Gästinlägg av Vladimir Oravsky

AMERICAN GRAFFITI / SISTA NATTEN MED GÄNGET

visas på SVT1 i dag 2014-08-13 klockan 13.40

Jag fick ett mejl i denna stund: ”’American Graffiti’ visas på SVT1 i dag klockan 13.40”. Klockan är 11.30. Det gäller att snabbt fatta pennan.

Rocken kom på allvar in i filmen genom vinnaren i Cannes filmfestival ”Easy Rider” (1969), av manusförfattartrion Peter Fonda, Dennis Hopper och Terry Southern. År 1973 kom sedan George Lucas med sin film ”American Graffiti”, innehållande ett 50-tal originalhits och i och med det blev detta recept stämp­lat som vinnande. Dessvärre fungerar inte alltid detta.

Sannolikheten att man blir nöjd med ett filmsoundtrack är större om det är från en bra film, en dålig film eller TV-serie är däremot förmodligen försedd med en förfuskat musicscore. Filmen ”American Graffiti” är ett bra test på denna hypotes. George Lucas ”American Graffiti” är ett mästerverk och det kompilat av musik till det var en milstolpe i filmhistorien. Filmen ”More American Graffiti”, skriven och regisserad av B.W.L. Norton blev ett intellektuellt slag rakt in i skrevet trots att karaktärer skapade av Lucas, Gloria Katz och Willard Huyck fanns med i filmen, liksom även den legendariske DJ:n Wolfman Jack. Musiken i den filmen var det inget fel på, tvärtom, den exekverades av The Supremes, Marta & The Vandellas, Donovan, Percy Sledge et cetera, alltså massor av musikaliska hjältar, kungar och drottningar, men soundtracket som helhet föll lika platt som filmen det hörde till.

Soundtrack av “Easy Rider”-, “American Graffiti”-, “Pulp Fiction”- och “Saturday Night Fever”-typen säljer mer, än exempelvis soundtrack från “The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen. De förstnämnda består nämligen av populära singellåtar framförda av pop- och rockgrupper på modet, eller pop- och rockgrupper som mäktar att ”definiera” en specifik tid, oftast med anknytning till någon ungdomsrevolt, eller tiden runt Vietnam- och Kambodjakriget. På dessa soundtracks kan vi avlyssna det bästa från, och det mest typiska för exempelvis The Beach Boys, The Troggs, Steppenwolf, The Who, The Doors, The Hollies, The Easybeats, Urge Overkill, Bee Gees och så vidare.

Varför förlitar man sig på just pop- och rockgrupper och artister? Eftersom det är ungdomen som mest befolkar biografer, och då anses det vara givet att locka till sig dessa konsumenter med något som de känner igen, någon som de själva är en organisk del av. Därför skiftar denna musik. En gång är det rhythm and blues och rock och ”verklighetsbaserad” musik, av den typ som exempelvis The Rolling Stones representerar, nästa gång är det synt och new age-nära melodislingor. Denna sorts soundtracks återspeglar och förstärker utveckling av de allmänna trenderna ”out there”. Producenttilltro till denna sortens trend är så pass stark att det nuförtiden knappast finns någon film som inte innehåller åtminstone en sång – gärna i början och så på slutet av filmen – framförd av en ungdomsidol eller en namnkunnig ledande musikartist allt ifrån Bob Dylan genom Neil Young till Bruce Springsteen. James Bond-filmerna är ett bra exempel på denna trend och faran med den, kan illustreras med exemplet Shirley Manson och hennes Garbage som vid premiären av ”The World Is Not Enough”, hann tappa en hel del av sin popularitet… Feldatering är en annan fara förknippad med denna sort av soundtrack. Det kan naturligtvis röra sig om medvetna anakronismer men ofta är det fråga om lathet, flathet och ren och skär okunskap. Ett exempel: minns du den snabbt ihop krafsade programserien om sju delar kallad ”Tidsmaskinen”. Det avsnittet som jag såg var inte dåligt, det var sämre än så. ”Tidsmaskinen”s år 1961, beledsagades med Jimi Hendrix ”Purple Haze”. År 1961 bodde Hendrix fortfarande i USA och spelade ihop med The Casuals. Innan den legendariske The Animals manager Chas Chandler langade över Hendrix till London där den sistnämnde bildade The Jimi Hendrix Experience, spelade Hendrix i åtminstone fyra andra USA-baserade grupper. ”Purple Haze” är Experiences andra singelutgivning och så gott som alla rockmusikintresserade kan säga att den är utgiven 18 mars 1967. Låten är nämligen en milstolpe i rockens historia, lika märkbar som utgivning av The Beatles konceptalbum ”Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band” tre månader senare. (Hendrix första singel ”Hey Joe” från december 1966 var också en ljudchock men ”Hey Joe” var inte skriven av honom själv. Man tvistar om vem som skrev den. Vad är säkert däremot att det finns mellan 400 – 500 inspelningar av ”Hey Joe”. Allt ifrån Black Uhuru genom Bad Company, Yarbirds, Ten Years After, Mothers of Invention till Nick Cave and the Bad Seeds, Lenny Kravitz och Red Hot Chili Peppers, hade den på sin repertoar. Enligt Michael Hicks läsvärda bok “Sixties Rock Garage, Psychedelic & Other Satisfactions” copyrightades “Hey Joe”:s musik och lyrik år 1962 av William Moses Roberts Jr. Fast inte heller Hicks är övertygad om att Roberts har skrivit den.)

Den andra typen av filmsoundtracks som generellt säljer bättre än det symfoniska soundtracket av ”The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen är soundtracks komponerade och framförda av en enda grupp eller artist, dock återigen med anknytning till den så kallade ungdomskulturen. The Who, The Beatles, Arlo Guthrie, Elvis Presley, Pink Floyd, Bee Gees, Simon and Garfunkel är minnesvärda exempel på denna trend.  

Vangelis är också ett pålitligt namn och Tangerine Dream och Popol Vuh. Dessa bildar en transition mellan den rena ”ungdomsmusiken” och klassisk musik och den vidareutveckling av den klassiska musiken som av någon outgrundlig anledning kallas kompositionsmusik.

Jag skall kanske se ”American Graffiti” idag. Under förutsättningen att den inte presenteras av kulturkyparen Fredrik Sahlin.

Nej, jag hävdar inte att världen skulle vara bättre utan kulturkypare. Tvärtom. Dessa är rent av nödvändiga och det inte bara för kulturen, utan för ett civiliserat samhälle i sin helhet. Det är de specifika, de sedermera etablerade kulturkypare och det som dessa representerar, som enligt mig är till skada och borde beredas någon arbetsuppgift som de är mera lämpade för: som exempelvis lapplisor. Där skulle de kanske fungera helt tillfredsställande.

En kulturkypare måste nämligen ha anammat åtminstone en omutbar integritet, skarp tankeförmåga, en inte alltför klen bildning…

Nej, jag hävdar inte att en kulturkypare skulle vara en bättre och mera lämpad kulturkypare om han eller hon behärskade skrivandets konst, skulptur, regi, musikkomposition och dylikt. Jag hävdar inte att man måste vara en ko för att kunna uttala sig om mjölk. Jag säger bara att en kulturkypare inte kan fungera som en sådan om valet av hans eller hennes verksamhet är genomsyrat av bitterhet att han eller hon aldrig klarade av att försörja sig som författare, skulptör målare, regissör eller kompositör. Dessutom är det till klar fördel om exempelvis en filmrecensent åtminstone hade en aning om hur en kommersiell film blir till, hur ett manus skrivs, hur man ljudlägger en film, hur det kommer sig att bilden fastnar ”på remsan”, vilka ”klippmöjligheter” en scen eller sekvens bjuder på… Håller du inte med mig, Fredrik Sahlin?

De som professionellt bedömer exempelvis konståkning, de svamlar inte och söker efter bedömningens poäng i utländska magasin eller hos publikens förväntningar.

© vladimir oravsky

In memory of Robin Williams

Ytterligare ett gästinlägg av Vladimir Oravsky.

In memory of Robin Williams

Robin Williams är död. Ett gäng allestädes närvarande svenska kulturkypare intervjuas för att den breda allmänheten skall kunna få del av vilka Robin Williams-filmer dessa bildningsgarçoner minns i denna avskedsstund. Och alla minns de samma 3-4 filmer, vilket, erkänner jag, känns något kusligt, med hänsyn till att Robin Williams medverkade i över 100 filmer och tv-produktioner, vann 55 prestigefulla yrkespriser, så som Oscar, Golden Globe, Primetime Emmy, BAFTA et cetera och dessutom var nominerad till ytterligare 67 dito utmärkelser.

Som flykting från ett envälde, om ens folkets sådant, frågar jag mig naturligtvis om smaken, om den nu rör sig om smak, kan vara så samfälld?   

Robin Williams var gift 3 gånger. Med Valerie Velardi, med vilken han hade ett barn, med Marsha Garces Williams, som gav honom två barn och de senaste tre åren var han gift med Susan Schneider.

Williams skämt, om det nu var skämt, om äktenskapet äro legio och jag vet att det finns folk som citerar dem med samma ihärdighet, som folk som citerar Monty Python. Här är några:

“Ah, yes, divorce, from the Latin word meaning to rip out a man's genitals through his wallet.”

“See, the problem is that God gives men a brain and a penis, and only enough blood to run one at a time.”

“A woman would never make a nuclear bomb. They would never make a weapon that kills, no, no. They'd make a weapon that makes you feel bad for a while.”

Robin Williams är död. Innan han dog, postade han “a touching photograph on Instagram that showed him holding his daughter, Zelda Rae Williams, when she was a young child”.

Här tänker jag minnas Robin Williams-film ”Mrs. Doubtfire” / ”Välkommen Mrs. Doubtfire” från 1993, som han inte bara spelade huvudrollen i, utan även producerade.

År 1994 vann filmen ”Mrs. Doubtfire” en Golden Globe som “Best Motion Picture - Comedy/Musical” och Robin Williams tilldelades en Golden Globe för “Best Performance by an Actor in a Motion Picture - Comedy/Musical”.

Världen har bevittnat många skilsmässor. På det privata planet, men även geopolitiskt: Tjeckien har skilt sig från Slovakien. Serbien från Kroatien, Sydsudan från Sudan... Många av dagens regeringar världen över infriar inte sina vallöften och statsöverhuvuden är knappast de trovärdiga landsfäder som de borde vara. Allt detta, samt den mängd av sönderfallna kärnfamiljer, då och då avspeglas i litteratur och film, genom att framhäva att även en fader kan vara en positiv gestalt. ”Mrs. Doubtfire” är en av sådana filmer.

Vi, västerlänningar har vant oss vid engångstallrikar, engångstandborstar och engångstrosor. Och med engångslakanen åker även fäder till våra barn inte så sällan ut. Barnen får klara sig bäst de vill utan någon fader. Och för att vara på den säkra sidan, att barnen inte tar skada av sådant modus vivendi, sätt att leva, kopplas psykologer och andra socialarbetare in och voilà, dagens ungdom har aldrig varit mer harmonisk, oavsett vad statistiken avslöjar: ”Sedan 1980 minskar självmordstalen i befolkningen – utom bland ungdomar i åldern 15–24” ­konstaterar Gergö Hadlaczky, biträdande chef och suicidforskare på NASP, Nationellt centrum för suicid­forskning och prevention av psykisk ohälsa.”

Sökande efter en fadersgestalt

Det finns ett påfallande stort antal filmer i vilka familjen är splittrad och barnen lever utan sin far. Det är tröstlöst. Men barnen, filmerna igenom, söker efter en fadersgestalt. Kan det röra sig om en antifeministisk propaganda med arkaiska förtecken?

Den som barnen till slut väljer till sin bundsförvant, står så gott som alltid i utkanten av samhället, efter att detta har stött ut honom, med benäget bistånd av sina medlöpande tjänare: psykologer, poliser och domare. Och mönstret är lika symboliskt som även förståeligt. Dessa barn kan svårligen ha en annan bild av en far, än att denne måste vara en utstött person, eftersom det inte är så sällan som modern, moderns mor, psykologer och den gängse strömmens dylika tjänare, som fällde domen. Att domen kanske inte är helt rättvis? Who gives a rats arse.

Kan barnen verkligen inte förstå att mannen, som de upplever sina mest spännande, lärorika och kärleksfulla dagar med, egentligen är en ulv i fårakläder, en varelse som bara är ute efter att skada dem och sin närmaste omgivning?

Barnen förstår bättre än deras vuxna omgivning gör. Det är hoppingivande och ”Mrs. Doubtfire” är en av sådana filmer.

OK, hör jag dig att säga. Det är förståeligt, när det är män som gör dessa filmer. Du kan kvarhålla denna uppfattning, men du kan även bekanta dig med att ”Mrs. Doubtfire” är skriven av Randi Mayem Singer och Leslie Dixon, båda framgångsrika manusförfattare, som till förlagan till manuset hade den brittiska succérika författarinnas Anne Fines vuxenroman “Alias Madame Doubtfire”.

Romanen blev även dramatiserad för scen och år 2003 gjordes en tv-version av den under titeln ”Madame Doubtfire”. Sedan 1991 finns den även på svenska: ”Madame Doubtfire alias pappa”.

Fader som söker efter sina barn

”Mrs. Doubtfire” i regi av Chris Columbus, har Robin Williams i den krävande dubbelhuvudrollen som skådespelaren Daniel Hillard och babysittern Mrs. Doubtfire.

Daniel Hillards fru skiljer sig från honom och för att han överhuvudtaget skall kunna få en möjlighet att få träffa sina barn, ansöker han i en äldre kvinnans förklädnad, om jobb hos henne som barnpassare. Ex-hustru Miranda Hillard älskar Mrs. Doubtfire, trots att denna har samma värderingar och andra personliga egenskaper, förutom utseende, som hennes ex-man Daniel Hillard. Och under tiden pågår slitsamma domstolsförhandlingar om vårdnaden av barnen.

Formmässigt är ”Mrs. Doubtfire” avlägsnad både realism och cinema verité. Mrs.Doubtfires bröst är stora som två Globen och allt i filmen har samma proportioner. Ändå känns filmen både trovärdig och igenkännbar. Detta tack vare att den pulsar i människoskräckens bottenlösa arketyp - att bli berövad sina barn, respektive sin far, samt att den framtvingar en déjà vu, genom att referera till ett flertal publika filmer, inte minst till de Oscarsvinnande ”Tootsie” och ”Kramer vs Kramer”, som också behandlar våndor med separationsångest.

Robin Williams är död. När James Lipton, han med den lärorika och underhållande tv-långköraren ”Inside the Actors Studio”, frågade honom vad han skulle vilja höra att Gud sade till honom när han kom till himmelen, svarade han: “There is a seat in the front”.

© vladimir oravsky

Moonraker - gästinlägg

Lördagen den 26 juli bjuder Sjuan på en av de bästa James Bond-filmerna och Vladimir Oravsky bjuder på en utförlig introduktion till den. Analysen kan läsas i Oravsvskys bok I skuggornas hetta, utgiven på Studentlitteratur i Lund.

Mycket lärdom och nöje

Moonraker (Moonraker)

“A film, whether light entertainment or not, is either a work of art or it is nothing. And the basic essential of a work of art is that it be thematically organic. Goldfinger [Goldfinger, 1964, regi: Guy Hamilton] is a collection of bits, carefully calculated with both eyes on the box office, put end to end with no deeper necessity for what happens next than mere plot; nothing except plot develops in the course of it, and, obviously, the essence of an organic construction is development.” / Robin Wood, Hitchcock's Films, (1965).

“You know my methods. Apply them.” / Sherlock Holmes i The Hound of the Baskervilles, (1902).

Moonraker (Moonraker, 1979, manus: Christopher Wood, efter den tredje Bond-boken från år 1955, regi: Lewis Gilbert) är den elfte i raden av James Bond-filmer. Sedan inledningen med Dr. No (Agent 007… med rätt att döda, regi: Terence Young) 1962, har såväl huvudaktörer och manusförfattare som regissörer skiftat. Idégivaren har dock alltid varit den samme; Ian Lancaster Fleming (1910-1964) - mannen med den gyllene skrivmaskinen (1).

Filmerna har blivit oerhört kommersiellt framgångsrika, och därigenom också inspirerat till ett flertal parodier och plagiat. De tio första Bondfilmerna lär ha spelat in 446 miljoner dollar till sina producenter Harry Saltzman och Albert R. Broccoli (2), och detta genom mer än en miljard sålda biljetter i visningsstäder alltifrån New York till Istanbul och New Delhi. Och showen går naturligtvis vidare. Till sina tio föregångare anslöt sig 1979 Moonraker, som på elva dagar spelade in 23 miljoner dollar i England och USA.

Bondfilmerna bygger på världsvida bestsellers, marknadsförs med överväldigande, många gånger påträngande kraft och har en elegant hjälte som trotsar auktoriteter, en Herkules i smoking - en hjälte som antagligen tillfredsställer publikens förväntningar på vissa psykologiska mönster (3). I linje med denna kraftfulla ansträngning ligger en välgjordhet i konstruktion och utförande som tyder på respekt för den betalande publiken. Med följande i stort sett rent kronologiska beskrivning av filmen vill vi antyda attMoonraker har den tematiska stringens som definierar en organiskt hel film.

1 filmens första scen visas en Boeing 747 i luften, bärande en Moonraker (en amerikansk rymdfärja efter förebilden Space Shuttle), i stånd att skjutas ut i rymden, runda jorden, återinträda i jordatmosfären och landa som ett konventionellt flygplan. Det är natt. Besättningen övervakar lugnt sina instrument. Två svartklädda män kryper fram ur sina gömställen och besätter Moonrakern. En röd larmsignal indikerar faran för besättningen. Moonrakern lyfter, med påföljd att moderfarkosten exploderar i ett sprakande eldsken som med sin färg utgör en brygga till nästa scen. På en röd telefon rapporteras - som vore den direkt ansluten till larmapparaturen i flygplanet - det inträffade till M, alias amiral Miles Messervy, VD i Transworld Consortium, alias Secret Service. 007 efterfrågas.

Agent 007, James Bond (Roger Moore), presenteras ombord på ett flygplan i behaglig närkontakt med en kvinna. Rofylldheten förbyts i fara. Strid utbryter. Bond är nära att kastas ut ur flygplanet, men vänder på situationen och slår ut sin fallskärmförsedde antagonist, bara för att ögonblicket därefter knuffas ut av en leende Jaws (Richard Kiel). En sky diving-jakt inleds. Bond hinner ifatt mannen med fallskärmen, vinner på nytt kampen och tillkämpar sig den vita duken - i dubbel bemärkelse. För den som inte visste, står det nu klart att det är Bond som är vår hjälte.

Redan här i inledningen kan vi utläsa filmens strukturella uppbyggnad och dess metod att utnyttja a) upprepning, b) opposition, c) tematisering. Scen tre har enheter som är hämtade från den första scenen. Exempel: Bond presenteras rofylld i ett flygplan - likt piloterna tidigare. Sönderskjutningen av instrumentpanelen i Bonds flygplan "indikerar" fara - liksom instrumenten varnade piloterna i Boeingplanet. Bond avvärjer dock till skillnad från kollegerna i första scenen hotet mot sig, och överlever. När han bemäktigat sig fallskärmen har han problem med att knäppa selen. Detta skapar naturligtvis spänning, men utgör också ett steg i ett sammanlänknings- delnings-/frigörelsetema, ett tema som påbörjades redan med Moonrakers frigörande från Boeingplanet och sedan byggdes på när de i sky diving-jakten inblandade, lämnade planet.

Räddningen förbyts dock åter i fara för Bond. Jaws dyker oväntat upp igen, jagar Bond genom luften och fångar honom, men tappar greppet när Bond utlöser sin fallskärm. I ilskan över att ha missat sitt offer missbedömer Jaws sina krafter; han sliter av sin egen fallskärmsutlösare, men räddas när han störtlandar i ett cirkustält av en ”ställföreträdande fallskärm”, eller varför inte, ett brandsegel, en ominös rekvisita som leder tanken till brand (- vi hade ju en eld redan i första scenen), med hänsyn till brandseglets storlek kanske en världsbrand. Det vi bevittnade var ett cirkusbetonat bravurnummer av högsta klass. Även i den rämnande cirkuskupolen pågår luftakrobatik och balansgång på höga höjder. Och vart hör Jaws och hela denna upptakt om inte till cirkusens halsbrytande och komiska värld.

En stiliserad version av en cirkusföreställning bildar bakgrund för de nödvändigaste produktionsuppgifterna, och vi styrks i vår uppfattning att James Bond-genren numera är en jättelik cirkusföreställning med spektakulära nummer av internationella toppartister (4).

Efter detta besöker vi den gode av ”cirkusens” båda managers, Secret Service-chefen M, och uppdraget att finna Moonrakern presenteras för Bond och oss. Bond utrustas med ett armbandsur, tillika ett vapen som är laddat med pilar. En pil avlossas och träffar en renässansmålning, ett porträtt i förgylld inramning som visar sig utgöra en övergång till nästa avsnitt och dess luxuösa miljö.

Bond flygs - för att diskutera förlusten av Moonrakern - i helikopter till Hugo Drax (Michael Lonsdale), som begåvats med Howard Hughes rikedomar och flygintresse och residerar i ett importerat chateau i Californien. Genom att Drax presenteras bakifrån, binds han till de anonyma, svartklädda skurkarna från filmens första scen, och vi förstår att han är ”cirkusens” onde manager. Hos Drax, som spelar klassisk musik (Chopin) där han tar emot Bond, möter vi två kvinnor och två hundar - båda paren lika dresserade och lydiga. Mötet mellan Bond och Drax blir kyligt. Drax alluderar på en aforism av Oscar Wilde när han säger: ”Att förlora ett flygplan kan ses som ett missöde, men att förlora två liknar vårdslöshet.” Han kastar samtidigt med sina ord, en och en, två råa köttbitar till sina hundar, som först inte ens ser på dessa men ögonblicket efter på en fingerknäppning från Drax, glupskt kastar sig över ”bytet”. (Drax iscensättning av aforismen är en metafor för Bondsidans situation och hans egna handlingar.) (Filmmakarna håller här fram sin film som populärunderhållning, då denna framställer finkultur som varande i tjänst hos de undertryckande, men samtidigt framvisar de att de hämtar material ur en rik kulturell tradition (5). Oscar Wildes aforism är ett citat från hans komedi The Importance of Being Earnest (1895), ett lätt och spirituellt stycke där huvudrollerna lever dubbelliv i samma komiska anda som de oppositionella huvudpersonagerna i Moonraker.)

Bond guidas härefter runt i monteringshallen där Moonrakerplanen sätts ihop - till sin form en förstoring av fallskärmen och en avbild i betong av cirkuskupolen. Ciceron är Dr. Holly Goodhead, en Eve Kendall. Hon och Bond är omedvetna om att de bevakas av Drax japanske medhjälpare Chang, som skall se till att Bond råkar ut för en ”olycka”. Chang får sin chans när Bond tar plats i en simulator, en centrifug för skapande av G-kraft.

Simulatorscenen görs mycket spännande bl. a genom den täta musiken, diverse inklippta närbilder på mätarinstrument i röd färg (ett psykologiskt utnyttjande av faran i filmens första scen), oroskapande visare-rörelser och korsklippning mellan den lidande Bond i närbild och den leende Chang vid simulatorns manöverbord. Rafflande är också återgivandet av det jetplansliknande oljud som uppstår då simulatorkabinen passerar kameran, och kameraföringen som då låter kabinen avlägsna sig i en helbild och sedan följer den i korta panoreringar i close up. Vi uppfattar det dramatiska även rent intellektuellt, då den kvinnliga vetenskapsmannen strax innan har förklarat alla faror för oss; vid den och den hastigheten händer det och det, och överskridande innebär döden. Här utnyttjar filmmakarna vår oförmåga att komma ihåg filmens händelser, eller rättare sagt: de demonstrerar hur skickligt de får oss så involverade i handlingen att vi ”upphör att minnas”. Bonds armar fixerades innan simulatorn kördes igång – ”För att hindra dig från att slå dig själv medvetslös”. Under färden kämpar Bond mot trycket, försöker befria sig, men verkar hjälplös. Han lyckas dock slutligen stoppa simulatorn, och det just genom att han är fastspänd och därmed påminns om sin sista utväg, den extraordinära klockan som är spänd kring hans handled. Hans tid är tydligen ännu inte ute. [Scenen med simulatorn är kanske också en anspelning på en liknande sådan i H. S. Bucquets film Without Love (Utan kärlek, 1945) som, titeln ”till trots”, liksom Moonraker slutar med den stora kärleken.]

Efter en nattlig kärleksakt tillsammans med Corinne Dufour, Drax helikopterpilot, tar Bond på sig sitt armbandsur och beger sig till Drax arbetsrum för att genomsöka det. Mer eller mindre ofrivilligt röjer Corinne ett kassaskåp dolt i ett ur, en parallell till Bonds polyfunktionella klocka; när Bond öppnar uret höjer sig detta mekaniskt, som om uppskjutet från en ramp, och avslöjar kassaskåpet, som Bond sedan öppnar efter att ha gjort bruk av en liten röntgenapparat som han har dold i sitt cigarrettetui. Han fotograferar av några handlingar med sin minikamera, som har två linser - bredvid varandra bildande siffrorna ”00” - och bär siffran 7, ett förebud till mynningen och avtryckaren på den dubbelbössa, och Bonds skarpögdhet eller ”röntgenblick” i samband därmed, som kommer att nyttjas i nästa scen. Corinne och Bond lämnar rummet, bevakade av Chang.

Vid avresan morgonen härpå stannar Bond till hos Drax, som är ute på fågeljakt - som om han ville hålla sig i form för tillfällen då han nedlägger större byten, dvs. flygplan. Drax arrangerar snabbt en fälla; han låter en krypskytt försedd med ett gevär med kikarsikte lura dold i ett träd. Bond erbjuds av Drax en dubbelbössa för att delta i jakten, men upptäcker den hotande faran med sin genomträngande blick (som vi såg prov på i scenen innan) och skjuter sin ”fågel”, som faller död till marken (likt ”sparven” Chang senare). Bond lämnar scenen och Corinne uppenbarar sig, på väg att ta farväl. Då hon anar fara börjar hon springa in i skogen. Chang släpper de båda hundarna efter henne, bestar som tidigare presenterats som slaktmaskiner. När de når henne, hör vi i stället för skrik kyrkklockor som klämtar för henne, och kameran blickar uppåt mot skyn, längs trädstammarna som med sin höjd - nu efter krypskyttens snabba frånfälle - konnoterar död. Sekvensen avslutas som den började. (Den inleds i luften och avslutas på samma sätt.) Via ett klipp befinner vi oss sedan i Venedig, på andra sidan det stora vattnet - dödsrikets gräns, och vi ser en hammare slå på en tornklocka. Kameran har alltså förflyttat sig uppåt till den nivå mot vilken den blickade i scenen innan. På samma sätt som Bonds resa från England till USA gjordes luftledes, görs transitionen USA-Italien uppe i luften.

Corinnes livstid begränsades genom att hon avslöjade klockans/kassaskåpets hemlighet, vars innehåll nu för Bond till Venedig och senare specifikt till sagda klocktorn där. Kamerarörelsen som utgör övergången, är ett återskapande av klockans/kassaskåpets rörelse - upp och sedan ner, en visuell kommentar om uppgång och fall.

Kameran sänker sig från tornet. Bond går iland från en gondol, uppsöker en glasfabrik och får under en visning för besökare där syn på Dr. Goodhead. Efter att ha blivit avspisad av henne återvänder Bond till sin farkost. På en av kanalerna korsas hans färdväg av en gondol lastad med en likkista. Kistlocket öppnas och liket visar sig vara en högst levande knivkastare, som emellertid genom en returnerad kniv från Bond befrias från sin falskhet och rättmätigt återbördas till kistans inre, under det att locket automatiskt sluter sig. Scenens beståndsdelar är direkta anspelningar på den föregående scenen. Begravningen anknyter till Corinnes död och klockringningen därvid, kistan och dess automatik till det kamouflerade kassaskåpet med dess dödliga hemlighet, och skurken som dör för eget vapen är en upprepning av scenen med Drax krypskytt som skjuts med sin uppdragsgivares vapen. Fortsättningen på kanalscenen blir än mer komisk. Begravningsgondolen går in under en låg bro, med påföljd att den för högt placerade kistan ”avfyras” ner i vattnet, som en raket eller torped. Den flytande kistan betraktas av en man på bron, som med en misstänksam blick på sin cigarrett kastar denna ifrån sig. Bond förföljs härefter av en snabbgående racerbåt, varvid hans gondol visar oanade resurser, en jakt som slutar med att gondolen förvandlas till en svävare som majestätiskt bär Bond över Markusplatsen. Detta skådespel betraktas förvånat av bland andra en vindrickande man som bragt ur fattningen kontrollerar sin flaskas etikett som om han frågar sig har jag delirium tremens, vad ser jag härnäst, skära elefanter, vita möss?

På natten återvänder Bond till glasfabriken och upptäcker där ett hemligt laboratorium. Han tar sig in i och avslöjar laboratoriet genom att med hjälp av sin röntgenapparat genomlysa och utröna dörrens låsmekanism och sedan trycka in den musikaliska koden (docknings/landnings-temat ur Spielbergs Close Encounters of the Third Kind). Det första han får se när han väl är inne är några möss i en bur. Han lyckas komma över ett provrör med vätskan som framställs i laboratoriet och bevittnar också hur två vetenskapsmän dör i samband med att ett glasrör faller i golvet och sprider en giftig gas, som dock inte tycks påverka mössen.

På väg tillbaka överraskas Bond av Chang, som attackerar under stridsrop. Kampen mellan dem utkämpas delvis i den utställningslokal vi tidigare besökt. Under striden krossas en mängd glas, bl. a. en tidigare förevisad blå vas (det hela en upprepning och utvidgning av laboratorieincidenten). Striden går vidare och fortsätter uppe i klocktornet. Utgången är given: tornet - höjden - liksom glaskrossandet står för död. Chang, som krossade den blå vasen, kastas ut genom urtavlan och försvinner i gatuorkesterns trumset. ”Sparven” Changs slut blir en upprepning av vetenskapsmännens död, en dubblering av krypskyttens och genom klockan en påminnelse om Corinnes frånfälle.

Nästa scen utspelas på Dr. Goodheads hotellrum. Vi ser hennes hand som sträcker sig efter en lampkontakt, då Bond där han plötsligt dyker upp som om från ingenstans, skriker till (en upprepning av föregående scens stridsrop).

Filmens tema av ständigt återkommande, plötsligt uppdykande faror ger oss budskapet ”Slappna inte av! Var alltid på din vakt!”

När Bond där han överraskande dyker upp hos henne, griper tag i Dr. Goodheads handled, gör han så eftersom han tror att hon bär sitt farligaste vapen just där (jfr. hans egen klocka). Goodhead avslöjas som CIA-agent genom att Bond genomskådar hemligheten med hennes utrustning: penna - tillika injektionsspruta, sprayflaska - tillika eldkastare, handväska - på samma gång radiosändare, etc. Denna framställning av avslöjandet är ekonomiskt gjord; Goodheads roll som agent presenteras alltså genom attribut som normalt kännetecknar och definierar en Bondfilm - hon avslöjas inte genom något ID-kort, dechiffrerat meddelande, avlyssnat samtal eller dylikt. Introducerande av ny, ”skrymmande rekvisita” undviks.

Bond lämnar sin amerikanska kollega för att tillsammans med M, den brittiske försvarsministern och den italienska polisen göra en razzia på glas/giftfabriken. Dörren öppnas och till allas förvåning möts de av Drax personligen, och det i en lokal som inte uppvisar minsta spår av några laboratorieaktiviteter. Bonds trovärdighet ifrågasätts. Har han sett syner? Men Bond vet att det var levande vita möss han såg tidigare, lika väl som vi vet att den rökande respektive vindrickande mannen inte hallucinerade.

Drax inser att marken börjar brännas, och Jaws kommer åter in i handlingen, nu som ersättare för Chang. När han nu för första gången efter förtexterna presenteras för oss, befinner han sig på en flygplats och skall passera en metalldetektor. Hans ståltänder utlöser larmet. Detta anknyter till scenen i vilken hans föregångare och motsats - den lille, alltför svage japanen - krossar den blå skålen utan att dess tjuvlarm (om vars funktion vi påmints strax innan) utlöses, och sedan själv krossas i fallet från klocktornet. Även Jaws kommer ovanifrån, med flyg, men landar i motsats till japanen mjukt. När nu Jaws blir stoppad av flygplatsens säkerhetsvakter, visar han sitt dödliga vapen i ett brett leende, som om just hans vapen var en passersedel. Vakternas handfallenhet - de låter Jaws passera - gör dem lika suspekta som ambulansmännen i den kommande scenen. (Här reagerar, kanske avsiktligt, vakterna lika bristfälligt som larmet som inte utlöstes då den blå vasen slogs omkull.)

Rio de Janeiro. I magasinet dit spåren leder Bond, finns - till skillnad från i laboratoriet tidigare - inte (längre) några möss, men väl en katt, ett rovdjur som strax ”ersätts” av den uppdykande Jaws. Katt-och-råtta-leken går vidare.

Bond och Dr. Goodhead, som även hon är ute efter Drax, stöter i en linbanesekvens ihop med Jaws - en påminnelse om inledningens lindansare som tjänar som en uppmaning till åskådaren att rekapitulera och summera filmens gångna händelser. (Jämförbara incitament till att återuppliva filmens olika moment följer när senare Moonrakers dockar/lösgörs vid rymdstationen, vid dubbleringen av anspelningen på Wilde-aforismen och slutligen under eftertexterna, då fragment av filmens handling visas på nytt.)

Drax, en skurkaktig Noa (6), tar i kampen mot Bond till ett nytt djur ur sitt menageri (efter att tidigare ha nyttjat hundar, fåglar, möss och katter): spindlar. Bond överlistar Jaws under en kamp på en linbanegondol uppe i linbanans vajrar – ”spindelns trådar” - och Jaws far rakt in i manövercentralen, rakt in i ”spindeln”, och förstör denna totalt. Efter att ha orsakat linbanestationens sammanbrott och misslyckats med att ”snärja” Bond, trasslar Jaws i stället in sig själv i ”kärlekens snaror”, flickan med flätor. Som bevis på Jaws demilitarisering (han ägnar sig nu åt ”love, not war”) ersätts han snabbt av sjukvårdare, ”korsspindlar”, som infångar Bond och Goodhead, och fjättrar dem i en ambulans. Bond skickar i ett tumult iväg - som en projektil - en av Drax män ur ambulansen, rakt mot en jättelik affisch (i sin utformning en anspelning på Spielbergs Jaws), och mannen ”slukas” av hajen på affischen, ett förebud om hur Jaws kommer att träda i Bonds tjänst.

Bond lösgör sig i ambulansen ännu en gång ur bojorna, för att i nästa scen, utstyrd till gaucho, uppsöka M på en Secret Service-bas, maskerad till kloster, och dramauppbyggnadens mekanik kan börja löpa på nytt. Här dubbleras mötet med M:s sekreterare från filmens andra scen: Bond får samma fråga och avger samma svar som då, med passande variation - då föll han från ett flygplan, nu från en linbana, som ju också är ett lufttransportmedel. För att ”uppväga” den tidigare CIA-förevisningen, iscensätts här en vapendemonstration av Secret Service:s rustmästare. Bland annat visas en kamouflerad bola, som kastas mot en attrapp och slingrar sig (likt ormen om Bond senare) runt dennes hals, för att därefter explodera.

En analys av innehållet i provröret som Bond tog ur laboratoriet visar på ett farligt gift som framställs ur en sällsynt orkidé, och i jakten på denna ger sig Bond ut på en flodfärd i Sydamerikas djungler. Sökandet resulterar också här, liksom tidigare på Venedigs kanaler, i en överrumplande båtjakt. En av de förföljande farkosterna förgörs i en upprepning av föregående scens bola-förevisning med explosiva klot/minor utskjutna från Bonds racerbåt - som likt hans gondol i Venedig döljer en del överraskningar. Bonds flyktväg spärras av ett vattenfall, som förutom den dramatik det ger, samtidigt återspeglar motsättningen mellan vatten och luft, mellan jorden och rymden. Denna får i den kommande scenen sin symboliska och vackert poetiska utformning i Bonds omvandling från ”vattenvarelse” (Bond i båt) till ”luftvarelse” (Bond som segelflygare), och senare i Bonds kamp mot ormen i vattnet och flykten i en Moonraker.

Fången mellan den förföljande Jaws och vattenfallet flyr Bond buren av segelflygvingar, ”förvandlad” till ”fjäril”.

Vattenfallet gav oss en föraning om en flykt genom luften, men inte uppåt, utan nedåt längs vattenmassorna - vilket också blir den väg Jaws tvingas ta efter det att han slitit av sin båtratt i vreden över att åter ha missat Bond (ungefär som han i inledningen slet av sin fallskärmsutlösare då han i jämförbar situation gav utlopp åt sin aggressivitet).

Bonds ”fjärilsflykt” är en upprepning av Venedigjaktens upplösning, där Bond undkommer förföljarna genom att hans gondol förvandlas till en svävare, samtidigt som den anspelar på skydiving-sekvensen i inledningen. Här skönjer vi också Bonds ”strävan” upp mot rymden: svävare - linbana - segel/drak-flyg, en strävan som når sitt mål och får sin förlösning i den avslutande rymdfärden.

Bonds bevingade flykt ut över vattenfallet leder honom i armarna på en vacker kvinna, en fresterska som lockar in honom i en underjordisk grotta i paradismiljö. Men på samma sätt som tidigare rör det sig här om kamouflage (armbandsur - vapen, klocka - kassaskåp, Bond i gauchoutstyrsel, kloster - Secret Service-bas, vacker orkidé som ger dödligt gift, etc.) och Paradiset är inte vad det synes vara. De rogivande små vattenfallen indikerar i enlighet med tidigare scen fara, och denna fara uppenbarar sig i form av försåtliga vestaler, och deras objekt för dyrkan, en jättelik fallos i skepnad av en orm, grottans och underjordens väktare. Bond kastas abrupt i vattnet och konfronteras med den jättelika anakondan i en kamp på liv och död. Ormen likvideras av Bond med den injektionsspruta/penna som vi tidigare såg då Bond dök upp hos Dr. Goodhead. Också nu räddas Bond av ett vasst, koniskt format föremål; tidigare pil ur armbandsur, gevärsprojektil, kniv, haj (på affischen), och nu alltså en ”penna” - föremål som alla till formen påminner om rymdraketen/ Moonrakern, som också blir den, som slutligen räddar Bond och mänskligheten från undergång. Denna dramatiska envigscen innehåller också, på bästa Hitchcock- och Spielbergmaner, en god portion humor i sin omkastning av rollerna - ormen (om än icke giftig) är här den som får finna sig i att stickas – ”bitas” - till döds. (Jfr också gevärsskytten och knivkastaren som dör för eget vapen.) Giftsprutan förebådar också Dr. Goodheads återkomst, och påminner oss om den pågående jakten på orkidégiftet.

Kampen mellan Bond och ormen skall uppfattas som en ”transitionskamp” mellan jord och luft, en tvekamp under vilken larven/ormen förvandlas till fjäril, och efter alla vattenmassor övergår också ”fjärilens flykt” bildligt och bokstavligt i flykt i en Moonraker i rymden, bland de vattenmassor som ”förvandlats till ånga”, då historien närmande sig sin final hettas upp.

Likt Noas ark innehöll par av ”allt levande”, bär Drax armada av Moonrakers par av de bästa människoexemplaren vad gäller skönhet och styrka. Med på resan är Bond och Goodhead, som nu återförenats. Utklädda till Drax astronauter besöker de dennes rymdstad (som är osynlig för radar - vilket kan jämföras med hur larmanordningen i glas/gift-fabriken inte reagerade på det snabba slaget mot den bevakade dyrgripen). De båda får här del av Drax planer på att utrota jordens befolkning med giftkapslar utskickade från rymdbasen. När allt mänskligt liv dött ut skall jorden åter befolkas - men nu med Drax som skapare. Med filmen som facit visar sig dockningstemat vara en omskrivning för den aktivitet som Drax förväntar sig av sin till rymden medhavda plantskola; kärleksaktens mekanik utan känslor, avlande utan kärlek.

Detta iskalla ideal demonstrerades redan i filmens början, då Drax visade upp sitt dresserade, kyligt dekorativa kvinnopar och de till blindo lydiga hundarna. Drax, eller Dr. Ax (yxa) - Bondfilmernas förste skurk hette Dr. No (7) - vill - likt Djävulen i Jean Effels (pseud. f. Franois Lejeune) Le roman d'Adam et Eve (1946-67) - hugga itu varje kärleksfullt parförhållande, eftersom kärleken mjukar upp den militära disciplinen. Avfällingen Corinne Dufour är ett exempel på denna karaktärsomvandling, den nyförälskade Jaws ett annat. När vi på slutet ser Jaws bära omkring sitt hjärtas dam, vet vi vilken sida han har tagit ställning för, och att han kommer att belönas.

Signifikativt för sitt missbruk av känslor, älskog och samliv, alla stegen i ett parförhållandes trestegsutveckling, besudlar Dr. Ax blomman - kärlekens bevis par excellence - när han med sitt brott vill ”plantera orkidéer ovanpå hela mänsklighetens grav”.

Dr. Ax är en besatt galning som vill erövra världen för att bevisa sin potens. Varje gest från honom, all hans dödsbringande rekvisita är demonstrativa potensuppvisningar av en man ”utan tänder”, en voyeur som måste tvinga andra att älska. Hans harem av internationella skönheter och hans fallosformade Moonraker är de kanske mest iögonfallande utspelen. Mer raffinerade är den freudianska ormen, det potentiella giftets bärare, och så naturligtvis orkidén, av grekiska orchis - vilket den klassiskt skolade Dr. Ax i rimlighetens namn vet betyder ”testikel”.

Dr. Ax sexuella drömmar är högtflygande, men när han i slutet av filmen tvingas lämna Moonrakerns bana, avslöjar hans ansiktsuttryck att han själv är ”rädd att flyga”. Denna rädsla hyser däremot inte James Bond, som i en omfamning med den lika orädda Holly Goodhead (en omfamning inte olik den Marc Chagall förevigat i sina flygande älskande på flera, betydligt mindre dukar) av henne ombeds att ta henne jorden runt en gång till - en kärleksfull omfamning som innesluter hela mänskligheten.

Ett återkommande tema är sammanlänkning - delning. I filmens upptakt såg vi hur en Moonraker lösgjordes från sitt moderplan av två kapare - en skurkaktig handling som satte igång hela raden av filmens dramatiska skeenden och påbjöd vår hjälte att bryta vilan efter föregående films upplösning och stiga in på scenen. I slutet av Moonraker, efter en mängd frigörande/lösslitande och sammanfogande, upprepas detta våldsamma frigörande, nu räddande vår hjälte till fortsatta bravader.

Drax planer är omintetgjorda, och ännu en dröm om ett tusenårigt rike har hamnat på världshistoriens sophög. På samma sätt som den ”moraliserande sagans” Bond indelar människor i goda och onda, delar den onde Drax upp människor i lydiga och döda. Hans straff blir att sparkas ut i glömskan. I nederlagets ögonblick, när Drax svarta armada är avslöjad (blivit synlig), möts i en kort scen sagans och verklighetens värld, en scen där vår splittrade världs representanter med sin potentiella kraft att sätta världen i brand framvisas iklädda var sin sidas färger, ena sidan i rött, den andra i blått, och det är uppenbart att även om denna färgkombination är behaglig för våra ögon, den mer markerar en gränslinje mellan dessa båda sidor, än en sammanlänkning av dem. Det fullkomliga är utan skarvar och sömmar, likt Kristi klädnad eller de tidiga science fiction-skildringarnas rymdskepp.

Bond och Goodhead omintetgör alltså slutligen, som sig bör, Drax onda uppsåt. I en parallell till inledningsscenen, där Bond knuffades ut från flygplanet, öppnar nu Bond dörren ut till rymden för Drax, i ett definitivt farväl, och dubblerar dennes litterära allusion från första mötet med en anspelning på rymdfararen och vetenskapsmannen Armstrongs poetiska och idag bevingade ord ”It's one small step for man, one giant leap for mankind”: ”Ta ett jättesteg för mänskligheten!”

Av Vladimir Oravsky och Sven-Erik Svensson

© Vladimir Oravsky

Noter:

(1) För en närmare diskussion se boken I skuggornas hetta : tvärkulturella filmanalyser av Vladimir Oravsky, Studentlitteratur 1983, 1984, 1992.

(2) Med filmen The Spy Who Loved Me (Älskade spion, 1977, regi: Lewis Gilbert) gick ”Cubby” och Saltzman skilda vägar. På den 54:e Oscarsutdelningen, 1982, fick ”Cubby” Broccoli ”Irving G Thalberg Memorial Award” för sina 12 Bondfilmer, samma pris som Ingmar Bergman erhöll tolv år tidigare.

(3) En annan inte helt negligerbar orsak till Bondfilmernas framgång torde vara publikens/människans naturliga strävan att söka ”se in i framtiden”, att redan nu få erfara vad teknologin framdeles kommer att kunna erbjuda. En Bondfilm idag ”är” vad Jules Vernes romaner var på sin tid. Men inte bara teknologins framsteg utan även hjärnans kapacitet, människans/filmhjältens förmåga att vara sin egen räddare i nöden, fascinerar. Filmer med sådana scener är otaliga och alltid lika fascinerande, och har påtaglig förmåga att dröja sig kvar i minnet: Hiroshi Teshigaharas Kvinnan i sanden (Suna no orma, 1964, efter en välkänd roman av Kobo Abe), där insektssamlaren instängd i en sandgrop kommer på ett enkelt men genialt sätt att samla vatten; Brian De Palmas Dressed to Kill (I nattens mörker, 1980), där den tekniskt begåvade sonen med enkla men påhittiga grepp spårar upp sin moders mördare; Akira Kurosawas Dersu Uzala (Vägvisaren, 1975), där den gamle i värsta snöstorm kan slå upp ett övernattningsläger; Three Days of the Condor (Tre dagar för Condor, 1975, regi: Sydney Pollack, efter Six Days of the Condor av James Grady), där Joseph Turner (Robert Redford) tar sig in i en telecentral och därifrån ringer sin fiende utan någon risk att själv kunna bli spårad … ”Människan är inte summan av vad hon äger utan av det som hon fortfarande inte har men ännu kan nå” (Jean-Paul Sartre).

(4) I Octopussy tilldelas cirkusmiljön en central roll och det är, för en i manuskriptskrivandets konst intresserad lärling, en fröjd att se hur manusförfattarna George MacDonald Fraser, Richard Maibaum [co-manusförfattare (tills. m. Paul Dehn) även till Goldfinger] och Michael G. Wilson lyckats placera in handlingar, företeelser och rekvisita som har med cirkus att göra hela filmen igenom och på alla plan. Regissören Elia Kazan har år 1953 i filmen Man on the Tightrope (Lindansaren) använt sig av cirkusmiljö som atmosfärisk bakgrund till ett ”kalla-krigets” drama. I Octopussy turneras detta med komiska förtecken.

(5) I filmen från år 1983 Educating Rita (Timmarna med Rita), en filmatisering av Willy Russells succéfulla pjäs, tar producenten och regissören Lewis Gilbert åter detta möte mellan två kulturer till behandling - den som förvärvas i en lokal pub och den som vidarebefordras vid universiteten. Rita är en 70-talets Eliza. Där George Bernard Shaws Eliza Doolittle [Pygmalion (1912, urpremiär 1914)] är en blomsterflicka, där är Willy Russells Rita en hårfrisörska. Henry Higgins alias Frank Bryant, Ritas tutor, friserar Ritas huvud så att säga invändigt och hon i sin tur hans, dock utvändigt.

Både Pygmalion och musikalen byggd på denna, My Fair Lady [libretto: Allan Jay Lerner, musik: Frederick Loewe (1956) ] blev för övrigt till utmärkta filmer år 1938 (regi: Anthony Asquith), resp. 1964 (regi: George Cukor).

(6) Det är inte första gången namnet Noa, eller som här, dennes attribut, begåvats skurken. I Chinatown (Chinatown, 1974, regi: Roman Polanski, manus: Robert Towne och Roman Polanski)  försöker Noah Cross [John Huston, tidigare Noa i sin egen The Bible: In the Beginning… (Bibeln... i begynnelsen, 1966)], skändligen tillskansa sig makten över landskapet samt han har gjort sig skyldig till ett ”evolutionsexperiment” (incest) som ligger i linje med Drax planerade illdåd.

(7) I Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben, 1964, regi: Stanley Kubrick, manus: S. Kubrick, Terry Southern, Peter George, efter P Georges roman Two Hours to Doom också känd som Red Alert) är det en annan doktor, han som åsyftas i filmens titel, som gnuggar sina händer i förtjusning över tanken på att skapa en koloni med utvalda överlevande från domedagskrigen. Liksom Merkwiirdigliebes alias Dr. Strangeloves märkvärdigt ihopsatta kropp är en fingervisning om hur de eventuella överlevande kommer att se ut, så är även Leper Colony, namnet på bombplanet som ”kastar den första stenen”, en anteciperande benämning på Dr. Strangeloves utvalda. [Hur livet på en sådan koloni troligen kommer att te sig beskrivs i Chris Markers tanke- och sevärda korta framtidsvision från 1963 La jetée(Terassen)].

© Vladimir Oravsky

Kill Bill Vol. 2 - gästinlägg

Jag har äran att presentera ytterligare ett gästinlägg signerat Vladimir Oravsky:

SVT1 visar i dag Quentin Tarantinos film “’Kill Bill’ Vol. 2.” En utmärkt film med ett musikaliskt rikt soundtrack. Det introduceras av Vladimir Oravsky.

“Kill Bill” Vol. 2 Original Soundtrack

A Band Apart Records, Inc/Maverick/Wmg Soundtracks 9362-48676-2

En femtedel av musiken som Quentin Tarantino använder sig av för att fördjupa ”Kill Bill” Vol.2 är skriven av Ennio Morricone. Dock skrev Morricone inte dessa nummer för ”Kill Bill”Vol.2 utan dessa kompositioner är lån från filmerna Il Buono, il Bruto, il Cativo, Il Mercenariooch Un Dollaro a Testa.

Tarantino är en allround filmskapare. Han lägger lika mycket arbete på bildlösningar som på manus, mise en scène det vill säga framförande/regi och musik. Han nöjer sig inte med att musiken framkallar den rätta stämningen, inte heller att låtarnas lyrik uttrycker det som han vill uttrycka med sin berättelse. För honom är låtens titel av betydelse och inte nog med det, även musikgruppens namn är bärare av budskapet. Bara ett exempel: ”She’s Not There” framförs av den brittiska gruppen Zombies som dessvärre gick i graven för länge, länge sedan. Zombies är ett passande namn på en grupp som debuterade med den vinnande singeln betitlad ”She’s Not There”. En zombie är även Uma Thurmans, The Bride’s karaktär: ”Looked dead, didn't I? Well I wasn't, but it wasn't for lack of trying, I can tell you that. Actually Bill's last bullet put me in a coma. A coma I was to lie in for four years. When I woke up ...”

Tarantino kunde ha valt andra att framföranden av denna sång. Exempelvis Neil McArthur det vill säga Colin Blunstones version. Han sjöng med Zombies när det begav sig. Eller Santanas tolkning…       

Så här låter intro till ”She’s Not There”: ”Well no one told me about her / The way she lies / Well no one told me about her / How many people cried

Och så här later Kill Bills repliker till The Bride i anknytning till sången: “Now, when it comes to you and us. I have a few unanswered questions. So, before this tale of bloody revenge reaches its climax I'm gonna ask you some questions, and I want you to tell me the truth. However, there in lies a dilemma because when it comes to the subject of me I believe you are truly and utterly incapable of telling the truth. Especially to me, and least of all, to yourself. And when it comes to the subject of me, I am truly and utterly incapable of believing anything you say.”

                                        **************

Och så lite skvaller: Det sägs att Quentin Tarantino och Sofia Coppola är ett kärlekspar. Jag unnar dem det. Fast å andra sidan är det möjligt att denna nyhet redan är inaktuell vid tiden när du läser den. Jag tänker exempelvis på reklamen till filmen Gigli med Ben Affleck och Jennifer Lopez i de ledande rollerna. Den var planerad att lyda så som följer: ”Get today’s hottest couple in a sexy action comedy!” Förhållandet höll ej och tidsadverbialet ”today’s” fick strykas och ersättas med ”yesterda’s”. ”Get yesterday’s hottest couple in a sexy action comedy!”

© Vladimir Oravsky

Kill Bill Vol. 1 - gästinlägg

Jag har äran att presentera ett gästinlägg på min bok- och filmblogg, signerat Vladimir Oravsky:

SVT1 visar i dag Quentin Tarantinos film “’Kill Bill’ Vol. 1.” En utmärk film med ett musikaliskt rik soundtrack, och som härmed introduceras av vladimir oravsky.

“Kill Bill” Vol. 1 Original Soundtrack

A Band Apart Records, Inc/Maverick/Wmg Soundtracks 9362-48570-2

Det finns inte många filmskapare som förutom med sina filmer även lockar med sina soundtracks det vill säga skivor med musik från sina filmer. Hur många är det? Sergio Leone är en av dem, Woody Allen en annan, Stanley Kubrick en tredje, Milos Forman en fjärde, Alan Parker den femte, Martin Scorsese den sjätte, Federico Fellini den sjunde, Clint Eastwood den åttonde och så Quentin Tarantino. Många flera namn kan jag inte komma upp med. Soundtracken till Tarantinos första två filmer Reservoir Dogs (De hänsynslösa) och Pulp Fiction var storsäljare och Tarantino satsade på att utge musiken till sin tredje film på sitt eget skivmärke. Och det lyckades. Både filmen Jackie Brown och musiken från den, frambringade ett guldklirrande ljud. Förväntningarna på Kill Bill-soundtracket var därför uppskruvade. 

Kill Bill-soundtracket är behängt med Parental Advisory Explicit Content-varningsetikett, vilket betyder att den, på känt Tarantinos maner återger även delar av de talande orden. Och sånt gillar jag, även om här slungas det med en hel del så kallade four letters words. Ordet Love är inte något av dem. 

Kill Bill-soundtracket är en så kallad ”Enhanced CD”, det vill säga en CD som innehåller något mer än ”bara” musik. I Kill Bill-fallet får vi på köpet The Kill Bill- trailer trilogy, det vill säga några rörliga bilder i form av tre, men ändå en och samma trailer. Dessa vill locka sina kunder till att se filmen Kill Bill. Skivbolaget måste onekligen tro att det finns en potentiell och stor skara soundtrackskonsumenter som först köper musiken och därefter bestämmer sig för att se de rörliga bilder som ackompanjeras av den.  

En av trailerserna åtföljs av Luis Bacalovs musikstycke kallat the Grand Duel och det är till förväxling likaljudande med Ennio Morricones berömda musik till Leones dollarfilmer. Tarantinos bilder vill å sin sida återskapa Leones bildlandskap. Fast det stannar dessvärre bara vid intentionen. Originalet är både mer spännande och mer intressant.

Även den rumänske panflöjtspelaren Zamfirs låt The Lonely Sheperd, komponerad av tro det eller ej, muzakmusikens grand old man James Last, är helt i Morricones anda.

Det är uppenbart att filmen Kill Bill är en kosmopolitisk anrättning. Den utspelar sig både på den amerikanska och asiatiska kontinenten och musiksättningen till dem, blev således till en wok av världens alla stilar. Låten Green Hornet av Billy May framförd av Al Hirt och hans trumpet vill ta oss till Mexiko men även långt bort till öst, sett från Sverige som betraktelsepunkt.Green Hornet är en tydlig parafras på Nikolaj Andrejevics Rimsky-Korsakov världskända Flight of the Bumble Bee, och som förekommer i Tsar Saltans sägner. Tematiskt är detta en välvald referens, då Rimsky-Korsakovs musikaliska saga handlar om en prins som omvandlas till en bi som gör en raid mot och sticker liksom med ett svärd sina ondskefulla fastrar.

Gloria Caldwell, Sol Marcus, Bennie Benjamins komposition Don’t Let Me Be Misunderstood från 1964 har framförts och spritts over världen av många musikaliska utövare inklusive den stora Nina Simone och The Animals och Elvis Costello och Cindy Lauper och så Santa Esmeralda. Den sistnämnda framför den även på Kill Bill-soundtracket. Santa Esmeralda är inte speciell välkänd på våra breddgrader men hon anses vara en av de stora i spansktalande musik sedan 70-talet. Lyssna gärna på hennes album You're My Everything: The Best of Santa Esmeralda från 1994. Sådant kan förklara Tarantinos smak för henne.

Sonny Bonos välkända sång Bang Bang (My Baby Shot Me Down) är soundtrackets öppningsnummer. Fast inte med Cheer så som hon framförde det på albumet The Sonny Side Of Cher utan i Lee Hazlewoods arrangemang och då som förväntat med en långsamsjungande Nancy Sinatra.

Woo Hoo är en klassisk rocklåt och den låter även som sådan.

Battle Without Honour Or Humanity av och med Tomoyasu Hotei är återigen en förförisk mix mellan det österländska och det västerländska, det traditionalistiska och det snabblevande.

The Wu-Tang Clans producent Robert Diggs, även känd som The RZA eller The Abbott, Prince Rakeem, Rzarector, Bobby Steels och Bobby Digital får rappa och sampla på Ode To Oren Ishi, en låt som följs av Isaac Hayes typiska Run Fay Run. Denna långa musikaliska tidsspann är typisk för Tarantino. I Run Fay Run finns det element från Hayes Oscarsvinnandemusik till Shaft, inte minst hans wah-wah-gitarr och den potenta symfoniska soulen. Run Fay Run är från år 1974 men kan lätt tas för en av dagens kompositioner.

Kill Bill-filmens titel och följaktligen även soundtrackets, är förenat med tillägget Vol. 1. Detta kunde inte tolkas på annat vis än att Tarantino projekterade en nästföljande del på Kill Bill-äventyret. Jag har läst någonstans att Quentin Tarantino planerade att göra bara en Kill Bill-film, men att, när han var klar med inspelningen, insåg att filmen blev betydligt längre än en sammanhållen visning skulle tåla och att han följaktligen blev tvungen att portionera ut sitt Kill Bill-manus i två visningsdelar. Låter det troligt? Not really. Den som sett någon Tarantinofilm vet mycket väl att det finns få så medvetna manusförfattare och regissörer som mr. Tarantino himself. Hans filmer består av scener avvägda som på en apotekares våg. Filmen Kill Bill består av två separata ”delar” liksom filmens namn tillhandahåller två ord som rimmar. Som om de var avskilda från varandra med ett svärdshugg.

© vladimir oravsky

Midsommargryning

Lars Wilderäng. Uppföljare till Midvintermörker, utspelas tio år senare, på sommaren. Ett svenskt "Fortsättningskriget", där Gotland är Karelen, och ryssen är busen. Igen. Mycket detaljerat och korrekt, spännande och läskigt, och en politisk thriller med flera dimensioner. Kollade lite: Lars Wilderäng är en tillväxtkritisk samhällsdebattör, som framträder i olika sammanhang. Driver bloggen Cornucopia, om miljö, ekonomi och tillväxtfrågor, och förespråkar omställning för att rädda Jordens resurser. Och allmän värnplikt. Intressant!

Svett & etikett

Om Sveriges starkaste man, typ. Programledaren pratar som en rumpnisse och har fått programmet av sina kompisar Henrik Schyffert och Erik Haag som syns tydligt på ett kompisfoto. Så jädra kass, Svt.

Midvintermörker

Lars Wilderäng. Ryssland invaderar Gotland år 2012 och lamslår Sverige. Finska vinterkriget, med Gotland som Karelen. Det som numera finns kvar av svenskt försvar improviserar och slår tillbaka. Spännande, mycket detaljerat och realistiskt pang-pang med hjältar och allt, framförallt i armén och flyget. Men var är alla civila? Hur som helst, läskigt aktuellt nu när Putin annekterar Krim och östra Ukraina.

The American

Anton Corbijn, rockfotografen. George Clooney gör en hitman som blir jagad i Sverige och Italien och överallt. Klarar sig utan skråmor och dödar på löpande band, med biljakter, nattvyer, Schakalen-karbiner, en osannolik kvinnlig fotomodell som vapen-expert, och pickadollor. Men, men, seeegt och humorbefriat så att jag knäppte av efter halva. Kul med svenska referenser, Corbijn är ju kompis med Gessle, Lundell m fl.

Jobs

Börjar och slutar med iPod. Fel röst på Steve men annars väldigt likt. Tvärtom mot Jonathan Ive där rösten och gesterna är perfekta, i övrigt helt olik. Nå, jag får väl läsa boken.

På smällen

Tv-film, smäller högt, faktiskt.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Tänkte "Forrest Gump-kopia", och visst påminner den. Mycket är dessutom stulet från den verklige Anton Nilssons livshistoria. Den moraliskt orubblige och handlingskraftige Amaltheamannen - en av Sveriges sist dödsdömda och benåndade. De skruvade historiska skrönorna är bäst och väldigt korrekta. Nutidsäventyret slarvig utfyllnad, men med absurda poänger i stil med bröderna Coen. Obegripligt nog blir alla olika karaktärer utslätat likadana och bästa vänner på några veckor, och gangstern lika glad som de andra trots att det är hans femtio miljoner de sätter sprätt på tillsammans. Nutidsäventyret är osannolikt, skrönorna trovärdigast. Otippat.

Gravity

Sandra Bullock och George Clooney valsar runt i riktigt trovärdig och läckert filmad/fejkad rymdoperett. Rymden är lite för liten - rymdfärjan, stationerna, Hubble och rymdskrotet ligger lite för nära varandra däruppe på himlavalvet, relativ fart och omloppstid mellan hjältarna och skrotet stämmer inte. Bagateller, det här är riktigt bra.

En man som heter Ove

Jag har läst flera dråpliga krönikor av Fredrik Backman och hade höga förväntningar på "årets roligaste bok!" som det står tryckt på omslaget. Platt fall. Samma gubbkris som i "Gunnar", och samma stil (påminner också om "Regnkungen Henderson" av Saul Bellow). Men "Ove" vadar i en sörja av tröttsamt krystade liknelser staplas på hög. Och en massa sakfel, några exempel följer. Kap 25, sid 229 i pocket: man kan inte koppla ett bilbatteri till en plåt för att göra den strömförande, som Ove beskrivs göra. Kap 29, sid 262 i pocket: det är vinter med snö i boken, men här sätter dom sig på marken och lagar en punka i tio minuter. Och nånstans står det att brevbäraren Adrian delar ut reklam, det gör inte Posten.

Inifrån

Thomas Bodström ska (bort-)förklara sig. Jag orkade bläddra några avsnitt och det är egocentrerat och väl sållade sanningar  - så jobbar väl en advokat. Han undviker t ex frågan om det faktum att hans pappa var sosseminister påverkade att han "ärvde" ämbetet - trots att han ondgör sig över att kungahuset går i arv, och drar bara paralleller med näringslivsfamiljer, inte politiker. Han ondgör sig över "vissa" riksdagsledamöter som glömt sin anledning att bli politiker, sitt kall. Han nämner en misslyckad presskonferens där han gjorde bort sig, men redogör inte för vad som sades eller varför. Han svarar alla som kritiserat honom för att varit borta från riksdagen för mycket, pga sitt jobb, "riksdagen är ett uppdrag, man ska kunna sköta ett jobb parallellt" - visst, men då kan man välja ett jobb som inte går ut över uppdraget så mycket.

Mot alla odds

Femton sanna historier om enskilda personer som förändrat ett krig, mest från 1900-talet. Gräsrotsperspektiv, och massor med "det hade jag inte en aning om".

Balladen om Marie Kröyer

Ett kostymmuseum med knappar som man trycker på så börjar figurerna röra sig. Kalkon.

Django unchained

Quentin Tarantino gör spagettiwestern med samma hämndtema som Inglourious Basterds. Osannolika karaktärer, som i Pynchons Gravity's Rainbow, grymt bra Samuel L Jackson kör dubbelspel. Bara KKK-scenen som är för mycket Helan och Halvan.

Searching for Sugarman

Associerar till Shuggie Otis. Förresten, José Gonzalez låter väl lite som Rodriguez?

Skyfall

Plattfall. Bra action i början men sedan så tråkig och seg så till och med M vill somna in. Och det gör hon.

Efter bröllopet

Film, Susanne Bier. Känns som "Hämnden" del 0. Plus en massa tårar. Men vad är det för konstig sjukdom han har?

Brobyggarna

Jan Guillou. Tre übermensch-bröder bebygger 1900-talet med broar i Afrika och Norge. Men arbetarklassen och naturfolken är så klart jämbördiga världens tre främsta civilingenjörer i allt. Faktaspäckat och korrekt i detalj, t ex om jakt i Afrika. Guillou försöker krydda med passion, men det blir stolpigt som ett rättegångsprotokoll. Manus på autopilot, speciellt mot slutet, t ex när kvinnlig läkare opererar sin misshandlade son. Faktafel i ingenjörsfrågor och segling, t ex cirka 2/3 in i boken när en segelbåt med för mycket försegel påstås bli lovgirig.

Marley och jag

Tv-film. Hunden Marley är hela filmen, vilken skådis! Resten är skräp på dåligt manus. Lite kul med Alan Arkin, Yossarian från Moment 22

Margin Call

"Vita Huset" möter "Blåsningen" och blir trött och överspänd. Om inte alla hade varit så välrakade, vakna, propra, smarta, snabbtänkta och alerta efter en hel natt och en hel dags finanskaos på lätt förklätt Lehman Brothers, hade det varit en hyfsat bra film. Och en liten gnutta humor hade inte skadat.

En gång i Phuket

Sällskapsresan plus vad som helst av Dalle - minus humor.

Tinker, tailor, soldier, spy

Tredje mannen ett halvt krig senare. Läste boken i unga år. Saknar regn, annars helt OK.

Justified säsong 2

Elmore Leonard-baserad tv-serie. Avsnitt 1: Detektiv Grant ringer till Raylan i busens hus, och Raylan kopplar om till busens telefonsvarare så alla kan höra: "I'm walking in, whatever you're thinking about doing, don't". På macken där Raylan dränk busen i bensin och hejdar busen som hotar honom med pickadolla: "The keyword in firearm is fire... it should be to some concern to a man soaked in gasoline." Avsnitt 2: Raylans pappa till sin sambo: -"I hope you get cancer!" -"I already had it!"

Black book

Förvirrat - dessutom blandat på tre språk holländska, tyska, engelska - och vem kan man lita på? En tysk Richard Burton-kopia blir snäll och död, en holländsk motståndsman var visst dum. En massa pangpang på spagetti-nivå. Och det är teve-teater, kvalitén på den här ockupationen av Holland är på "Förintelsen"-nivån (tv-serien på 70-talet).

Four Lions

Riktigt bra! Rolig som en "Bröderna Dalton möter The Office". Men det slutar som för Taimour Abdulwahab i Stockholm förra julen. Inte lika roligt. Hade premiär en dryg månad innan det hände.

Flickorna i Dagenham

Lika lön för kvinnors arbete. 60-tals-sömmerskor i London syr klädlsar år Ford. Som Tuppen, men storyn är en annan. Strejk och kamp mot fabrik och fackpampar, med perfekt scenografi: vintage-klänningar, en riktig Ford-fabrik med bilar på löpande band uppbyggt, fantastiska fabriks-, bostads- och London-miljöer. Lyckligt slut och roliga karaktärer.

Justified

Elmore Leonard (Fire in the hole), tv-serie. Säsong 1, avsnitt 4 sisådär, avsnitt 5 sisådär. Behållningen är mycket dialogen speciellt mellan Raylan Givens och Boyd Crowder, t ex i avsnitt 8 när Crowder släpps ur finkan. Avsnitt 10 säsong 1, öppningen är stenbra, och avsnittet är ett av de bästa. Avsnitt 11, Boyd Crowders i sin låtsaskyrka till pappan "The Bible says a gift ablinds the wise and perverts the works of the righteous."

Rika vänner

Relationsdrama light, kul vändningar, lyckligt slut. Stereotyper, men bra spel med täta repliker och dessa små rörelser i minspelet som säger allt, speciellt Jennifer Aniston är suverän på det. Frances Mcdormand och musiken ger associationer till bröderna Coen. Men inga mord, inget våld, inga brott - bara good feeling!

Please give

Woody Allen light. Roligt Bronxig drastisk relation.

Slumdog millionaire

Killen står inför den stora prövningen - vad har han lärt sig i sitt liv, är han redo att gå vidare till nästa nivå? Klarar han mästarens frågor? Uråldrigt tema tolkat i slum, brott och vänskap i Mumbai, och en vemvillblimiljonär-final. Som förresten helt osannolikt går i direktsändning. Sisådär balanserat mellan tema och drama.

Nakamats uppfinningar

Dr Nakamats är 80 år och påstår sig ha över 3000 patent, bland annat 5" floppy-disken, bränslecellen och karaoke. Kalaset ska firas i den med stort besvär omdöpta Nakamats-salen. Han räknar sig själv bland Arkimedes, Faraday, Curie och Tesla som en av världens fem största uppfinnare, varav den ende i livet, och tänker leva till han är 144. Han påminner om en Bond-skurk i sin perfektion, med mobiltelefon fästad på handleden, antecknar uppfinningar under vatten för "man är kreativ nära döden", fotograferar allt han äter, köper kameror om dom luktar gott - en bra kamera luktar gott. Bokför sin hälsa och kost och uppfinner kosttillskott som ger honom IgNobel-priset, vilket han mottager med stor ironi. Framför en absurd sång i om hur han kämpar sig i sju timmar genom snöstorm till universitetet. Uppfinner ett potensmedel LoveJet som är bättre än äppelpaj "testat på 10.000 kvinnor". En cykel med vattenbatterier demonstreras för respektfulla företagare. Något är definitivt annorlunda i Japan.

Fyra år till

Skulle vara politisk komedi, som svensk Vita Huset, men politiken försvann och det är för segt för att vara komedi.

Burn after reading

Roligt, galet och en och annan pickadoll och våldsamma kast i handlingen, typiskt bröderna Coen. Brad Pitt gör fantastisk komik och George Clooney hamnar i skuggan. Hela historien, med död och förvirring, konspirationer, spioner och svek, summeras till en enda liten parentes i arkiven hos CIA-högkvarteret i Langley. Typ slutet på Jakten på försvunna skatten.

Hämnden

Susanne Bier, med Persbrandt. Rak story och moralkakor i snygg och prydlig förpackning. Som ett klassiskt drama där varje karaktär finns där med en avsikt: en underdog, en rebell, en ond man, en oskyldig och hennes mamma, loosern Persbrandt är lika mycket moralhjälte. Avgörandets ögonblick överst på klippan. Bröderna Coen, men förutsägbar.

umshini wam - die antwoord

Galna 15 minuter - Banksy möter Pulp fiction. http://www.youtube.com/watch?v=3fDPQqO8N-A

Googled

Ken Auletta rider på the Wave för att berätta historien om Google fram till 2009, då Wave var Googles nya grej, därav en aning sökt fyndighet. Ett måste att läsa, det är väldigt initierat med intervjuer av nyckelpersoner - grundarna och Schmidt självskrivna vittnen. Gore, Ellison, Doerr, IT- och mediemagnater minns och berättar som om du var där själv. Auletta får alla att öppna sig och det är vasst redigerat och en otrolig story. Ett långt pärlband av små ögonblicksbilder och bevittnade händelser som tillsammans bygger det du läst om och häpnats över i ett drygt decennium med Google. Skrivet på en akademisk amerikansk prosa som tog mig ur villfarelsen att jag kunde det språket. Smaka på "disparagement", "imperil", "lede", "prod", "admonish" och säg att du vet vad de betyder utan att se sammanhanget.