Riktigt bra början, med drömsekvenser eller hallucinationer i Berlin, där Jodie Foster tar farväl av sin man som dött i en fallolycka (mord, visar det sig sen...). Men man glömmer helt bort början när filmen blir Air Force One möter Kafka. I noskonen på jätteplanet finns en avionik-dator som skulle gjort professor Batlhazar grön av avund, och en madrasserad förpik. Moralkakorna haglar (araber är snälla, flygkaptener lyder alltid order) och i slutet en scen som en flyktingförläggning med Jodie och dotter som får specialtransport - vem beställde Röda Korsets vita bussar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar