från min hustru. Som om jag hade tänkt det. 
Jag skrev tillbaka att ”I’m really sorry”, och så la jag till att så länge han lever med sina sju runda dvärgkvinnor, kan han väl ändå inte förvänta sig att jag ska fria till honom. 
Jag brukar säga att man kan bli religiös på tusen olika vis. Jag exempelvis blev hög av det svenska språket. Här kommer min recept: 
”Jag skrev mina nyförvärvade svenska ord på ett ark och lade det i en 30-liters glasbehållare.
Jag tillsatte vatten och socker, tillslöt behållaren och lät det hela jäsa en tid.
Jag hällde vätskan i förbränningsapparaten, destillerade och avsmakade så där till hälften. 
Då märkte jag att nya tankar flög genom mitt huvud.
Det berodde på mina ord. Jag hade upplevt språkets makt!”  
Inte så pjåkigt, va? 
En världslig kram
vladimir
PS. Jag träffade Nobel, min före detta kemilärare. Han håller på att lära sig levitera. Jag frågade vad det är och han sa att det är detsamma som att flyga utan flygplan. Klockan var sex på kvällen och han bjöd på middag: fågelfrö.
Vilken Nobelmiddag.  
© vladimir oravsky

lördag 14 mars 2015

House of Cards

Politik, Vita Huset, kongressen, intriger, hela dealen. Det är Kevin Spacey, men jag ser Tommy Lee Jones i den rollen (dialekt, släpighet, mimiken – TLJ måste varit påtänkt!), det är välskriven originalmusik, men jag hör Marlowe's Theme (sluttonerna i alla program med Leif "Smoke rings" Andersson), det är lågmälda intriger och subtil ljussättning, och jag ser 40-talsfilm, Bogart, Den Tredje Mannen. Jag kan inte avfärda den här serien utan att se mer. Och det vill jag.

fredag 6 mars 2015

I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön. Två gästinlägg av Vladimir Oravsky


Del2:
I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön IS BACK

384 mejl och några få telefonuppringningar fick jag i reaktion på mina enkla rader betitlade ”I ditt anletes svett skall du äta ditt brödoch avund blir din lön”. Samtliga avsändare började sina mejl med konstaterandet att min artikel var bra eller trevligt skriven och att den var absolut nödvändig et cetera i den stilen. Jag tänker inte nämna det i den här uppföljande artikeln, eftersom vi svenskar har ett ordspråk som lyder att självberöm luktar illa, bortsett från regeringsmedlemmars och partiledarnas dito. Men skulle jag välja att ändå nämna det, då skulle det ändå inte kunna falla under självberömskategorin, eftersom det är de 384 mejlen som kom med sitt välmotiverade beröm. 
Det är dock inte för att berömma mig, som dessa människor skrev till mig, inte primärt i alla fall. De beklagade sig över att de varit med om liknande händelser som jag beskrev i ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön”. Dock var det inte Ica Maxi som figurerade mest i denna störtskur, den affären nämndes inte ens, utan det var andra ställen. Allt ifrån Citygross, till några restauranger, genom SEB och Norwegian och och och till polisen, Allmänna reklamationsnämnden, Finansinspektionen och faktiskt, även SMHI, som inte står för Sverigemästerskapet i historieskrivning utan Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. 
Vad gäller SMHI är mitt svar att de pysslar med liknande verksamhet som exempelvis Nostradamus, Kassandra, Debora, Naevius, sibyllor, Saida, Kalchas, Proteus, blind Tiresias och hans dotter Mantó och trots att de ständigt tvingas att glo i den dimma som framtiden komponeras av, lyckas de förvånansvärt väl, åtminstone om man jämför deras resultat med finansmarknadsanalytiker anställda för anstötligt mycket pengar av Swedbank, SEB etc.
Det som alla dessa har gemensamt är att de är mycket duktiga på att ”förklara” hur det kommer sig att de återigen och återigen lyckades dra regeringen och ordinarie skattebetalare vid näsan.
Vad gäller Allmänna reklamationsnämnden, Finansinspektionen, polisen och andra institutioner med övervakande verksamhet, har jag säga följande: var inte naiva, utan tänk till. Varför skulle dessa vilja stoppa brottslingar, tjuvar och bedragare? Ju flera av dessa som finns på marknaden, desto högre anslag kan dessa institutioner äska, och desto högre löner kan de kräva och desto flera anställda kan de rekrytera och desto mindre behöver de enskilda anställda arbeta. Och för att blidka ”makterna”, genomför dessa institutioner någon offerrit då och då, precis som var brukligt inom generationer som tidsmässigt var betydligt närmare neandertalare än vi är, och offrar ett lamm i form av jakt på cyklister utan ringklocka eller män som urinerar i parker och liknande symboliska handlingar utan mening, och därmed uppfyller de statistikens förnuftsstridiga krav på infångatagna mygg.       
Oskar ringde upp mig. Oskar Henningsson, butikschef på Ica Maxi. En klok man, handlingens man. Han har läst ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön” och har redan satt i gång åtgärder för att avhjälpa brister jag påpekade. Härmed föreslår jag honom till posten som arbetsmarknadsminister, utrikesminister, kultur- och demokratiminister samt statsminister, allt i ett. Kaloritomma snack och lova hit och dit kan vem som helst, Oskar sätter igång åtgärdsarbeten och inte utredningar och andra undanflyktsmanövrar.    
Slutligen: du som klagar på att ananasen du köpt var möglig, att din plastikkirurg var en veritabel Frankenstein, att dina glasögon inte sitter bra på näsan, att och att och att… Odla dina egna ananaser, sök skönheten i din själ, sörj för att din kran blir kompatibel med dina glasögon… eller gå i ide. Det är vår, solen skiner, och piplisor och gnällmånsar har vi fått nog av
© vladimir oravsky

Del1:
I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön

”Ica Maxi i Jönköping tjänar mest” skrev DN 30 september 2009 och fortsatte ”Sveriges lönsammaste Ica-handlare har gjort det igen. Karl-Gustav Ehn på Maxi i Jönköping ökade vinsten med 11 procent, omsättningen med sex procent och vinstmarginalen ökade med drygt fyra procent. Men Karl-Gustav Ehn har inga kommentarer. ’Jag gör inga intervjuer. Jag tycker det är helt ointressant’, säger han.
Ehn har gång på gång utropats till Sveriges lönsammaste butik. DN:s genomgång visar att han återigen är Sveriges handlarkung. Dessutom lyckas han öka omsättning, vinst och vinstmarginal i en recession.
Ica Maxi i Jönköping gjorde förra året ett resultat efter finansnetto på 41 miljoner kronor. Det innebär att butiken tjänade skyhögt över Ica-butik nummer två på vinstlistan, Ica Kvantum i Kungens kurva utanför Stockholm. (…)”
Den andra mars 2015 skriver Aftonbladet ”De blir rika på din mat. De tio lönsammaste ICA-butikerna i Sverige gjorde 2013 en vinst på 269 miljoner kronor. Efter skatt. 
Ägarna tjänar mer än en bank-vd många gånger.
Och allt på att sälja vanlig mat till dig.”
Ehns deklarerade inkomst av tjänst var 427 200 kr, 14 375 934 kr var överskott av kapital. Utdelning av bolagets vinst inbringade Karl Ehn 43,6 miljoner. Karl Ehns 43 miljoner är snackis på nätet, i tidningar, i affärer…
Varför? 
I Erikskrönikan kan man läsa att avundsjuka är ett svenskt karaktärsdrag. Jag skulle säga att avundsjukan har sitt ursprung i den Tjeckoslovakiska kommunismen och den utspelade sig cirka 500 år efter Erikskrönikans tillblivelse. Avund har dock ännu lite äldre anor. Med sina underbara sex systrar; högmod, girighet, vällust, frosseri, vrede och likgiltighet, bildar den en familj som den romersk-katolska teologin döpte till sju dödssynder. Förutom dessa, finns det så kallade förlåtliga synder, och de som praktiserar dessa blir, kan man förmoda, odödliga om de blir förlåtna. Dödssyndarna däremot dör till slut – men fram till dess har de, eller snarare, har vi, rätt så kul. 
Jag brukar handla på Ica Maxi i Jönköping. Av flera anledningar. En är att det är ett centralt placerat ställe som lätt kan nås med cykel och därmed även till fots och med bil. Det är en stor byggnad, vilket betyder att här ryms mycket av allt: varor, människor och inte minst luft. Man kan andas på detta ställe nästa samma luft som på ett öppet handelstorg. Personalen, inklusive butikschefen är riktigt trevliga och kan sitt jobb. Dessutom består personalen av unga och äldre, flintisar och långhåriga, tatuerade och hårt sminkade, kortväxta och långa, mulliga och muskelbyggare, svenskar och invandrare… Det ger en stor ”mysfaktor”, eftersom här finner närapå varje tilltänklig kund någon att spegla sig i. Ica Maxis varor är lika varierande: varusortimentet är stort, men utan att kunden får en känsla av slöseri, att alltför många varor kasseras, något som alltid och utan undantag kunden betalar.   
Nog med panegyrik, dessutom, som ett gammalt tjeckiskt ordspråk konstaterar, tala är silver, klaga är guld. Det som sänker Ica Maxi:s betyg är följande: på butikshyllan angivna priser inte alltid motsvarar de priser som man betalar. Exempelvis står det på butikshyllan att malen ingefära i glas av märke Santa Maria, kostar 15,95 förpackning, men skannern kräver 16,95. Det är lätt att räkna ut att en krona på en sådan billig vara kan på ett år växa sig ganska så stort. I alla fall betydligt större än banker sedermera erbjuder i ränta. Förra veckan köpte jag ett dubbelpack av läppbalsam för 20 kr. Enligt erbjudandet sparade jag 1,95, vilket var nästa 10 % av ordinarie priset. Men döm om min förvåning när samma vara kostade bara 15 kr dagen efter att jag köpte den. Sånt är surt men det är helt ok. Mindre ok är att nu kunde jag läsa att ordinarie pris är 18,90. Jag har alltså dagen innan betalt mer än ordinarie pris. Tepåsar säljs ofta i askar om x stycken. Det är den enskilda påsen som utgör jämförelseprisets måttenhet. Jag har påpekat att denna inte alltid är rätt uträknad, senast jag kollade, var det fortfarande inte åtgärdat. Många bäckar små gör en stor å, inbillar jag mig att även Ica-handlarna säger då och då.  
Det har hänt mig både två och tre gånger att en utannonserad lockvara med sänkt pris, fortfarande på en torsdag eftermiddag betalades med ordinarie prislapp. Då fick jag ställa mig i kön där vid reklamationsdisken och precis innan jag skulle kunna göra anspråk på mantalsskrivning, det vill säga få rättslig hemvist där i kön, var det min tur och då fick jag prisskillnaden tillbaka. Varje gång frågade jag, hur är det möjligt att under hela måndagen, hela tisdagen, hela onsdagen och halva torsdagen ingen registrerade detta och genomförde en nödvändig ändring i kassorna? Många bäckar små…
Ica Maxis reklamblad får man två gånger i veckan. Året lång, decennierna runt. Det finns klokare huvuden än mitt som kan räkna ut vad vår miljö betalar för dessa. Allt ifrån att man sätter en trädplanta tills man drillar efter en oljekälla… Hur som helst, det händer gång på gång att någon av de utannonserade varorna inte finns i butiken. På måndag är de inte där ännu, på tisdag är de redan slutsålda, på onsdag är de inte där än, på torsdag är de redan slut. Alltså enligt personalen. Och under tiden har du handlat varor på måndag och tisdag och onsdag och torsdag som du kunde vara utan, men eftersom du cyklade de 6 kilometrarna till butiken, så ville du inte gå ut därifrån tomhänt. Många bäckar, heter denna strategi.  
Som trogen kund brukade jag få en gång i månaden, tror jag, ett personligt erbjudande, en vara som jag brukar köpa, fast med 10 möjligen 15-procentig rabatt. Det var tider det. De senaste åren blev det ändring: jag får fortfarande ett personligt erbjudande men det innehåller en blandning av varor som just Ica Maxi inte saluför och varor som jag definitivt inte har någon nytta av, så som socker med lite yoghurt i och dylikt. Jag väntar med spänning på nästa erbjudande, det blir kanske rosafärgade sanitetsbindor. Visst vore det synd att avstå från dem.               
Grattis Karl Ehn. Vad inte offentliga personer tjänar, borde vara deras egen sak. Åtminstone så länge pengarna var ärligt förtjänade.
© vladimir oravsky