ANTI SCUM: Avsiktens klargörande (gästinlägg av Vladimir Oravsky)

Vladimir Oravskys nya bok ANTI SCUM, utkommer den 8 mars 2015.

ANTI SCUM: Avsiktens klargörande

(…)

Yes, how many times can a man turn his head
Pretending he just doesn't see?
The answer my friend is blowin' in the wind
The answer is blowin' in the wind.

Yes, how many times must a man look up
Before he can really see the sky?
Yes, how many ears must one man have
Before he can hear people cry?
Yes, how many deaths will it take till he knows
That too many people have died?
The answer my friend is blowin' in the wind
The answer is blowin' in the wind. / Bob Dylan

ANTI SCUM är en skrift som inte bara är ämnad att enbart klarlägga SCUM-extremister och deras verksamhet. SCUM-extremisterna utgör dock det konkreta exempel som i denna skrift står som representanter för samtliga intoleranta fanatiker, förespråkande våld och dödliga redskap som bevisföringsinstrument. 

Ändå vänder sig ANTI SCUM inte först och främst mot SCUM-extremisterna utan mot samtliga de som tyst accepterar SCUM-extremisternas metoder, i stället för att högljutt protestera mot dessa. Det är nämligen framförallt de tysta som bör ställas på de åtalades bänk. De som leninismen och stalinismen benämnde med termen ”Полезный идиот”, dvs. ”Nyttig idiot”, men som inom ramen av varje om herravälde kämpande troslära, tyst accepterar och kanske även bejakar den.

En nyttig idiot är en blind, döv och osjälvständigt tänkande person, som löper andras ärenden utan att vara det minsta medveten om att så är fallet, och som samtidigt, på obestridligt bedrägliga grunder, är övertygad om att det är de egna intressena hen värnar om.

Det gör hen inte. 

Det hen gör, är att samla bränsle till det bål på vilket hen själv kommer i sinom tid förlora livet.  

Frågan hur många nyttigidioter stödjer SCUM-extremister blev inte ställd, inte offentligt, inte än. Men den blev ställd i andra sammanhang. Exempelvis när det gällde nazismen mellan åren 1933 – 1945. Det var inte alltför många som var övertygade nazister, även om jättemånga blev glada att Hitler ville blåsa in stolthet i det tyska folket, som underkuvades genom första världskrigets totala nederlag. Resten av tyskarna, de hade nog att tänka på sig själva. 

Och det är de som inte aktivt ville blanda sig in i den politiska utvecklingen, som tillät allt det förfärliga hända. 

Peu à peu, lite i taget, bit för bit. 

De tyckte att Kristallnatten var djävlig, men det gick att leva med den. 

De tyckte att Koncentrationslägren var djävliga, men det gick det att leva med. 

De tyckte att Förbränningsugnarna…  

I kommunistiska länder var de flesta medborgarna inte de kommunister som lyckades utplåna flera människor än andra världskriget, utan återigen, det var de nyttiga idioter, de fredliga, de tysta, de som lät det hela peu à peu ske, lite i taget, bit för bit. De goda människorna, den så kallade fredliga majoriteten, var på inget vis till människan och mänsklighetens hjälp, utan de var dess fördärv. 
Även kineser var fredliga och knappast ville göra en fluga förnär. Men det blev ändå 70 miljoner människor som förlorade livet under det kommunistiska oket där. Inte alla på en och samma gång, utan peu à peu, lite i taget, en efter en. Den goda människan, den som ingick i den så kallade fredliga, tysta majoriteten, var på inget vis till människan och mänsklighetens hjälp, utan hon var dess förödelse. 

Den gängse japanen var knappast en krigshetsande sadist. Och ändå mördades minst 12 miljoner kinesiska civila av japaner. Inte i ett slag, inte med en atombomb, och på distans, utan med händer, genom svärd, spade, och bajonett. 
I Rwanda, år 1994, pågick folkmord ”bara” i tre månader. Under den tiden hann hutuer slakta en miljon tutsier och köra två miljoner på flykt. Vad hade dessa tre miljoner glädje av de fredliga, tysta hutuerna, de som inte slaktade men inte heller protesterade?

Och vem kommer inte ihåg de jugoslaviska krigen - kriget i Kroatien, kriget i Bosnien och Hercegovina, kriget i Kosovo, under Jugoslaviens upplösande? Grannar och ”bästa vänner” lät sig förföras till våldtäkter, folkfördrivning och folkutrotning av grannar och ”bästa vänner”. De högljudda vålds- och krigshetsarna var långt ifrån i majoriteten, de flesta var de ”goda människorna”, de som först lät allt det ohyggliga ske… Och som själva blev till offer.  

Och hur var det i Irak och Syrien och Somalia och Nigeria och Sudan och Libanon och Afghanistan och Kongo och …

Det är de, till att börja med få fanatiker, som tar sig friheten att bestämma agendan, och lär sina barn att döda och bli självmordsbombareoch genom terrorhandlingar tvingar den fredliga majoriteten, den tysta majoriteten, den nyttiga idioten till att gå med på det som sker.

Fanatismens imperativ pressar fram med skräck och fruktan, med hotelser, skrämsel och våld, att deras krav omvandlas till skrivna eller oskrivna lagar. Deras kompromisslösa diktatur vinner nästan alltid, eftersom de nyttiga idioterna klär sig nästan alltid i bekvämlighetens och förnöjsamhetens vita flagg.      

De tysta kommer aldrig till din undsättning, de kommer aldrig att ge dig ett öppet stöd. Inte så länge de tror att de intoleranta, de makt- och egen lag och ordning krävande, är de starkaste.

De så kallade lugnälskande och fredsälskande är lugnets och fredens farligaste fiender, så länge de inte höjer sina röster. Eftersom de ägs och manipuleras av extremister och fanatiker. De så kallade lugnälskande och fredsälskande är lugnets och fredens egentliga fiender eftersom de är tacksamma och lyckliga att de är de andra, de som inte förföljs, de som inte drabbas av yrkesförbud, de som inte kastas i finkor och koncentrationsläger. 

De blundar och täpper till sina öron, och med hänvisning till alla möjliga undanflykter, vägrar att inse att de med sin acceptans och passivitet redan befinner sig på det slutna plan på vilket de själva glider in dit var de tillät andra att hamna. 

Skriften ANTI SCUM innehåller flera artiklar som jag tidigare publicerat eller erbjöd till publicering. Några är kritiska och varnar för SCUM-extremismen, några är nära på kåserande och fadda, om än inte poänglösa. Som exempelvis kåseri ”Fnitter på fullt allvar”. Flera tidningar har refuserat den med hänvisning till att de inte vill ”provocera i onödan”, det vill säga att de vill ha lugnt. Så här skrev till mig exempelvis en välskrivande och välsäljande författare med en av landets mest lästa bloggar, när jag frågade henom när hen vill publicera mina rader: ”Långt senare i så fall. Behöver hålla mig väl med genusfolket just nu.”

En närmast panisk rädsla för den maktens vedergällningar som vi inte ens kan peka ut – vi säger genusfolket, vi säger muslimer, vi säger organiserade brottslingar – förmår oss att självmant tillverka munkavlen och även lika självmant träda dessa på våra munnar, vi bakbinder självmant våra händer, vi censurerar självmant oss och det till och med hårdare och striktare än en förordnad censur skulle göra… Vi är tysta av egen vilja, och vill det sig gå riktigt illa, så kvävs vi av egen tystnad och det kompromisslösa monstrum som den möjliggjorde att växa sig stark.

© vladimir oravsky / ANTI SCUM

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda. / Gunnar Ekelöf: En värld är varje människa

© vladimir oravsky / ANTI SCUM

Breaking Bad, säsong 1

Bisarr handling och egenartat persongalleri, klart inspirerat av bröderna Coen. Men seeegt. Jobbintervjun lånad från Out of sight, t o m slipsscenen är med. Men varför är poliserna så korkade att de inte bara åker hem till kumpanen där den fullastade husbilen står och huset stinker av styckmord och substanser? Polisen har ju span på kumpanen och vår hjälte. Godbitar: Mycket kemi som jag inte hade en aning om. Bäst spelar sonen på kryckor, och roligast är att vår hjälte kör Pontiac Aztek, flera gånger utsedd till världens fulaste bil.

Fnitter på fullt allvar – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig att förfäkta att det bara finns illa- respektive välskrivna texter… 

Vi beslöt att sjösätta ett experiment som gick ut på att jag skickade hennes manuskript till ett förlag som specialiserat sig på enbart kvinnliga författare. En av förläggarna var och är fortfarande min vän (väninna), varför svaret inte lät vänta på sig. På förlaget hade man läst manuskriptet och fann att romanens språk var utpräglat manligt och de var övertygade om att det var jag, Vladimir Oravsky, som dolde sig bakom manusets kvinnonamn.

Så mycket om det utpräglade kvinnliga språket och dess självklara påtaglighet. 

Naturligtvis kan ett enda exempel inte bevisa alltför mycket, liksom det är klart att en svala inte gör någon sommar.

Det var anledningen till att mitt experiment rörande det utpräglat kvinnliga respektive manliga språket inte slutade med det första försöket. 

När bokförlaget Prisma i samarbete med Aftonbladets kvinnoredaktion annonserade efter kvinnliga författare, eftersom de var på väg att ge ut en antologi med kvinnohumor, ringde jag upp förlaget och anmälde mitt intresse med hänvisning till att jag starkt solidariserade mig med kvinnfolket. 

Nej det gick inte, sade damen på andra sidan telefonuppkopplingen. Jag kunde inte skriva åt dem, fortsatte hon, eftersom ett av syftena med boken var att bevisa att det finns en speciell kvinnlig humor. 

Jag insisterade och hävdade att mitt skämtlynne troligen var lika kvinnligt som hennes. Damen svarade att det kunde hon knappast tro, och dessutom, menade hon, mitt manliga utländskklingande namn, skulle rappt berätta allt om min identitet. 

Jag kontrade naturligtvis med, att om det blir mitt namn som kommer att vara utslagsgivande vid urvalet av texter till deras humorantologi, då är det inte först och främst de inskickade texterna som definierar kvinnlig humor utan andra identifikationsmarkörer. 

Det var då kvinnan föreslog att jag skulle skriva under en kvinnlig pseudonym och sedan, när jag tvivelsutan fick mitt bidrag refuserat, skulle jag bli varse om vems antagande som var rätt. 

Här är det ett bra tillfälle att gymnastisera både den kvinnliga och manliga hjärnhalvan med en ofta berättad tankenöt. Inte minst för att den har anknytning till det ämne som avhandlas på dessa rader: 

De välkända författarna George och Evelyn träffades aldrig. Båda skrev närapå livet ut. Litteratursakkunniga menar att Evelyn älskade George. George gifte sig år 1880, han blev katolik 1930. Under andra världskriget tjänstgjorde han vid The Royal Marines och The Royal Horse Guard. 

Evelyn dog i april 1966 i grevskapet Somerset. Hon blev beryktad för sin livsstil. Hennes sista roman kom ut 1876. Några månader innan han dog, bara 62 år gammal, beskrev han sig själv som “toothless, deaf, melancholic, shaky on my pins, unable to eat, full of dope, quite idle”. 

Hur förklarar du allt detta?

Svaret är hur enkelt som helst. För den som kan det: George Elliot var Mary Anne Evans författarnamn. Hon föddes i november 1819 i grannskapet till den brittiska industristaden Nuneaton, och dog i december 1880 i London. År 1854 rymde hon till Tyskland tillsammans med filosofen, teaterkritikern och swingern George Henry Lewes som var gift och hade tre söner. De levde tillsammans i 24 år. Efter hans död bytte hon sitt födelsenamn till Mary Anne Cross, efter att hon gift sig med den 21 år yngre skotske mäklarenJohn Walter Cross. Åtta månader senare, var hon död.

Så mycket om gåtans George.

Evelyn Waugh föddes i oktober 1903 i London. Han var gift med Evelyn Gardner och vännerna kallade dem “He-Evelyn” och ”She-Evelyn”. De hade fyra barn tillsammans. He-Evelyn gifte om sig med Laura Herbert, Evelyn Gardners kusin. Punkt.

Att ha Royal straight flush, det vill säga att vara proppad med en mängd goda argument som stödjer din teori, är naturligtvis inte det samma, som att kunna vinna en dispyt, eftersom det som bekant förhåller sig så, att din opponent måste vara mottaglig för dina argument om dessa skall ha någon chans att sätta rot i henom. Denna undantagslösa regel gällde lika mycket under inkvisitionens tid som i dag och hela det långa tidsspannet däremellan.    

Mary Anne Evans var inte den enda kvinnan som skrev under en manlig pseudonym. Bakom namnet George Sand finns Amantine Lucile Aurore Dupin,  Isak Dinesen och Pierre Andrézel var namn som Karen Blixen gärna medverkade under, Victoria Benedictsson skrev sina romaner under namnet Ernst Ahlgren och systrarna Charlotte Brontë, Emily Brontë och Anne Brontë ”uppträdde” under namnen Currer Bell, Ellis Bell och Acton Bell. 

Bakom namnen Michael Richards och J. Michael Bingham finns D. C. dvs. Dorothy Catherine Fontana, Sophie Wörishöffers pseudonymer var S. Fischer, A. Harder, W. Höffer, K. Horstmann och W. Noeldechen. 

Catherine Lucille Moore och Susan Eloise Hinton använde sig bara av sina förnamns initialer och varken den breda publiken eller recensenter anade att varken C. L. Moore eller S. E. Hinton inte skrev sina respektive verk med snoppar.  

J. K. Rowlings, dvs. Joanne Kathleen Rowlings första kriminalroman The Cuckoo's Calling var utgiven med hennes för tillfället antagna pseudonym Robert Galbraith. Ingen skönjde en kvinna bakom denne Robert, även om man misstänkte att en debutant knappast kunde vara en så pass duktig författare. (Redaktören på Orion Books som avböjde publiceringen av The Cuckoo's Callinghar antagligen ångrat sig lika mycket som de som tyckte att The Beatles inte var något att satsa på. Fast det behöver inte förhålla sig så: en del smakbedömare är nämligen så pass övertygade om sin förträfflighets kompromisslösa visdom, som den bilist som på en motorväg körde i fel riktning, dvs mot bilströmmen, och förundrade sig hur det kom sig att samtliga andra trafikanter körde fel.)  

Professor Patrick Juola var lika säker som mina bekanta som trodde sig på en gång kunna avslöja om en författare är en man eller en kvinna bara genom att bekanta sig med verkets språk, och han under buller och bång som ekade över hela bokvärlden, avslöjade att Robert Galbraith var ingen annan än självaste Joanne Kathleen Rowlings, världens mest sålda nulevande författare. 

Respekt, som man brukar säga i vissa sammanhang. 

En liten, liten detalj kom dock fram först något senare. Den framkommer av följande citat från http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-23515054 av den 31 juli 2013: ”(…) Harry Potter creator JK Rowling has accepted a substantial charity donation from the law firm that revealed she was writing under a pseudonym.

The writer brought a legal action against Chris Gossage, a partner at Russells Solicitors, and his friend, Judith Callegari.

Rowling was revealed as the writer of crime novel The Cuckoo's Calling in a Sunday Times article. 

The author had published the book under the pen name Robert Galbraith. 

Rowling's solicitor told Mr Justice Tugendhat that Russells had contacted the writer's agent after the story was published, revealing it was Mr Gossage who had divulged the confidential information to Ms Callegari. (…)”

Naturligtvis finns det även ett gäng män som skrev/skriver under pseudonymer, gärna kvinnliga. Exempelvis Peter O'Donnell som använde sig av namnet Madeline Brent och den fortfarande aktive Christopher Wood som skrev under flera namn, såsom Penny Sutton och Rosie Dixon.

Tillbaka dock till det vad som jag uppmanades att ingå med Prisma och Aftonbladets kvinnoredaktion. 

Bengt Carl Gustaf Westerberg utsågs till Hederskvinna av Kvinnor Kan-mässan i Östersund och kamrat Hans Göran Persson utropade sig själv till feminist. Till skillnad från mig, ingen av dessa två pionjärkönsgränsöverskridare lyckades kvalificera sig till Prismas antologi ”Fnitter: en rolig bok av kvinnor - på fullt allvar!”. Det är till och med sannolikt, att de inte ens vågade utsätta sig för denna opålitliga äkthetsprövning.

Du kanske är en av de grubblande typer som är nyfiken på vilket bidrag eller vilka av bidragen som är skriven / skrivna av mig. Det vill jag inte avslöja. Inte än. Det sparar jag för framtiden. 

PS

Flera självutnämnda genusförståsigpåare har hört av sig efter att jag tidigare berättat denna uppbyggliga historia om det typiskt manliga respektive typiskt kvinnliga sättet att skriva eller berätta berättelser om. De försökte att gissa vilket / vilka av bidragen som var skrivet / skrivna av en man, och samtliga gissade fel. Eller också gissade de rätt, men mitt bidrag / mina bidrag utpekades än så länge ändå ej. 

© vladimir oravsky, 

som bland flera andra nom de plume, även skriver under namnet Zlata Ibrahimovic

Marie Antoinette på Axess TV – Gästinlägg av Vladimir Oravsky

I kväll (30 feb 2015) klockan 20 visar Axess TV en dokumentär om Marie Antoinette. Jag rekommenderar den. Trotts att jag är bekant med åtminstone ett tiotal filmer och 40-tal böcker om henne. Hur kommer det sig?

Eftersom jag bestämde mig att skriva en teaterpjäs om henne och hennes tid. Resultat blev inte bara ett lyckat teaterstycke översatt till flera språk, utan även två böcker. Mest nöjd är jag med boken ”Till dig jag vänder åter...”, som också är översatt till en radda språk. Så här presenteras den av Lars-Göran Söderberg i Tidningen Kulturen:

Till dig jag vänder åter... En roman att leva med i

Förra året utkom en längre skildring av Ludvig XIV:s fabulösa kärleksliv av den engelska författaren Antonia Fraser, som visade på hur omfattande promiskuiteten var vid det franska hovet under 1600- och 1700-talet. Intrycket förstärks ytterligare - och med råge! - i den roman som nu föreligger med titeln ”Till dig jag vänder åter”. Det är fortfarande 1700-tal, det är fortfarande krig i Europa och Nordamerika, och det jäser bland Frankrikes svältande befolkning. Kungamakten är ifrågasatt av den ledande intelligentian, de fattiga börjar tvivla på att den är av Gud. Med andra ord, pöbeln är på väg att resa sig, som en av de inblandade utifrån sitt perspektiv uttrycker saken.

I centrum står en svensk greve, Axel von Fersen, och kung Louis XVI:s mytomspunna gemål Marie Antoinette. Deras kärlek till varandra är stor men fylld av komplikationer, som på olika sätt får spegla tidens politiska skeenden, livet och kulturen. De våldsamma lustarnas markis de Sade, Maximilien Robespierre, Beaumarchais och många andra mer eller mindre kända historiska personer upptar scenen, under det att den svenske greven och hans farligt begåvade älskarinna lever ut sina lustar i en omgivning som fullkomligt sjuder av sexuell upphetsning, kopplad till kärlek och hat såväl som till självbevarelsedrift och makt, och allt där emellan. 

Det hela skildras till en början med ett frejdigt sinnelag, som stundtals inte står Bengt Andersbergs ångande erotiska historier efter. Det är roligt att läsa, och det är bitvis upphetsande. Men den mörka klangbottnen finns där, och färgar vartefter berättelsen i allt högre grad, i takt med att dramatiken i det franska samhället stegras. Rikedomen har ett pris, liksom kärlekens flammande låga, och det är ofta högt.

”Till dig jag vänder” åter är en roman att leva med i, och som åtminstone den här recensenten gissar kan bli något av ett genombrott för författarna. (Hur dessa tre nu har lyckats skriva ihop sig på ett sådant sätt att man som läsare får känslan av att det endast är en person som har hållit i pennan?) Det hela blir till en mängd stundtals rörande psykologiska porträtt av kungen och de personer som omger honom, trots vetskapen om de orättvisor och det förtryck adel och kungahus har representerat genom århundradena.

Tilläggas ska också att i de krissituationer som uppkommer ligger en spänningspotential som gör boken till en riktig sträckläsare.

Då som nu är människor under stark press ytterst ångestladdade, något som många gånger står i proportion just till erotiska eskapader.

Hur mycket sanning i strikt mening romanen inrymmer är i sammanhanget mindre viktigt, för där finns utan tvekan en mänsklig sanning i mer tidlös bemärkelse. Är det inte den som är den sköna litteraturens egentliga uppgift att visa?

Ett kort smakprov:

Prolog: ”Madame har inget att dölja!” (April 1770)

Prinsessan Marie Antoinette stod med armarna i kors. En kammarjungfru var beredd att lösa upp hennes korsett så fort bara Marie Antoinette skulle släppa henne i närheten av sig. Det speciella österrikiska sändebudet, Furst Starhember, betraktade scenen med ogillande. Han tog ett steg närmare Marie Antoinette och petade bort ett osynligt dammkorn från hennes nakna axel med sitt långa pekfinger. Furstens blick hårdnade när han märkte att flickans kropp skakade. ”Er kejserliga moder, Madame, gav mig i uppdrag att överlämna Er till den franska kronans utsände, hertigen de Noailles. I detta rum, som står för Österrike, får Ni lämna allt, även underkläderna, innan Ni vandrar vidare mot hallen där hertigen tar emot Er. Han skall personligen ledsaga Er till Frankrike som finns bakom nästa dörr.”

Kammarjungfrun löste under tiden upp Marie Antoinettes korsett och tog av prinsessan de båda kjolarna. Kall luft drog genom springorna i den oeldade träpaviljongen som hastigt byggts på en öde ö mitt i floden Rhen. Ingen sol syntes denna aprilmorgon. Fursten granskade henne från topp till tå. ”Får jag se vad Madame håller i handen?”

Marie Antoinette stod naken, med ena handen över sina bröst. Den andra, som försökte täcka könet, höll krampaktigt om något. Fursten tog hennes hand och tryckte till den. En medaljong föll ner på golvet.

Han böjde sig ner, öppnade den och log. ”Det hedrar Madame att önska ha med sig den franske kronprinsens porträtt! Men villkoret för Ert överlämnande är att Ni inte får ha med Er någonting. Snart har Ni originalet i Er äkta bädd. Jag hoppas innerligt att Ni inte blir besviken.”

Under tiden kammade kammarjungfrun Marie Antoinettes askblonda hår. Fursten log och bjöd Marie Antoinette sin arm. Hon tog den. ”Jag tycker att vi skall gå nu. Så att Madame slipper bli förkyld. Hertig de Noailles undrar dessutom varför vi dröjt så länge. Låt Er vänstra arm hänga vid sidan. Vik bort håret bakåt, det täcker annars Er hals och Era bröst. Madame är bara fjorton år, men en kännare som hertigen inte kan undgå att märka vilken blomma som håller på att slå ut… Hertigen kommer, trots sin höga ålder, inte att sova i natt, jag menar förstås att han måste skicka en rapport till Louis XV! Österrike har inget att skämmas för. Madame duger bra som blivande mor till franska kungar, Madame har inget att dölja. Herregud! Skorna! Vi glömde Madames skor!”

Fursten tog själv av prinsessan hennes rosa tygskor och betraktade dem en stund medan Marie Antoinette stod med blicken sänkt mot sina bara fötter. ”Ja, nu har Madame äntligen vuxit ur sina barnskor. Det var på tiden!” På hans vink öppnades dörrarna och en sekreterare utropade att Österrikes ärkehertiginna prinsessan Maria-Antonia av huset Habsburg, tillika Frankrikes kronprinsessa Marie Antoinette, gift med kronprinsen Louis-Auguste genom ombud, skall träda in tillsammans med Österrikes speciella sändebud. En kvartett på podiet stämde upp till en menuett. Marie Antoinette vandrade in i en välbelyst hall, stödd på furstens arm. Tät dimma var det enda som fanns att se genom fönstren. Inte ett enda kvinnligt ansikte fanns bland alla män som genast rest sig så fort hon kom in. Fursten stannade upp.

Marie Antoinette märkte plötsligt att fursten släppt hennes arm och trätt tillbaka utan ett ord. Hon stod ensam i en cirkel av män som alla betraktade henne. Marie Antoinette tyckte att cirkeln kring henne slöts allt tätare. En äldre herre utskilde sig ur mängden, bugade sig för henne och presenterade sig. Blodet pulserade i hennes öron, hon uppfattade inte namnet men gissade att han var Frankrikes speciella sändebud, en hertig. Hertigar i hennes nya hemland skulle hälsas på ett särskilt sätt men Marie Antoinette hade glömt hur. Det franska sändebudet granskade hennes figur medan han väntade på hälsningen. Hans mun drogs till ett lystet leende som han inte gjorde några försök att dölja.

Marie Antoinette nickade till slut med tårar i ögonen och vacklade till. Hertigen bjöd henne sin arm. Hans rock kändes kall. Paret stod stilla en stund, sedan vinkade hertigen till kvartetten som hastigt avslutade menuetten och började spela den franska kungasången. Hertigen vände sig till Marie Antoinette, gjorde en befallande gest och ledsagade henne långsamt ut ur hallen. Dörrarna på den andra sidan öppnades på vid gavel. Hertigen stannade till och vände sig om. Hans blick mötte furstens. Herrarna växlade ett nästan omärkligt leende. Dörrarna slöts bakom Marie Antoinette. Hertigen bugade sig för henne: ”Mottag mina gratulationer, Madame. Ni är i Frankrike. Min hustru skall strax ta hand om Er. Jag ber att få avlägsna mig.”

Marie Antoinette avskedade honom i samma ögonblick som en dörr till ett annat rum öppnades. Det lilla rummet där hon befann sig var till bristningsgränsen fyllt av okända kvinnor som kommenderades av en gammal dam. Två bastanta kammarjungfrur började genast trä kläder på den skälvande prinsessans kropp. Marie Antoinette slet sig loss och föll gråtande den gamla damen om halsen. Damen lyfte inte ett finger.

En av kammarjungfrurna ryckte i Marie Antoinette, ledde ut henne mitt på golvet och började snöra hennes liv i en ny, hårdare, korsett. En annan trädde på henne silkesstrumpor och stoppade hennes fötter i splitternya skor som kändes fruktansvärt trånga, samtidigt som hon väste där hon knäade på golvet: ”Madame är i Frankrike! Madame skall tala franska!”

Marie Antoinette svalde tårarna.

När hon, trött efter en lång resa och sömnlösa nätter, trädde in i Versailles slott, möttes hon av den gamle kungen Louis XV:s skarpa och granskande blick. Kungens medelålders ogifta döttrar flockades kring honom. Ingen av dem log. Marie Antoinette neg och såg sig omkring efter den sköne unge man som hon lärt känna på bild, men såg ingen. Kungen log med en halv mun och knuffade fram en tjock pojke som gjorde sitt bästa för att bocka på rätt sätt. Pojken mumlade något ohörbart. I nästa stund tittade han bort och drog sig tillbaka. Marie Antoinette förstod plötsligt att det var han som var Louis-Auguste, prinsen hon var gift med.

© vladimir oravsky

Mellan rött och svart

Jan Guillou. Moralens, integritetens och rättvisans väktare, de tre bröderna Lauritzen, tuffar vidare i mellankrigstiden. Allt gör dom rätt (utom möjligen att köpa fastigheter i Berlin och Dresden, som vi vet blir sönderbombade om några år), till exempel en julklappsvandring till arbetarkvarteren i Neglinge. Dom stiger in hos hembiträdenas familjer som de tre vise männen. Guillou är nu inte bara allvetande konstkritiker, utan även film-, teater-, arkitektur- och musikvetare. Jans kära mor dyker upp med moralisk kompass och integritet, hans morfar byggde, på riktigt, ett vikingahus i Saltsjöbaden, till kronprins Olav (read all about it: På jakt efter historien - Piratförlaget). Alla kändisar och händelser är Lauritzens i centrum av; nazisttoppar, byggprojekt, teatrar, broras, och alla kända konstnärer, författare och kompositörer, tyskar såväl som andra.
Just den här eboken är sorgligt särskriven, jag tror att dom tagit radbruten pdf och hällt in som epub, och då har alla avstavningar orsakat mellanrum i orden. Felaktigheter: dom revar seglet på Beduin genom att linda storen runt bommen – skulle inte tro det. Märklintåget får en "strömgenerator" – skulle tro han menar transformator.

”Erik Nietzsche - De unga åren” på SVT2 - Gästinlägg av Vladimir Oravsky

”Erik Nietzsche - De unga åren” på SVT2

I dag, på August Strindbergs och min födelsedag visar SVT2 filmen ”Erik Nietzsche - De unga åren”. 

Jag fick läsa manuset långt innan filmen spelades in och kan konstatera att det finns en scen som inte kom in i den färdiga filmen. Här kommer den:

Erik, dvs. Lars von Trier, har mardrömmar, han drömmer om Zelko och hur denne kom till Danmark. Nej, Zelko, föreställande Vladimir Oravsky, var ingen politisk flykting från det kommunistiska Tjeckoslovakien, som han själv påstod, Zelko var i själva verket utkastad från sitt land. Så här lär det ha gått till: Det var en mörk natt. I dess beskydd körde en polispiket fram till den taggtrådiga gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike och två poliser drog den fastbundne Zelko ur bilen och kastade över honom den höga gränsbarriären med ordern ”Kom aldrig tillbaka!”

Lars von Triers film ”Erik Nietzsche - De unga åren” hade premiär den 25 december 2007. Lasse har skrivit den och Lone ”Italiensk for begyndere” Scherfig skulle regissera den. Men Lone har lyckats få finansiering till filmprojektet ”Hjemve” och Jacob ”Anklaget” Thuesen tog sig an Lasses komedi. Manuset heter ”Erik Nietzsche – de unge år” och handlar om tiden då Lasse gick regiutbildning på Den Danske Filmskole och förutom fyra, är samtliga i filmen förekommande figurer fortfarande högst levande. Här finns bland andra Henning Camre, Katrin Ottarsdóttir, Mogens Rukov, Ghita Beckendorf, Jimmy Leavens, Ingrid Oustrup Jensen, Grete Bentsen, Eva Høst, Christian Hartkopp, Hans Henrik Jørgensen, Edward Fleming, Rumle Hammerich, Tomas Gislasón, Tom Elling, Ole Schwander, Hans Christensen, Gert Fredholm, Per Årman, Kirsten Norholt, Åke Sandgren, Stig Larsson och i mångt och mycket yours truly Vladimir Aurum Oravsky i rollen som den muskulöse Zelko. Zelko, inom parentes sagt, spelas av David Dencik, även han med en liten droppe östeuropeiskt blod i ådrorna.

Jag känner Lone och med Lasse har jag samarbetat flera gånger: han har filmat mina manus, vi har samregisserat en musikvideo med den på den tiden världsberömda popduon Laid Back, Lasse var min regiassistent och han har spelat en av huvudrollerna i en av mina filmer, så jag skulle nog få igenom alla de ändringar jag ville, det är jag övertygad om. Jag pekade ut en rad kraftiga avvikelser från verkligheten rörande min person och mina filmer i Lasses manus, så som jag mindes det, samtidigt som jag konstaterade att det var just dessa påhittade avsnitt som gjorde manuset både roligt och framför allt mer helgjutet. Därför svarade jag att ”jag har inte det minsta anspråk på att man ändrar så mycket som ens ett jota i manuset.”

Jag fick ett genmäle, att var och en av de porträtterade tyckte att just hon eller han var något ofördelaktigt skildrad men att alla de övriga som befolkade detta manus var fångade på pricken. Är inte det en lika tänkvärd som välfångad beskrivning av hur den mänskliga hjärnan fungerar, så säg?

© Vladimir Oravsky

Vladimir Oravsky, Lars von Trier, Ole Schwander i pausen på genomgången av klippningsarbetet av filmen Direktören för det hele.

Dandy

Jan Guillou. De tre norska Übermensch-bröderna Lauritzen fortsätter skriva historia i Norge, Tyskland, England och Afrika. Dandy-brodern Sverre landar i England, och Guillou målar med breda penseldrag, namedroppar alla avantgardister och kändisar i kulturliv och politik. Här är det Forrest Gump och Hundraåringen för hela slanten. Guillou drar smala pennstreck som finurligt förbinder punkterna och bröderna i berättelsen, som ett melonskott genom en tropikhjälm, sista skottet i Det Stora Kriget.

Red tails

Italien 1944, baserat på verkliga händelser om Tuskegee Airmen, förenklat till töntig "Pearl Harbour"-film. Alla amerikanska stridspiloter är välklädda, slätrakade och hela och rena, P40:or och Mustanger välpolerade och glänser i solsken alla dagar. Inget av smutsig realism som "Saving Private Ryan". Men fantastiskt bra flygscener, luftstrider och tekniska prylar in i minsta detalj. Perfekt kombination av några äkta museiplan och superba digitala illusioner från bl a ILM, producenten George Lucas magibolag. Star Wars förflyttat Andra Världskriget. Taskig översättning på Netflix "-Drop tanks!" blir "Släpp stridsvagnar!", "-Left bank and jump" blir "-Till vänstra stranden och hoppa!"

Spionen på FRA 2.0

Anders Jallai. Spännande i dyken och en del kalla kriget-historia, men ganska dålig. Författaren blandar in hans egna intervjuer med åldrade svenska spioner m fl från kalla kriget, deras plötsliga dödsfall. Andra namngivna svenskar beslås med onda avsikter och dålig karaktär, och en del lätt igenkännbara icke namngivna hjälper våra hjältar bakom kulisserna. Allt hopkokt i ymnigt förekommande öl och sprit, med egna konspirationsteorier om allt från Palme-mordet, Hårsfjärden, till DC-3:an och Estonia, och tröttsam namedropping av sovjetiska, svenska, brittiska och amerikanska underrättelseorganisationer i en enda röra. En del namngivna avlidna verkliga gubbar väcks till liv för att passa in då romanen utspelar sig.

Fury

Nye kulspruteskytten, snodd från Upham i Saving Private Ryan, ska jobba för Brad Pitt som stöddig Sherman-kompanichef, och hans besättning, snodd från Döden på larvfötter. Intressanta tekniska detaljer i stridsvagnen, och pangpanget verkar rimligt. Men i övrigt är den urdålig, tyskarna och deras tanks framställs som monster i motljus och dimma, helt orealistisk slutstrid med hundratals korkade döda tyskar, och en prickskytt från Enemy at the Gates.

Att döda John F Kennedy

Rakt upp och ner om Lee Harvey Oswald, Jack Ruby och presidenten. Vi får se hur det gick till, enligt principen Ockhams rakkniv, inga konspirationer här inte. Intressant: Oswald återvände från Sovjet till USA med sin fru, och förhördes i Fort Worth den 26 juni 1962 av FBI.

Den dolda kvinnomakten: 500 år på Skarhults slott

Alexandra von Schwerin. Riktigt intressant bok och utställning. Från gamla tider till idag har tillfälligheter och egna val gjort att kvinnor tagit rodret i utvecklingen av industrier, slott och herresäten. Utställningen är fantastiskt välgjord. Vi åkte dit och trodde os bli ensamma med kanske några pensionärer. Men säkert tvåhundra bilar på parkeringen och fullt med folk och guidade visningar.

Omen, gästinlägg av Vladimir Oravsky

I dag visar TV12 den fjärde delen av filmen Omen.

Vladimir Oravsky bjuder på funderingar kring den första filmen. Den som öppnade kranen för Omen-strömmen. 

Omen

Av Vladimir Oravsky

”Deckarförfattare får ofta frågan varför de ägnar sin begåvning åt ren populärlitteratur. Ett svar är att den form vi valt kan vara mer användbar än vad en första anblick ger vid handen. Jag har i en tidigare uppsats försökt visa hur detektiven som litterär skapelse alltsedan Poes dagar erbjudit vissa författare en praktisk förklädnad, ett slags skyddsglasögon som tillåter oss att svetsa i glödhet och farlig materia”, avslöjar Ken Millar, alias Ross Macdonald.

Skuggan av en sådan materia är het. Dess temperatur står i direkt proportion till ämnet och till konstnärens engagemang och den påverkas förhållandevis mycket lite av i vilken genre konstnären arbetar: den ”seriösa” filmen är lika lite det självklart bästa forumet för reflektioner kring människans mest betungande konflikter, som kyrkan behöver vara det när det gäller förkunnelsen av Guds ord.

Filmer i den ockulta genren är, under förutsättning att de kommer från en skicklig regissörs hand, det tacksammaste filmmaterialet för tolkningar.

Polanskis Rosemary's Baby (Rosemarys Baby, 1968) var en sådan film, Friedkins The Exorcist en annan. Dessa, tillsammans med regissören Richard Donners The Omen (Omen, 1976, manus: David Seltzer), kan betraktas som modell för alla andra mindre lyckade ”spiritistiska” filmer.

Den politiskt symboliska betydelsen av barnets tillkomst i Rosemary 's Baby och flickan Regans brytningsperiod i The Exorcist är vid det här laget allmänt känd. Låt oss i konsekvens därmed fundera över hur skildringen av Damiens prepubertala ålder i The Omenkan tolkas.

I en film som The Omen, som på ytplanet har det ockulta som ämne och i de djupare skikten berättar om en nation som har något ”ödesbestämt” över sig, är det följdriktigt att bakom namn, platser, symboler, identiteter osv. döljer sig en ”andra sida” och en djupare innebörd; den övergripande metaforen föder utformningen.

Här gäller det att vara vis; den som har förstånd kan räkna ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex. / Upp. 13:18

Det förekommer i The Omen många anspelningar på och explicita invitationer till varierande tolkningar. Redan filmens titel varslar om och kräver ett uttydande: av vem och när omenet förebådades och vad detta innebär?

Den olycksalige fotografen hjälper oss att förstå de av honom tagna bilderna, och ger oss även en tolkning av två gammaltestamentliga domedagsprofetior. Tillsammans med Robert Thorn (Gregory Peck), diplomatiskt sändebud av högsta rang, avtäcker han en grav där Thorns adopterade sons döda moder lär ligga begraven. I stället finner de där skelettet av en häst, som för de hebreiska profeterna var krigets symbol och för psykoanalytiker bland annat är en av symbolerna för modern. Även det magiska talet 666, antalet av Apokalypsens bestar, förklaras grundligt för oss, osv. Man frestas därför att söka vidare.

Thorn är som USA-ambassadör stationerad i London, staden som Cowley, den siste i raden av de så kallade metafysiska poeterna, kallade ”the monster”, vilket ju passar en stad bra, där hemska saker kommer att äga rum. Så efter en rad mystiska händelser med olycklig utgång flyttar Thorn till Rom, ”second home of the English”, och centrum för den katolska kyrkan.

Ordspråket ”En italieniserad engelsman är djävulens inkarnation” är nog bra att ha i minnet då huvudpersonen fritt rör sig i diplomatiska kretsar på högsta nivå. Här utgör nämligen Thorns jordiska funktion (ambassadör), är en profan motsvarighet till den omnipresenta och omnipotenta makt som The Omen profeterar om. De är likvärdiga motståndare med samma ”politiska” befogenheter. Det blir historien som får avgöra utgången av deras möten.

Seltzer och Donner använder sig dels av länders och städers mytiska belastning, dels av tolkningar av profeternas skrift, då deras strävan är att för åskådaren utpeka en mytisk universalitet som sätter sin prägel på nutida (politisk) vardag. Även namnen på de i dramat inblandade understryker detta.

Namnet Robert (etym.: lysande i ära) Thorn (sv. tagg) är ett symboliskt namn i diverse avseenden. Dels har en tagg formen av ett kors och en världsaxel, dels är ambassadören Thorn bokstavligen en påle i köttet, en nagel i ögat (a thorn in the flesh) på prästen och fotografen, och dels - i vår tolkning - har ambassadörfamiljen Katherine och Robert Thorn även den givna funktion som det fatala törnet i Törnrosa hade, att ”försänka människor i sömn”. De är ute efter att ”fördunkla” viktiga politiska händelser.

Katherines (Lee Remick) och Roberts unge adopterade son heter Damien. Associationerna namnet ger är många. Som för en mängd ”höga väsen” (Deus, Dionysos, Dominus, Dis) börjar även detta namn med ett ”D”. Det är sonen som utgör ett irritationsmoment för alla och enligt profetian även är den potentiella orsaken till ett eventuellt krig. Över hans huvud hänger bokstavligen sex damoklessvärd, med vilka ambassadören uppmanas att offra pojkens unga liv på världspolitikens altare. Under ättlingens lockiga hår göms, inskrivna i huden, de olycksbådande siffrorna 666. Det medfödda tretalet – med sin utformning så likt en tatuering från ett koncentrationsläger - står här för Davidsstjärnan och Damiens i mångas ögon djävulska aktiviteter under 6-dagarskriget. De slipade diamanterna (jfr. alltså ”Damien”) som det unga Israel har som en huvudexportartikel är inte den mest eftertraktade varan för de nu energikrisdrabbade västländerna. Men de har sin magiska dragningskraft. Den slipade diamantens form är det inverterade timglasets. Historien får ge oss svar på frågan hur länge den unge Damien får leva (1).

Not

(1)  År 1978 släppte 20th Century-Fox filmen Damien - Omen II (Damien - Omen II), baserad på litterära figurer skapade av David Seltzer och regisserad av Don Taylor (som övertog uppgiften efter Michael Hodges). Handlingen i (och även den filmiska utformningen av) denna uppföljare fortsätter i spåret av Donners The Omen, och tycks bekräfta de av oss uttolkade politiska implikationerna. Filmens handling är i korthet (enl. reklammaterial sammanställt av filmbolaget):

”För sju år sedan dödades ambassadör Robert Thorn och hans hustru. De tog sin hemska hemlighet med sig i graven. Ingen vet vem Damien Thorn egentligen är.

Nu är Damien 13 år gammal. Han har flyttat till London och bor hos sin farbror Richard (William Holder) och sin faster Ann (Lee Grant). Richard Thorn leder Thorn Industries, en mycket mäktig, multinationell koncern med huvudkontor i Chicago. Damien studerar tillsammans med sin jämnårige kusin Mark (Lucas Donat) vid en militär akademi.

Många förutser att tiden nu är mogen för Bibelns spådom om Harmagedon, den stora slutstriden mellan ont och gott, att gå i fullbordan. Mycket av Bibelns profetior har redan blivit verklighet: Judarna har återvänt till Sion. En komet har visat sig i skyn. De lärda tolkar spådomen om det romerska rikets uppgång så att den handlar om den gemensamma europeiska marknaden.

Inom Thorn Industries pågår en maktkamp, som till synes inte har något med Damien att göra. Direktören Bill Atherton (Lew Ayres) vägrar att godkänna ett förslag av den unge assistenten Paul Buber (Robert Foxworth). Denne vill att Thorn Industries ska skaffa sig kontroll över den odlingsbara marken i u-länderna. Genom att ha makten över maten skulle företaget skaffa sig en enastående position. Atherton vägrar att gå med på förslaget, som han finner omoraliskt.

Vid sin skola, Davidson Military Academy, har Damien och Mark fått en ny plutonchef, sergeant Daniel Neff (Lance Henriksen), som visar sig vara en tuffing. Han gör klart att han inte tänker ta några personliga hänsyn eller på något sätt favorisera Damien och Mark trots att de heter Thorn, ett namn som gjort Davidson Military Academy till den mest framstående skolan i sitt slag. Robert och Richard Thorn har också en gång studerat där.

Familjen Thorn har också grundat ett arkeologiskt museum, vars chef Charles Warren (Nicholas Pryor) ivrigt väntar på en sändning från utgrävningarna av slottet Beloir i Israel. Slottet byggdes av korsfarare och ligger vid Jordanfloden. Bland de skatter som arkeologerna funnit där finns en väggmålning, målad av en visionär munk som på 1200-talet var exorcist. Han har målat sin sista uppenbarelse: Antikrist. När Charles Warren får se målningen känner han igen ansiktet...

En ung kvinnlig journalist, Joan Hart (Elizabeth Shepherd), en god vän till den engelske fotograf som hjälpte ambassadör Thorn att försöka få reda på sanningen om Damien, anhåller enträget om att få göra en intervju med Richard Thorn. Hennes mångåriga efterforskningar har lett till en skrämmande upptäckt. Hon måste varna familjen Thorn, men ingen vill lyssna på henne.

Damien, som nu befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen, anar ännu ingenting men blir så småningom medveten om att han äger en förödande kraft.”

Nämnda kraft fick sin förlösning i The Omen:s 3:e del, Graham Bakers The Final Conflict (De sju knivarna, Omen III, 1981). År 1991 drabbades vi av ytterligare en fortsättning, Omen IV: The Awakening (Omen IV - Ondskans hämnd).

David Seltzer ”noveliserade” sitt lyckade manuskript, det vill säga skrev om det till en roman, även den blev välsäljande. 

Den första Omen-filmen, den från år 1976, filmades på nytt. Manuset till den skrevs av Dan McDermott men eftersom hans manus liknande alltför mycket Seltzers manus, ströks hans namn från kreditlistan och sedermera tillskrivs även denna Omen-version David Seltzer. Nyinspelningens världspremiär utspelade sig (200)6-(0)6-(0)6. Kan du gissa varför?

© vladimir oravsky