Marie Antoinette på Axess TV – Gästinlägg av Vladimir Oravsky

I kväll (30 feb 2015) klockan 20 visar Axess TV en dokumentär om Marie Antoinette. Jag rekommenderar den. Trotts att jag är bekant med åtminstone ett tiotal filmer och 40-tal böcker om henne. Hur kommer det sig?

Eftersom jag bestämde mig att skriva en teaterpjäs om henne och hennes tid. Resultat blev inte bara ett lyckat teaterstycke översatt till flera språk, utan även två böcker. Mest nöjd är jag med boken ”Till dig jag vänder åter...”, som också är översatt till en radda språk. Så här presenteras den av Lars-Göran Söderberg i Tidningen Kulturen:

Till dig jag vänder åter... En roman att leva med i

Förra året utkom en längre skildring av Ludvig XIV:s fabulösa kärleksliv av den engelska författaren Antonia Fraser, som visade på hur omfattande promiskuiteten var vid det franska hovet under 1600- och 1700-talet. Intrycket förstärks ytterligare - och med råge! - i den roman som nu föreligger med titeln ”Till dig jag vänder åter”. Det är fortfarande 1700-tal, det är fortfarande krig i Europa och Nordamerika, och det jäser bland Frankrikes svältande befolkning. Kungamakten är ifrågasatt av den ledande intelligentian, de fattiga börjar tvivla på att den är av Gud. Med andra ord, pöbeln är på väg att resa sig, som en av de inblandade utifrån sitt perspektiv uttrycker saken.

I centrum står en svensk greve, Axel von Fersen, och kung Louis XVI:s mytomspunna gemål Marie Antoinette. Deras kärlek till varandra är stor men fylld av komplikationer, som på olika sätt får spegla tidens politiska skeenden, livet och kulturen. De våldsamma lustarnas markis de Sade, Maximilien Robespierre, Beaumarchais och många andra mer eller mindre kända historiska personer upptar scenen, under det att den svenske greven och hans farligt begåvade älskarinna lever ut sina lustar i en omgivning som fullkomligt sjuder av sexuell upphetsning, kopplad till kärlek och hat såväl som till självbevarelsedrift och makt, och allt där emellan. 

Det hela skildras till en början med ett frejdigt sinnelag, som stundtals inte står Bengt Andersbergs ångande erotiska historier efter. Det är roligt att läsa, och det är bitvis upphetsande. Men den mörka klangbottnen finns där, och färgar vartefter berättelsen i allt högre grad, i takt med att dramatiken i det franska samhället stegras. Rikedomen har ett pris, liksom kärlekens flammande låga, och det är ofta högt.

”Till dig jag vänder” åter är en roman att leva med i, och som åtminstone den här recensenten gissar kan bli något av ett genombrott för författarna. (Hur dessa tre nu har lyckats skriva ihop sig på ett sådant sätt att man som läsare får känslan av att det endast är en person som har hållit i pennan?) Det hela blir till en mängd stundtals rörande psykologiska porträtt av kungen och de personer som omger honom, trots vetskapen om de orättvisor och det förtryck adel och kungahus har representerat genom århundradena.

Tilläggas ska också att i de krissituationer som uppkommer ligger en spänningspotential som gör boken till en riktig sträckläsare.

Då som nu är människor under stark press ytterst ångestladdade, något som många gånger står i proportion just till erotiska eskapader.

Hur mycket sanning i strikt mening romanen inrymmer är i sammanhanget mindre viktigt, för där finns utan tvekan en mänsklig sanning i mer tidlös bemärkelse. Är det inte den som är den sköna litteraturens egentliga uppgift att visa?

Ett kort smakprov:

Prolog: ”Madame har inget att dölja!” (April 1770)

Prinsessan Marie Antoinette stod med armarna i kors. En kammarjungfru var beredd att lösa upp hennes korsett så fort bara Marie Antoinette skulle släppa henne i närheten av sig. Det speciella österrikiska sändebudet, Furst Starhember, betraktade scenen med ogillande. Han tog ett steg närmare Marie Antoinette och petade bort ett osynligt dammkorn från hennes nakna axel med sitt långa pekfinger. Furstens blick hårdnade när han märkte att flickans kropp skakade. ”Er kejserliga moder, Madame, gav mig i uppdrag att överlämna Er till den franska kronans utsände, hertigen de Noailles. I detta rum, som står för Österrike, får Ni lämna allt, även underkläderna, innan Ni vandrar vidare mot hallen där hertigen tar emot Er. Han skall personligen ledsaga Er till Frankrike som finns bakom nästa dörr.”

Kammarjungfrun löste under tiden upp Marie Antoinettes korsett och tog av prinsessan de båda kjolarna. Kall luft drog genom springorna i den oeldade träpaviljongen som hastigt byggts på en öde ö mitt i floden Rhen. Ingen sol syntes denna aprilmorgon. Fursten granskade henne från topp till tå. ”Får jag se vad Madame håller i handen?”

Marie Antoinette stod naken, med ena handen över sina bröst. Den andra, som försökte täcka könet, höll krampaktigt om något. Fursten tog hennes hand och tryckte till den. En medaljong föll ner på golvet.

Han böjde sig ner, öppnade den och log. ”Det hedrar Madame att önska ha med sig den franske kronprinsens porträtt! Men villkoret för Ert överlämnande är att Ni inte får ha med Er någonting. Snart har Ni originalet i Er äkta bädd. Jag hoppas innerligt att Ni inte blir besviken.”

Under tiden kammade kammarjungfrun Marie Antoinettes askblonda hår. Fursten log och bjöd Marie Antoinette sin arm. Hon tog den. ”Jag tycker att vi skall gå nu. Så att Madame slipper bli förkyld. Hertig de Noailles undrar dessutom varför vi dröjt så länge. Låt Er vänstra arm hänga vid sidan. Vik bort håret bakåt, det täcker annars Er hals och Era bröst. Madame är bara fjorton år, men en kännare som hertigen inte kan undgå att märka vilken blomma som håller på att slå ut… Hertigen kommer, trots sin höga ålder, inte att sova i natt, jag menar förstås att han måste skicka en rapport till Louis XV! Österrike har inget att skämmas för. Madame duger bra som blivande mor till franska kungar, Madame har inget att dölja. Herregud! Skorna! Vi glömde Madames skor!”

Fursten tog själv av prinsessan hennes rosa tygskor och betraktade dem en stund medan Marie Antoinette stod med blicken sänkt mot sina bara fötter. ”Ja, nu har Madame äntligen vuxit ur sina barnskor. Det var på tiden!” På hans vink öppnades dörrarna och en sekreterare utropade att Österrikes ärkehertiginna prinsessan Maria-Antonia av huset Habsburg, tillika Frankrikes kronprinsessa Marie Antoinette, gift med kronprinsen Louis-Auguste genom ombud, skall träda in tillsammans med Österrikes speciella sändebud. En kvartett på podiet stämde upp till en menuett. Marie Antoinette vandrade in i en välbelyst hall, stödd på furstens arm. Tät dimma var det enda som fanns att se genom fönstren. Inte ett enda kvinnligt ansikte fanns bland alla män som genast rest sig så fort hon kom in. Fursten stannade upp.

Marie Antoinette märkte plötsligt att fursten släppt hennes arm och trätt tillbaka utan ett ord. Hon stod ensam i en cirkel av män som alla betraktade henne. Marie Antoinette tyckte att cirkeln kring henne slöts allt tätare. En äldre herre utskilde sig ur mängden, bugade sig för henne och presenterade sig. Blodet pulserade i hennes öron, hon uppfattade inte namnet men gissade att han var Frankrikes speciella sändebud, en hertig. Hertigar i hennes nya hemland skulle hälsas på ett särskilt sätt men Marie Antoinette hade glömt hur. Det franska sändebudet granskade hennes figur medan han väntade på hälsningen. Hans mun drogs till ett lystet leende som han inte gjorde några försök att dölja.

Marie Antoinette nickade till slut med tårar i ögonen och vacklade till. Hertigen bjöd henne sin arm. Hans rock kändes kall. Paret stod stilla en stund, sedan vinkade hertigen till kvartetten som hastigt avslutade menuetten och började spela den franska kungasången. Hertigen vände sig till Marie Antoinette, gjorde en befallande gest och ledsagade henne långsamt ut ur hallen. Dörrarna på den andra sidan öppnades på vid gavel. Hertigen stannade till och vände sig om. Hans blick mötte furstens. Herrarna växlade ett nästan omärkligt leende. Dörrarna slöts bakom Marie Antoinette. Hertigen bugade sig för henne: ”Mottag mina gratulationer, Madame. Ni är i Frankrike. Min hustru skall strax ta hand om Er. Jag ber att få avlägsna mig.”

Marie Antoinette avskedade honom i samma ögonblick som en dörr till ett annat rum öppnades. Det lilla rummet där hon befann sig var till bristningsgränsen fyllt av okända kvinnor som kommenderades av en gammal dam. Två bastanta kammarjungfrur började genast trä kläder på den skälvande prinsessans kropp. Marie Antoinette slet sig loss och föll gråtande den gamla damen om halsen. Damen lyfte inte ett finger.

En av kammarjungfrurna ryckte i Marie Antoinette, ledde ut henne mitt på golvet och började snöra hennes liv i en ny, hårdare, korsett. En annan trädde på henne silkesstrumpor och stoppade hennes fötter i splitternya skor som kändes fruktansvärt trånga, samtidigt som hon väste där hon knäade på golvet: ”Madame är i Frankrike! Madame skall tala franska!”

Marie Antoinette svalde tårarna.

När hon, trött efter en lång resa och sömnlösa nätter, trädde in i Versailles slott, möttes hon av den gamle kungen Louis XV:s skarpa och granskande blick. Kungens medelålders ogifta döttrar flockades kring honom. Ingen av dem log. Marie Antoinette neg och såg sig omkring efter den sköne unge man som hon lärt känna på bild, men såg ingen. Kungen log med en halv mun och knuffade fram en tjock pojke som gjorde sitt bästa för att bocka på rätt sätt. Pojken mumlade något ohörbart. I nästa stund tittade han bort och drog sig tillbaka. Marie Antoinette förstod plötsligt att det var han som var Louis-Auguste, prinsen hon var gift med.

© vladimir oravsky

Mellan rött och svart

Jan Guillou. Moralens, integritetens och rättvisans väktare, de tre bröderna Lauritzen, tuffar vidare i mellankrigstiden. Allt gör dom rätt (utom möjligen att köpa fastigheter i Berlin och Dresden, som vi vet blir sönderbombade om några år), till exempel en julklappsvandring till arbetarkvarteren i Neglinge. Dom stiger in hos hembiträdenas familjer som de tre vise männen. Guillou är nu inte bara allvetande konstkritiker, utan även film-, teater-, arkitektur- och musikvetare. Jans kära mor dyker upp med moralisk kompass och integritet, hans morfar byggde, på riktigt, ett vikingahus i Saltsjöbaden, till kronprins Olav (read all about it: På jakt efter historien - Piratförlaget). Alla kändisar och händelser är Lauritzens i centrum av; nazisttoppar, byggprojekt, teatrar, broras, och alla kända konstnärer, författare och kompositörer, tyskar såväl som andra.
Just den här eboken är sorgligt särskriven, jag tror att dom tagit radbruten pdf och hällt in som epub, och då har alla avstavningar orsakat mellanrum i orden. Felaktigheter: dom revar seglet på Beduin genom att linda storen runt bommen – skulle inte tro det. Märklintåget får en "strömgenerator" – skulle tro han menar transformator.

”Erik Nietzsche - De unga åren” på SVT2 - Gästinlägg av Vladimir Oravsky

”Erik Nietzsche - De unga åren” på SVT2

I dag, på August Strindbergs och min födelsedag visar SVT2 filmen ”Erik Nietzsche - De unga åren”. 

Jag fick läsa manuset långt innan filmen spelades in och kan konstatera att det finns en scen som inte kom in i den färdiga filmen. Här kommer den:

Erik, dvs. Lars von Trier, har mardrömmar, han drömmer om Zelko och hur denne kom till Danmark. Nej, Zelko, föreställande Vladimir Oravsky, var ingen politisk flykting från det kommunistiska Tjeckoslovakien, som han själv påstod, Zelko var i själva verket utkastad från sitt land. Så här lär det ha gått till: Det var en mörk natt. I dess beskydd körde en polispiket fram till den taggtrådiga gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike och två poliser drog den fastbundne Zelko ur bilen och kastade över honom den höga gränsbarriären med ordern ”Kom aldrig tillbaka!”

Lars von Triers film ”Erik Nietzsche - De unga åren” hade premiär den 25 december 2007. Lasse har skrivit den och Lone ”Italiensk for begyndere” Scherfig skulle regissera den. Men Lone har lyckats få finansiering till filmprojektet ”Hjemve” och Jacob ”Anklaget” Thuesen tog sig an Lasses komedi. Manuset heter ”Erik Nietzsche – de unge år” och handlar om tiden då Lasse gick regiutbildning på Den Danske Filmskole och förutom fyra, är samtliga i filmen förekommande figurer fortfarande högst levande. Här finns bland andra Henning Camre, Katrin Ottarsdóttir, Mogens Rukov, Ghita Beckendorf, Jimmy Leavens, Ingrid Oustrup Jensen, Grete Bentsen, Eva Høst, Christian Hartkopp, Hans Henrik Jørgensen, Edward Fleming, Rumle Hammerich, Tomas Gislasón, Tom Elling, Ole Schwander, Hans Christensen, Gert Fredholm, Per Årman, Kirsten Norholt, Åke Sandgren, Stig Larsson och i mångt och mycket yours truly Vladimir Aurum Oravsky i rollen som den muskulöse Zelko. Zelko, inom parentes sagt, spelas av David Dencik, även han med en liten droppe östeuropeiskt blod i ådrorna.

Jag känner Lone och med Lasse har jag samarbetat flera gånger: han har filmat mina manus, vi har samregisserat en musikvideo med den på den tiden världsberömda popduon Laid Back, Lasse var min regiassistent och han har spelat en av huvudrollerna i en av mina filmer, så jag skulle nog få igenom alla de ändringar jag ville, det är jag övertygad om. Jag pekade ut en rad kraftiga avvikelser från verkligheten rörande min person och mina filmer i Lasses manus, så som jag mindes det, samtidigt som jag konstaterade att det var just dessa påhittade avsnitt som gjorde manuset både roligt och framför allt mer helgjutet. Därför svarade jag att ”jag har inte det minsta anspråk på att man ändrar så mycket som ens ett jota i manuset.”

Jag fick ett genmäle, att var och en av de porträtterade tyckte att just hon eller han var något ofördelaktigt skildrad men att alla de övriga som befolkade detta manus var fångade på pricken. Är inte det en lika tänkvärd som välfångad beskrivning av hur den mänskliga hjärnan fungerar, så säg?

© Vladimir Oravsky

Vladimir Oravsky, Lars von Trier, Ole Schwander i pausen på genomgången av klippningsarbetet av filmen Direktören för det hele.

Dandy

Jan Guillou. De tre norska Übermensch-bröderna Lauritzen fortsätter skriva historia i Norge, Tyskland, England och Afrika. Dandy-brodern Sverre landar i England, och Guillou målar med breda penseldrag, namedroppar alla avantgardister och kändisar i kulturliv och politik. Här är det Forrest Gump och Hundraåringen för hela slanten. Guillou drar smala pennstreck som finurligt förbinder punkterna och bröderna i berättelsen, som ett melonskott genom en tropikhjälm, sista skottet i Det Stora Kriget.

Red tails

Italien 1944, baserat på verkliga händelser om Tuskegee Airmen, förenklat till töntig "Pearl Harbour"-film. Alla amerikanska stridspiloter är välklädda, slätrakade och hela och rena, P40:or och Mustanger välpolerade och glänser i solsken alla dagar. Inget av smutsig realism som "Saving Private Ryan". Men fantastiskt bra flygscener, luftstrider och tekniska prylar in i minsta detalj. Perfekt kombination av några äkta museiplan och superba digitala illusioner från bl a ILM, producenten George Lucas magibolag. Star Wars förflyttat Andra Världskriget. Taskig översättning på Netflix "-Drop tanks!" blir "Släpp stridsvagnar!", "-Left bank and jump" blir "-Till vänstra stranden och hoppa!"

Spionen på FRA 2.0

Anders Jallai. Spännande i dyken och en del kalla kriget-historia, men ganska dålig. Författaren blandar in hans egna intervjuer med åldrade svenska spioner m fl från kalla kriget, deras plötsliga dödsfall. Andra namngivna svenskar beslås med onda avsikter och dålig karaktär, och en del lätt igenkännbara icke namngivna hjälper våra hjältar bakom kulisserna. Allt hopkokt i ymnigt förekommande öl och sprit, med egna konspirationsteorier om allt från Palme-mordet, Hårsfjärden, till DC-3:an och Estonia, och tröttsam namedropping av sovjetiska, svenska, brittiska och amerikanska underrättelseorganisationer i en enda röra. En del namngivna avlidna verkliga gubbar väcks till liv för att passa in då romanen utspelar sig.

Fury

Nye kulspruteskytten, snodd från Upham i Saving Private Ryan, ska jobba för Brad Pitt som stöddig Sherman-kompanichef, och hans besättning, snodd från Döden på larvfötter. Intressanta tekniska detaljer i stridsvagnen, och pangpanget verkar rimligt. Men i övrigt är den urdålig, tyskarna och deras tanks framställs som monster i motljus och dimma, helt orealistisk slutstrid med hundratals korkade döda tyskar, och en prickskytt från Enemy at the Gates.

Att döda John F Kennedy

Rakt upp och ner om Lee Harvey Oswald, Jack Ruby och presidenten. Vi får se hur det gick till, enligt principen Ockhams rakkniv, inga konspirationer här inte. Intressant: Oswald återvände från Sovjet till USA med sin fru, och förhördes i Fort Worth den 26 juni 1962 av FBI.

Den dolda kvinnomakten: 500 år på Skarhults slott

Alexandra von Schwerin. Riktigt intressant bok och utställning. Från gamla tider till idag har tillfälligheter och egna val gjort att kvinnor tagit rodret i utvecklingen av industrier, slott och herresäten. Utställningen är fantastiskt välgjord. Vi åkte dit och trodde os bli ensamma med kanske några pensionärer. Men säkert tvåhundra bilar på parkeringen och fullt med folk och guidade visningar.

Omen, gästinlägg av Vladimir Oravsky

I dag visar TV12 den fjärde delen av filmen Omen.

Vladimir Oravsky bjuder på funderingar kring den första filmen. Den som öppnade kranen för Omen-strömmen. 

Omen

Av Vladimir Oravsky

”Deckarförfattare får ofta frågan varför de ägnar sin begåvning åt ren populärlitteratur. Ett svar är att den form vi valt kan vara mer användbar än vad en första anblick ger vid handen. Jag har i en tidigare uppsats försökt visa hur detektiven som litterär skapelse alltsedan Poes dagar erbjudit vissa författare en praktisk förklädnad, ett slags skyddsglasögon som tillåter oss att svetsa i glödhet och farlig materia”, avslöjar Ken Millar, alias Ross Macdonald.

Skuggan av en sådan materia är het. Dess temperatur står i direkt proportion till ämnet och till konstnärens engagemang och den påverkas förhållandevis mycket lite av i vilken genre konstnären arbetar: den ”seriösa” filmen är lika lite det självklart bästa forumet för reflektioner kring människans mest betungande konflikter, som kyrkan behöver vara det när det gäller förkunnelsen av Guds ord.

Filmer i den ockulta genren är, under förutsättning att de kommer från en skicklig regissörs hand, det tacksammaste filmmaterialet för tolkningar.

Polanskis Rosemary's Baby (Rosemarys Baby, 1968) var en sådan film, Friedkins The Exorcist en annan. Dessa, tillsammans med regissören Richard Donners The Omen (Omen, 1976, manus: David Seltzer), kan betraktas som modell för alla andra mindre lyckade ”spiritistiska” filmer.

Den politiskt symboliska betydelsen av barnets tillkomst i Rosemary 's Baby och flickan Regans brytningsperiod i The Exorcist är vid det här laget allmänt känd. Låt oss i konsekvens därmed fundera över hur skildringen av Damiens prepubertala ålder i The Omenkan tolkas.

I en film som The Omen, som på ytplanet har det ockulta som ämne och i de djupare skikten berättar om en nation som har något ”ödesbestämt” över sig, är det följdriktigt att bakom namn, platser, symboler, identiteter osv. döljer sig en ”andra sida” och en djupare innebörd; den övergripande metaforen föder utformningen.

Här gäller det att vara vis; den som har förstånd kan räkna ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex. / Upp. 13:18

Det förekommer i The Omen många anspelningar på och explicita invitationer till varierande tolkningar. Redan filmens titel varslar om och kräver ett uttydande: av vem och när omenet förebådades och vad detta innebär?

Den olycksalige fotografen hjälper oss att förstå de av honom tagna bilderna, och ger oss även en tolkning av två gammaltestamentliga domedagsprofetior. Tillsammans med Robert Thorn (Gregory Peck), diplomatiskt sändebud av högsta rang, avtäcker han en grav där Thorns adopterade sons döda moder lär ligga begraven. I stället finner de där skelettet av en häst, som för de hebreiska profeterna var krigets symbol och för psykoanalytiker bland annat är en av symbolerna för modern. Även det magiska talet 666, antalet av Apokalypsens bestar, förklaras grundligt för oss, osv. Man frestas därför att söka vidare.

Thorn är som USA-ambassadör stationerad i London, staden som Cowley, den siste i raden av de så kallade metafysiska poeterna, kallade ”the monster”, vilket ju passar en stad bra, där hemska saker kommer att äga rum. Så efter en rad mystiska händelser med olycklig utgång flyttar Thorn till Rom, ”second home of the English”, och centrum för den katolska kyrkan.

Ordspråket ”En italieniserad engelsman är djävulens inkarnation” är nog bra att ha i minnet då huvudpersonen fritt rör sig i diplomatiska kretsar på högsta nivå. Här utgör nämligen Thorns jordiska funktion (ambassadör), är en profan motsvarighet till den omnipresenta och omnipotenta makt som The Omen profeterar om. De är likvärdiga motståndare med samma ”politiska” befogenheter. Det blir historien som får avgöra utgången av deras möten.

Seltzer och Donner använder sig dels av länders och städers mytiska belastning, dels av tolkningar av profeternas skrift, då deras strävan är att för åskådaren utpeka en mytisk universalitet som sätter sin prägel på nutida (politisk) vardag. Även namnen på de i dramat inblandade understryker detta.

Namnet Robert (etym.: lysande i ära) Thorn (sv. tagg) är ett symboliskt namn i diverse avseenden. Dels har en tagg formen av ett kors och en världsaxel, dels är ambassadören Thorn bokstavligen en påle i köttet, en nagel i ögat (a thorn in the flesh) på prästen och fotografen, och dels - i vår tolkning - har ambassadörfamiljen Katherine och Robert Thorn även den givna funktion som det fatala törnet i Törnrosa hade, att ”försänka människor i sömn”. De är ute efter att ”fördunkla” viktiga politiska händelser.

Katherines (Lee Remick) och Roberts unge adopterade son heter Damien. Associationerna namnet ger är många. Som för en mängd ”höga väsen” (Deus, Dionysos, Dominus, Dis) börjar även detta namn med ett ”D”. Det är sonen som utgör ett irritationsmoment för alla och enligt profetian även är den potentiella orsaken till ett eventuellt krig. Över hans huvud hänger bokstavligen sex damoklessvärd, med vilka ambassadören uppmanas att offra pojkens unga liv på världspolitikens altare. Under ättlingens lockiga hår göms, inskrivna i huden, de olycksbådande siffrorna 666. Det medfödda tretalet – med sin utformning så likt en tatuering från ett koncentrationsläger - står här för Davidsstjärnan och Damiens i mångas ögon djävulska aktiviteter under 6-dagarskriget. De slipade diamanterna (jfr. alltså ”Damien”) som det unga Israel har som en huvudexportartikel är inte den mest eftertraktade varan för de nu energikrisdrabbade västländerna. Men de har sin magiska dragningskraft. Den slipade diamantens form är det inverterade timglasets. Historien får ge oss svar på frågan hur länge den unge Damien får leva (1).

Not

(1)  År 1978 släppte 20th Century-Fox filmen Damien - Omen II (Damien - Omen II), baserad på litterära figurer skapade av David Seltzer och regisserad av Don Taylor (som övertog uppgiften efter Michael Hodges). Handlingen i (och även den filmiska utformningen av) denna uppföljare fortsätter i spåret av Donners The Omen, och tycks bekräfta de av oss uttolkade politiska implikationerna. Filmens handling är i korthet (enl. reklammaterial sammanställt av filmbolaget):

”För sju år sedan dödades ambassadör Robert Thorn och hans hustru. De tog sin hemska hemlighet med sig i graven. Ingen vet vem Damien Thorn egentligen är.

Nu är Damien 13 år gammal. Han har flyttat till London och bor hos sin farbror Richard (William Holder) och sin faster Ann (Lee Grant). Richard Thorn leder Thorn Industries, en mycket mäktig, multinationell koncern med huvudkontor i Chicago. Damien studerar tillsammans med sin jämnårige kusin Mark (Lucas Donat) vid en militär akademi.

Många förutser att tiden nu är mogen för Bibelns spådom om Harmagedon, den stora slutstriden mellan ont och gott, att gå i fullbordan. Mycket av Bibelns profetior har redan blivit verklighet: Judarna har återvänt till Sion. En komet har visat sig i skyn. De lärda tolkar spådomen om det romerska rikets uppgång så att den handlar om den gemensamma europeiska marknaden.

Inom Thorn Industries pågår en maktkamp, som till synes inte har något med Damien att göra. Direktören Bill Atherton (Lew Ayres) vägrar att godkänna ett förslag av den unge assistenten Paul Buber (Robert Foxworth). Denne vill att Thorn Industries ska skaffa sig kontroll över den odlingsbara marken i u-länderna. Genom att ha makten över maten skulle företaget skaffa sig en enastående position. Atherton vägrar att gå med på förslaget, som han finner omoraliskt.

Vid sin skola, Davidson Military Academy, har Damien och Mark fått en ny plutonchef, sergeant Daniel Neff (Lance Henriksen), som visar sig vara en tuffing. Han gör klart att han inte tänker ta några personliga hänsyn eller på något sätt favorisera Damien och Mark trots att de heter Thorn, ett namn som gjort Davidson Military Academy till den mest framstående skolan i sitt slag. Robert och Richard Thorn har också en gång studerat där.

Familjen Thorn har också grundat ett arkeologiskt museum, vars chef Charles Warren (Nicholas Pryor) ivrigt väntar på en sändning från utgrävningarna av slottet Beloir i Israel. Slottet byggdes av korsfarare och ligger vid Jordanfloden. Bland de skatter som arkeologerna funnit där finns en väggmålning, målad av en visionär munk som på 1200-talet var exorcist. Han har målat sin sista uppenbarelse: Antikrist. När Charles Warren får se målningen känner han igen ansiktet...

En ung kvinnlig journalist, Joan Hart (Elizabeth Shepherd), en god vän till den engelske fotograf som hjälpte ambassadör Thorn att försöka få reda på sanningen om Damien, anhåller enträget om att få göra en intervju med Richard Thorn. Hennes mångåriga efterforskningar har lett till en skrämmande upptäckt. Hon måste varna familjen Thorn, men ingen vill lyssna på henne.

Damien, som nu befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen, anar ännu ingenting men blir så småningom medveten om att han äger en förödande kraft.”

Nämnda kraft fick sin förlösning i The Omen:s 3:e del, Graham Bakers The Final Conflict (De sju knivarna, Omen III, 1981). År 1991 drabbades vi av ytterligare en fortsättning, Omen IV: The Awakening (Omen IV - Ondskans hämnd).

David Seltzer ”noveliserade” sitt lyckade manuskript, det vill säga skrev om det till en roman, även den blev välsäljande. 

Den första Omen-filmen, den från år 1976, filmades på nytt. Manuset till den skrevs av Dan McDermott men eftersom hans manus liknande alltför mycket Seltzers manus, ströks hans namn från kreditlistan och sedermera tillskrivs även denna Omen-version David Seltzer. Nyinspelningens världspremiär utspelade sig (200)6-(0)6-(0)6. Kan du gissa varför?

© vladimir oravsky

En fiende att dö för

Dalle. Andra Världskriget och Tyskland i centrum liksom i Skenbart. Men här – en båt med forskare, ett Europa i miniatyr, letar i polarhavet efter bevis på Pangea. Kunde kontinenterna sitta ihop kan väl folken? Plötsligt bryter kriget ut, och annan ordning på båten. Och svensk sprängexpert förvandlas till Bond i smoking och fluga, löser härvan och dödar busen. Snygga matte-scenografier med Hood, ubåt m m. Välgjort och fyndigt.

Flight

Gästinlägg av Vladimir Oravsky. I dag visar TV4 filmen ”Flight”. Filmen är bara 2 år gammal, något som är ganska så ovanligt i TV-sammanhang. Den har ett professionellt manus skrivet av John Gatins, är regisserad av Robert Zemeckis som fick en Oscar för bästa regi för filmen ”Forrest Gump”, musiken är komponerad av Alan Silvestri, som skrev musik till åtminstone 110 filmer. Huvudrollen spelas av Denzel Washington som vann skådespelaroskars för filmerna ”Training Day” och ”Glory” samt blev nominerad i samma kategori för sitt arbete  i filmerna ”Cry Freedom”, ”Malcolm X”, ”The Hurricane” och ”dagens film” ”Flight”.

Filmen ”Flight” vann sammanlagt 13 priser och var nominerad till ytterligare 38. Alliance of Women Film Journalists tilldelade den EDA Special Mention Award för “Most Egregious Age Difference Between The Leading Man and The Love Interest Award” för åldersskillnad:Denzel Washington var 58 år gammal, Kelly Reilly 35 år gammal och Nadine Velazquez 34 år gammal. I filmen ”Harold and Maud” är mannenBud Cort född år 1948 och hans ”love interest”, kvinnan Ruth Gordon var född 1896, en åldersskillnad på 52 år. Både Ruth Gordon och Bud Cort var nominerade till Golden Globe. That’s it.

© vladimir oravsky

Friheten i kulturen

Ny bok av Vladimir Oravsky: Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturen inom kulturetablissemanget. Se länken nedan för recensioner och mer information om boken.

http://www.framsteget.net/forlag/vladimir-oravsky-friheten-kulturen-reflexioner-kring-tystnad-och-repression-inom-kulturen-inom-kulturetablissemanget/

Dagmardagen 27 september

Gästinlägg av Vladimir Oravsky
Författare till boken "Dagmar Daggmask och andra välkända skrönor för vuxna och barn"

Den 27 september kallas i folkmun Dagmardagen, och då hurrar vi för alla flickor och damer och pojkar och herrar med det stolta tilltalsnamnet Dagmar.

Namnet är sammansatt av substantivet ”dag” och adjektivet ”mar”. Dag betyder dag och mar betyder berömd. 

Att vara berömd är att vara känd av dem som inte känner dig, lyder en av Nicolas Chamforts maximer, tack vare vilka han själv blev en stor berömdhet, beskyddad av självaste Marie Antoinette. Den 21 September 1792 avkortades både hennes kropp och även liv av en professionell skarprättare, och 13 april 1794 dog Chamfort av egna självmordsskador han åsamkade sig 7 månader tidigare. Så här gick det till: medveten om att han skulle fängslas, sköt han sig rakt i ansiktet. Han sköt bort sin näsa och haka, och när han konstaterade att han fortfarande inte var i himlen, tog han fram en papperskniv och stack sig med den i halsen upprepade  gånger. Inte ens det hjälpte, och detta verktyg visade sig vara odugligt även när han stack sig med det i bröstet. Hans tjänare hittade honom badandes i sitt eget blod, men hans tillstånd verkade inte vara värre, än att han med eget blod kunde underteckna den sedermera välkända förklaringen ”Jag, Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort, förklarar härmed, att jag hellre dör som en fri man, än att jag lever som en slav i ett fängelse”.

Här är det en lämplig paus för reklam, och jag nyttjar den till att rekommendera dig min bok ”Till dig jag vänder åter”, där du stiftar en intim bekantskap inte bara med de ovannämnda, utan även med Axel von Fersen, Gustav III, Maximilien Robespierre, Pierre Augustin Caron de Beaumarchais och naturligtvis med Donatien Alphonse François de Sade, mera känd som markis de Sade.

”A splendid time is guaranteed for all” som the Beatles sjunger i ”Being for the Benefit of Mr. Kite!”

Men åter till den här betraktelsens huvudperson, det vill säga Dagmar.

Till Norden kom namnet genom prinsessan av Böhmen, det vill säga Tjeckien, som år 1205 gifte sig med Valdemar, det vill säga Vladimir Sejr, och blev här känd som Dagmar av Böhmen.  

En annan Dagmar, som är känd i Sverige, Norge och Finland är den som härjade i dessa länder under julhelgen 2011, under det knappast insmickrande namnet Stormen Dagmar.

Den omstridda Dagmarreformen och de årliga dagmaröverenskommelserna är också de flesta svenskar bekanta med.

Den här lilla notisens folkbildande uppdrag är dock att medvetengöra dig om ytterligare en Dagmar, hon som går under namnet Dagmar Daggmask, och som är huvudpersonen i den synnerligen underhållande lärdomssagan med samma namn, det vill säga Dagmar Daggmask. Och var hittar du den?

Den ingår i den lättillgängliga boksamlingen ”Dagmar Daggmask”, som lånade sitt namn just från Dagmar Daggmask.   

Köp den till din älskade oavsett om det är en hon eller han.

Hen som upplyser dig om allt detta är inte Dagmar, utan lystrar till det allmänt omtyckta namnet vladimir oravsky.

Stjärnklart

Lars Wilderäng. När elektronikvirus äter upp allt som går på el, men bara ger oss lite feber och hosta, backar vi hundra år. Här rasar civilisationen lite väl snabbt. Inte så inlevelsefullt som den försåtligt vardagliga beskrivningen av stegvist förfall i Mannen utan öde. Men det som brister i psykologisk inlevelse kompenseras av tekniska detaljer och sociala observationer. En bra beskrivning av hur det kan vara som flykting – aldrig välkommen, alltid misstänkliggjord. men ett något pekoraliskt avsnitt om invandrarna i Göteborg som flytt från värre saker, och nu sluter sig samman för att hålla sig civiliserade: muslimer, judar, kristna sida vid sida, och med starka kvinnor som ledare.
Men vart tog 1800-talet vägen? Varför bygger dom inte vagnar för häst och oxe och andra mer eller mindre industriella prylar. Det kan ju inte ta så lång tid att ställa i ordning ånglok, segelfartyg, pråmar, cyklar och cykelkärror. Kunskapen har ju många kvar, och finns på museum och i böcker, vid den tid när Stjärnklart utspelas.
Trots Göteborgsfokus är Karlsborg i centrum (igen, även i Gotlandskrigen). Dom marscherar ut genom Götiska Valvet i kap 53, precis som jag 27 maj 1983. Vapenhandlaren som plågas av räntor eftersom licenserna tar sån tid – stämmer med Jakt & Friluftsgården-reportaget.
Afghanistan-soldaten på slutet pratar om reningen istället för nedsläckningen, utplånat Israel, storkalifat. Kanske författaren la till det precis i slutsvängen, nu när IS hamnat i fokus 2014.

The Descendants

Frun tynar bort i koma efter en båtolycka och maken, George Clooney, får ordna upp med döttrarna, släkt och kompisar. Välspelat, välgjort och med oväntade vändningar.

Gästinlägg av Vladimir Oravsky

AMERICAN GRAFFITI / SISTA NATTEN MED GÄNGET

visas på SVT1 i dag 2014-08-13 klockan 13.40

Jag fick ett mejl i denna stund: ”’American Graffiti’ visas på SVT1 i dag klockan 13.40”. Klockan är 11.30. Det gäller att snabbt fatta pennan.

Rocken kom på allvar in i filmen genom vinnaren i Cannes filmfestival ”Easy Rider” (1969), av manusförfattartrion Peter Fonda, Dennis Hopper och Terry Southern. År 1973 kom sedan George Lucas med sin film ”American Graffiti”, innehållande ett 50-tal originalhits och i och med det blev detta recept stämp­lat som vinnande. Dessvärre fungerar inte alltid detta.

Sannolikheten att man blir nöjd med ett filmsoundtrack är större om det är från en bra film, en dålig film eller TV-serie är däremot förmodligen försedd med en förfuskat musicscore. Filmen ”American Graffiti” är ett bra test på denna hypotes. George Lucas ”American Graffiti” är ett mästerverk och det kompilat av musik till det var en milstolpe i filmhistorien. Filmen ”More American Graffiti”, skriven och regisserad av B.W.L. Norton blev ett intellektuellt slag rakt in i skrevet trots att karaktärer skapade av Lucas, Gloria Katz och Willard Huyck fanns med i filmen, liksom även den legendariske DJ:n Wolfman Jack. Musiken i den filmen var det inget fel på, tvärtom, den exekverades av The Supremes, Marta & The Vandellas, Donovan, Percy Sledge et cetera, alltså massor av musikaliska hjältar, kungar och drottningar, men soundtracket som helhet föll lika platt som filmen det hörde till.

Soundtrack av “Easy Rider”-, “American Graffiti”-, “Pulp Fiction”- och “Saturday Night Fever”-typen säljer mer, än exempelvis soundtrack från “The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen. De förstnämnda består nämligen av populära singellåtar framförda av pop- och rockgrupper på modet, eller pop- och rockgrupper som mäktar att ”definiera” en specifik tid, oftast med anknytning till någon ungdomsrevolt, eller tiden runt Vietnam- och Kambodjakriget. På dessa soundtracks kan vi avlyssna det bästa från, och det mest typiska för exempelvis The Beach Boys, The Troggs, Steppenwolf, The Who, The Doors, The Hollies, The Easybeats, Urge Overkill, Bee Gees och så vidare.

Varför förlitar man sig på just pop- och rockgrupper och artister? Eftersom det är ungdomen som mest befolkar biografer, och då anses det vara givet att locka till sig dessa konsumenter med något som de känner igen, någon som de själva är en organisk del av. Därför skiftar denna musik. En gång är det rhythm and blues och rock och ”verklighetsbaserad” musik, av den typ som exempelvis The Rolling Stones representerar, nästa gång är det synt och new age-nära melodislingor. Denna sorts soundtracks återspeglar och förstärker utveckling av de allmänna trenderna ”out there”. Producenttilltro till denna sortens trend är så pass stark att det nuförtiden knappast finns någon film som inte innehåller åtminstone en sång – gärna i början och så på slutet av filmen – framförd av en ungdomsidol eller en namnkunnig ledande musikartist allt ifrån Bob Dylan genom Neil Young till Bruce Springsteen. James Bond-filmerna är ett bra exempel på denna trend och faran med den, kan illustreras med exemplet Shirley Manson och hennes Garbage som vid premiären av ”The World Is Not Enough”, hann tappa en hel del av sin popularitet… Feldatering är en annan fara förknippad med denna sort av soundtrack. Det kan naturligtvis röra sig om medvetna anakronismer men ofta är det fråga om lathet, flathet och ren och skär okunskap. Ett exempel: minns du den snabbt ihop krafsade programserien om sju delar kallad ”Tidsmaskinen”. Det avsnittet som jag såg var inte dåligt, det var sämre än så. ”Tidsmaskinen”s år 1961, beledsagades med Jimi Hendrix ”Purple Haze”. År 1961 bodde Hendrix fortfarande i USA och spelade ihop med The Casuals. Innan den legendariske The Animals manager Chas Chandler langade över Hendrix till London där den sistnämnde bildade The Jimi Hendrix Experience, spelade Hendrix i åtminstone fyra andra USA-baserade grupper. ”Purple Haze” är Experiences andra singelutgivning och så gott som alla rockmusikintresserade kan säga att den är utgiven 18 mars 1967. Låten är nämligen en milstolpe i rockens historia, lika märkbar som utgivning av The Beatles konceptalbum ”Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band” tre månader senare. (Hendrix första singel ”Hey Joe” från december 1966 var också en ljudchock men ”Hey Joe” var inte skriven av honom själv. Man tvistar om vem som skrev den. Vad är säkert däremot att det finns mellan 400 – 500 inspelningar av ”Hey Joe”. Allt ifrån Black Uhuru genom Bad Company, Yarbirds, Ten Years After, Mothers of Invention till Nick Cave and the Bad Seeds, Lenny Kravitz och Red Hot Chili Peppers, hade den på sin repertoar. Enligt Michael Hicks läsvärda bok “Sixties Rock Garage, Psychedelic & Other Satisfactions” copyrightades “Hey Joe”:s musik och lyrik år 1962 av William Moses Roberts Jr. Fast inte heller Hicks är övertygad om att Roberts har skrivit den.)

Den andra typen av filmsoundtracks som generellt säljer bättre än det symfoniska soundtracket av ”The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen är soundtracks komponerade och framförda av en enda grupp eller artist, dock återigen med anknytning till den så kallade ungdomskulturen. The Who, The Beatles, Arlo Guthrie, Elvis Presley, Pink Floyd, Bee Gees, Simon and Garfunkel är minnesvärda exempel på denna trend.  

Vangelis är också ett pålitligt namn och Tangerine Dream och Popol Vuh. Dessa bildar en transition mellan den rena ”ungdomsmusiken” och klassisk musik och den vidareutveckling av den klassiska musiken som av någon outgrundlig anledning kallas kompositionsmusik.

Jag skall kanske se ”American Graffiti” idag. Under förutsättningen att den inte presenteras av kulturkyparen Fredrik Sahlin.

Nej, jag hävdar inte att världen skulle vara bättre utan kulturkypare. Tvärtom. Dessa är rent av nödvändiga och det inte bara för kulturen, utan för ett civiliserat samhälle i sin helhet. Det är de specifika, de sedermera etablerade kulturkypare och det som dessa representerar, som enligt mig är till skada och borde beredas någon arbetsuppgift som de är mera lämpade för: som exempelvis lapplisor. Där skulle de kanske fungera helt tillfredsställande.

En kulturkypare måste nämligen ha anammat åtminstone en omutbar integritet, skarp tankeförmåga, en inte alltför klen bildning…

Nej, jag hävdar inte att en kulturkypare skulle vara en bättre och mera lämpad kulturkypare om han eller hon behärskade skrivandets konst, skulptur, regi, musikkomposition och dylikt. Jag hävdar inte att man måste vara en ko för att kunna uttala sig om mjölk. Jag säger bara att en kulturkypare inte kan fungera som en sådan om valet av hans eller hennes verksamhet är genomsyrat av bitterhet att han eller hon aldrig klarade av att försörja sig som författare, skulptör målare, regissör eller kompositör. Dessutom är det till klar fördel om exempelvis en filmrecensent åtminstone hade en aning om hur en kommersiell film blir till, hur ett manus skrivs, hur man ljudlägger en film, hur det kommer sig att bilden fastnar ”på remsan”, vilka ”klippmöjligheter” en scen eller sekvens bjuder på… Håller du inte med mig, Fredrik Sahlin?

De som professionellt bedömer exempelvis konståkning, de svamlar inte och söker efter bedömningens poäng i utländska magasin eller hos publikens förväntningar.

© vladimir oravsky

In memory of Robin Williams

Ytterligare ett gästinlägg av Vladimir Oravsky.

In memory of Robin Williams

Robin Williams är död. Ett gäng allestädes närvarande svenska kulturkypare intervjuas för att den breda allmänheten skall kunna få del av vilka Robin Williams-filmer dessa bildningsgarçoner minns i denna avskedsstund. Och alla minns de samma 3-4 filmer, vilket, erkänner jag, känns något kusligt, med hänsyn till att Robin Williams medverkade i över 100 filmer och tv-produktioner, vann 55 prestigefulla yrkespriser, så som Oscar, Golden Globe, Primetime Emmy, BAFTA et cetera och dessutom var nominerad till ytterligare 67 dito utmärkelser.

Som flykting från ett envälde, om ens folkets sådant, frågar jag mig naturligtvis om smaken, om den nu rör sig om smak, kan vara så samfälld?   

Robin Williams var gift 3 gånger. Med Valerie Velardi, med vilken han hade ett barn, med Marsha Garces Williams, som gav honom två barn och de senaste tre åren var han gift med Susan Schneider.

Williams skämt, om det nu var skämt, om äktenskapet äro legio och jag vet att det finns folk som citerar dem med samma ihärdighet, som folk som citerar Monty Python. Här är några:

“Ah, yes, divorce, from the Latin word meaning to rip out a man's genitals through his wallet.”

“See, the problem is that God gives men a brain and a penis, and only enough blood to run one at a time.”

“A woman would never make a nuclear bomb. They would never make a weapon that kills, no, no. They'd make a weapon that makes you feel bad for a while.”

Robin Williams är död. Innan han dog, postade han “a touching photograph on Instagram that showed him holding his daughter, Zelda Rae Williams, when she was a young child”.

Här tänker jag minnas Robin Williams-film ”Mrs. Doubtfire” / ”Välkommen Mrs. Doubtfire” från 1993, som han inte bara spelade huvudrollen i, utan även producerade.

År 1994 vann filmen ”Mrs. Doubtfire” en Golden Globe som “Best Motion Picture - Comedy/Musical” och Robin Williams tilldelades en Golden Globe för “Best Performance by an Actor in a Motion Picture - Comedy/Musical”.

Världen har bevittnat många skilsmässor. På det privata planet, men även geopolitiskt: Tjeckien har skilt sig från Slovakien. Serbien från Kroatien, Sydsudan från Sudan... Många av dagens regeringar världen över infriar inte sina vallöften och statsöverhuvuden är knappast de trovärdiga landsfäder som de borde vara. Allt detta, samt den mängd av sönderfallna kärnfamiljer, då och då avspeglas i litteratur och film, genom att framhäva att även en fader kan vara en positiv gestalt. ”Mrs. Doubtfire” är en av sådana filmer.

Vi, västerlänningar har vant oss vid engångstallrikar, engångstandborstar och engångstrosor. Och med engångslakanen åker även fäder till våra barn inte så sällan ut. Barnen får klara sig bäst de vill utan någon fader. Och för att vara på den säkra sidan, att barnen inte tar skada av sådant modus vivendi, sätt att leva, kopplas psykologer och andra socialarbetare in och voilà, dagens ungdom har aldrig varit mer harmonisk, oavsett vad statistiken avslöjar: ”Sedan 1980 minskar självmordstalen i befolkningen – utom bland ungdomar i åldern 15–24” ­konstaterar Gergö Hadlaczky, biträdande chef och suicidforskare på NASP, Nationellt centrum för suicid­forskning och prevention av psykisk ohälsa.”

Sökande efter en fadersgestalt

Det finns ett påfallande stort antal filmer i vilka familjen är splittrad och barnen lever utan sin far. Det är tröstlöst. Men barnen, filmerna igenom, söker efter en fadersgestalt. Kan det röra sig om en antifeministisk propaganda med arkaiska förtecken?

Den som barnen till slut väljer till sin bundsförvant, står så gott som alltid i utkanten av samhället, efter att detta har stött ut honom, med benäget bistånd av sina medlöpande tjänare: psykologer, poliser och domare. Och mönstret är lika symboliskt som även förståeligt. Dessa barn kan svårligen ha en annan bild av en far, än att denne måste vara en utstött person, eftersom det inte är så sällan som modern, moderns mor, psykologer och den gängse strömmens dylika tjänare, som fällde domen. Att domen kanske inte är helt rättvis? Who gives a rats arse.

Kan barnen verkligen inte förstå att mannen, som de upplever sina mest spännande, lärorika och kärleksfulla dagar med, egentligen är en ulv i fårakläder, en varelse som bara är ute efter att skada dem och sin närmaste omgivning?

Barnen förstår bättre än deras vuxna omgivning gör. Det är hoppingivande och ”Mrs. Doubtfire” är en av sådana filmer.

OK, hör jag dig att säga. Det är förståeligt, när det är män som gör dessa filmer. Du kan kvarhålla denna uppfattning, men du kan även bekanta dig med att ”Mrs. Doubtfire” är skriven av Randi Mayem Singer och Leslie Dixon, båda framgångsrika manusförfattare, som till förlagan till manuset hade den brittiska succérika författarinnas Anne Fines vuxenroman “Alias Madame Doubtfire”.

Romanen blev även dramatiserad för scen och år 2003 gjordes en tv-version av den under titeln ”Madame Doubtfire”. Sedan 1991 finns den även på svenska: ”Madame Doubtfire alias pappa”.

Fader som söker efter sina barn

”Mrs. Doubtfire” i regi av Chris Columbus, har Robin Williams i den krävande dubbelhuvudrollen som skådespelaren Daniel Hillard och babysittern Mrs. Doubtfire.

Daniel Hillards fru skiljer sig från honom och för att han överhuvudtaget skall kunna få en möjlighet att få träffa sina barn, ansöker han i en äldre kvinnans förklädnad, om jobb hos henne som barnpassare. Ex-hustru Miranda Hillard älskar Mrs. Doubtfire, trots att denna har samma värderingar och andra personliga egenskaper, förutom utseende, som hennes ex-man Daniel Hillard. Och under tiden pågår slitsamma domstolsförhandlingar om vårdnaden av barnen.

Formmässigt är ”Mrs. Doubtfire” avlägsnad både realism och cinema verité. Mrs.Doubtfires bröst är stora som två Globen och allt i filmen har samma proportioner. Ändå känns filmen både trovärdig och igenkännbar. Detta tack vare att den pulsar i människoskräckens bottenlösa arketyp - att bli berövad sina barn, respektive sin far, samt att den framtvingar en déjà vu, genom att referera till ett flertal publika filmer, inte minst till de Oscarsvinnande ”Tootsie” och ”Kramer vs Kramer”, som också behandlar våndor med separationsångest.

Robin Williams är död. När James Lipton, han med den lärorika och underhållande tv-långköraren ”Inside the Actors Studio”, frågade honom vad han skulle vilja höra att Gud sade till honom när han kom till himmelen, svarade han: “There is a seat in the front”.

© vladimir oravsky