Goodbye Lenin

En mamma i östberlin hamnar i koma och missar 8 månader då muren föll. Hennes barn, mest sonen, gör allt för att skydda henne från den chocken när hon vaknat. Möblerar rummet med gamla östprylar, får alla vänner att spela med i farsen. Kompisen redigerar fejkade nyheter som förklarar cocacolabanderoll och västbilar på gatorna: folk i väst har tröttnat på kapitalismen och flyr till öst, river muren! Det håller hon blir lurad tills hon dör. Men hon har lurat barnen att pappan flydde - han reste till väst och familjen kom aldrig - mamman trogen socialismen. Lite osannolik återförening på hennes dödsbädd - sonens nya halvsyskon ser John Blund åka i rymden: - Astronaut, säger barnen. Detaljerna är kanon: sonen häller över mat i gamla östburkar, de lurar henne att de köpt en trabi för hennes värdelösa DDR-mark. Den förste tyske kosmonauten 1978 (med John Blund-dockan, var det inte efter 1978 vi såg östtyska dock-John Blund i TV med Lennart Swahn?) ökar trovärdigheten i lögnerna. Han kör nu sunkig taxi och ställer upp som Honeckers efterträdare i sonens egen Tagesaktuell. Jag ser mamman instängd i lägenheten med lögnerna som en symbol för östtyskarna. Sonen redigerar precis samma lögner som DDR-regimen gjorde för folket. Men i all välmening... Spelet, karaktärerna, tidsandan, drömmarna har klara likheter med Mitt liv som hund. Mycket bättre än jag trodde, fick bara hyfsad kritik.