Interstellar

"2001, A Space Odyssey" har kommit tillbaka genom en femte dimension och ett maskhål i rymden, och det visar sig att morsekod är en större innovation än bagateller som att upphäva gravitationen och resa i tiden. Spara tiden och gör något annat än att se Interstellar.

Turist (Ruben Östlund)

Trist.

Internationella sömndagen - gäspinlägg av Vladimir Oravsky

Internationella sömndagen

Det låter förvirring om på vilket datum Internationella sömndagen infaller. På engelska heter den World Sleep day (se http://worldsleepday.org/) och den infaller den 13 mars. Den svenska sajten http://temadagar.se/internationella-somndagen/skriver ”Det är viktigt för alla att få en god natts sömn och det är avgörande för både hälsa och välbefinnande hos människor. Därför har Internationella sömndagen instiftats av World Association of Sleep Medicine (WASM). Internationella sömndagen infaller samma datum varje år, alltså den 21 mars, och heter på engelska World Sleep Day. 

Dagen är instiftad för att hylla sömn och upplysa om viktiga frågor som rör sömnen, men även saker kring, t ex medicin, utbildning och sociala aspekter, samtidigt syftar dagen till att hjälpa människor med sömnproblem genom att bättre förebygga och hantera sömnstörningarna.” Förvirring över när jag borde fira sömndagen, håller mig vaken. 

Men det finns annat som håller mig vaken. Exempelvis det som inträffade lördagen den 14 mars när hela svenska folket skulle lägga sin röst på Sveriges i särklass mest bevakade och omskrivna kulturhändelse, Melodifestivalens grand final. Även det här året var Sveriges television tagen på sängen: omröstningen om Sveriges melodisammaste framträdande liknade nämligen de belarusiska lokalvalen 2014, på grund av att den så kallade meloappen lade sig åt sidan och somnade in. 

Jag tycker att Sverige borde vakna från förnöjsamhetens sömn och släppa in internationella valobservatörer när det gäller val av Sveriges låtrepresentant till Eurovision Song Contest. Vakna Sverige: Allt för mycket står på spel.

Den 20 mars inträffar vårdagjämningen. Det finns folk som inte vet att vårdagjämningen inte är en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt vid olika klockslag på skilda ställen på jorden. Sånt håller mig vaken. Och inte blir det bättre av det att det finns folk som tror att denna dag är den dag då dag och natt är precis lika långa. Det är det inte. Detta inträffar nämligen något dygn tidigare. 

Den 28 mars skall man lyssna på Rapport. Då kommer man höra att klockan två på natten skall klockan ställas fram en timme. Men jag säger er: man behöver inte lyssna på Rapports råd och rön. Det går nämligen att ställa fram klockan både före och även efter den av Rapport förordnade tiden.

Den 29 mars börjar sommartiden. Då kommer vi justera fram våra klockor en timme. Några dock har en liknande klocka som jag, alltså en som korrigerar sig automatiskt. Men det händer att jag glömmer bort det, och ställer in den manuellt. Då går den plötsligt fel, trots att tillverkaren försäkrade mig, och tog kungligt betalt för, att den inte kommer att avvika från det atomur som mäter tidsskillnad i millisekunder. Sånt kan hålla mig vaken. Sånt får mig att längta efter de klockor som SJ använder sig av. Sådana som inte styrs av någon atomklyvning utan värdeförhållanden – av värmen och kylan och torkan och snön och regn och blåst och solen och månen och dessutom av inkompetens som verkar vara lika stabil som atomklyvningen.

Jag hade en bekant som vägrade att justera sin klocka för att synkronisera den med sommartiden. Han hävdade att på grund av denna omställning ökar antalet hjärtinfarkter och även antal självmord. I det tänket fick han rätt av en annan bekant till mig, nämligen av den samme Jerker Hetta som är en av författarna till boken ”Bli fri från dina sömnproblem : med kognitiv beteendeterapi”. Jerker och min bekantskap började någon gång på 70-talet, när han gav mig skjuts i sin bil och det visade sig att vi hade några gemensamma bekanta, som jag faktiskt umgås med till dags dato. Bekantskapen med honom som vägrade att justera sin klocka upphörde när han dog av stress av att aldrig kunna hålla avtalad tid. Han blev depressiv, försköt nästan all fysisk aktivitet, började röka, fick högt blodtryck och även diabetes. Törnrosa var död i hundra år, Jesus i tre dagar. Mer säger jag ej.

En annan av mina bekanta sover nästan aldrig. Där liknar han Condoleezza Rice, Jean Calvin, Christopher Polhem, Alfred Nobel, Leonardo Da Vinci, Aristoteles, Winston Churchill, Tage Erlander, Nikola Tesla, Thomas Jefferson, Thomas Edison. Jag pratade med honom för två dagar sedan och under tiden som han förklarade för mig att kroppen vet bäst vad den behöver, att när den och hjärnan blir tillräckligt trötta så somnar man, somnade han. Där liknar han kor som liksom hästar, oftast sover stående. Mer säger jag ej.

En annan av mina bekanta sålde billiga kammar och hårspännen och fingerringar och simpla armband för barn, på en mängd olika marknader runt om i landet. Han hade säkert 100 varierande varor i sitt sortiment, ingen av dem kostade mer än 10 spänn när de såldes till slutkunden. Det betyder att han köpte dem ännu billigare och till det priset adderade han kostnaden för bränslet till den stora lastbilen han körde varorna i, utlägget för att hyra lastfordonet och så var han tvungen att gå med vinst om han ville försörja sig själv och sin familj.

De bodde på en halvt förfallen gård som de hyrde för en relativt billig peng. Mille, så hette han, anlände till gården med sin stora lastbil stängde av motor och somnade utan att kliva ur förarhytten. Hans hustru och tre barn i åldrar 6, 5 och 4, öppnade bakre lastbilsdörren och började lasta av varor som Mille köpte in, sorterade dem och lastade in nya varor som Mille skulle distribuera på marknader. Det tog cirka 4 timmar. Sedan släpade hustrun den fortfarande sovande Mille ut ur lastbilen, drog av hans kläder och tvättade av honom med en svamp och en vattenslang. Därefter klädde hon på honom rena kläder. Mille trälades återigen in i lastbilen och matades rikligt med mat. Han vaknade då och då och då berömde han sin hustruns matkonst. Sedan fick han sova ytterligare cirka två timmar, innan lasten var fullproppad. Hustrun väckte Mille med en stor kopp starkt, svart, kaffe, ställde in en termos i förarhytten och några påsar mat och två rena handdukar och två tröjor, pussade honom, förmådde barnen att pussa honom och Mille var nästan helt vaken när han startade motorn på lastbilen för att påbörja en ny veckolång resa. 

Annika Falkengrens årslön från SEB är 29,4 miljoner kronor. Därtill tillkommer pensionsavsättningar, arvoderingar från olika styrelseuppdrag et cetera. Varje hennes arbetsdag är förlängd med åtminstone 44 timmar eller också går hon på klyvbara ämnen som torium och uran.

Hennes överordnade menar att hon är värd sina pengar, även om de säkerligen inte menar hennes pengar utan kundernas. Jag som är kund hos SEB menar att Annika Falkengren borde få mer, betydligt mer. Då kommer hon kanske ordna att köerna på hennes kontor i Jönköping minskar från 40 minuter till 5, att SEB:s internetkontor kommer att funka bättre, att SEB:s tjänster blir pålitliga så att man slipper kräva sin rätt gång på gång, att när SEB räknar fel, att åtminstone en enda gång felet skall gynna kunden och inte alltid och vid varje tillfälle banken, att…

Det är sånt som håller mig vaken.       

En kvinna skall gå till sängs senast klockan nitton, brukade Kim säga. En kvinna skall gå i säng senast klockan nitton, brukade hon säga och lade till, för att hennes man inte skall efterforska varför hon kommer hem senare än han. Hennes man är nämligen inte bara min chef utan även en svartsjuk, bevakande taliban och sånt håller mig vaken. 

Kim påminner mig om min ungdomskärlek Natalia. 

När jag blev 13 år fick jag en känsla av att Natalia började titta lite snett på mig för att hon aldrig fick en blomma av mig, inbillade jag mig. Natalia var min fröken, och cirka 30 år äldre än jag. Vid den tiden hade vi sällskapat i fyra år. Jag sålde farfars guldklocka, till och med det svarta fodralet den låg i. I stans största blomsterhandel, valde jag ut den flottaste uppsättningen jag kunde se, och gick med den genom stan till min älskade. När jag överlämnade kransen, på vars banderoll det stod SOV SÖTT, med mitt handskrivna tillägg NATALIA, gjorde det ett djupt intryck på henne. Mer säger jag ej.

Mars månad är vårens månad. Då vaknar naturen. Blommorna, träden, djuren, till och med människorna. I mars månad, den 13:de eller 15:de eller 21:e, firar vi, eller vad vi nu gör, den Internationella sömndagen.    

© vladimir oravsky

Guru – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Guru

I dag och dessutom den 19 och 20 mars, kan man på Kunskapskanalen skåda mina kollegers Sabine Gisiger och Beat Häners film “Guru: Bhagwan, His Secretary & His Bodyguard”. Jag vill rekommendera den. Jag såg den för fem år sedan och då skrev jag till Sabine följande:

Jag är ledsen över att höra att du har förlorat din tro. Sånt kan jag tänka mig är jobbigt, men jag vet ju inte, eftersom jag aldrig har haft någon religiös övertygelse. Fast jag skulle gärna vilja ha en. Jag tror att sådant underlättar livet. Att kunna lasta över sina problem på någon Gurus axlar måste vara toppenskönt. Dessutom har man alltid någon att prata med. ”Hörröruru, Guru, kan du vara bussig att se till att den där rutan som jag råkade paja aldrig gick sönder”, eller ”Hörrururu Guru, kan du fixa så att… du fattar.” 

Jag skulle laga mat på en fest, där en riktig Guru skulle närvara. Den här Gurun anses vara en av de riktigt stora och har hundratusentals anhängare över hela världen. Han reser runt överallt och träffar sina lärjungar i större och mindre grupper. Jag har fått höra många historier om honom, hur han omvände folk och liknande – och garanterat inte från några galna fanatiker. Jag träffade exempelvis min förra kemilärare på denna fest och han är definitivt ingen flummig typ. Tvärtom. För honom var till och med en kyss något man kunde beskriva med en formel som exakt uttryckte hur många baciller som byter plats med varandra och precis vad som händer när de möts.

Vi kallade honom Nobel för att han släppte bomber och pruttade rätt så friskt, men om någon nämnde det, hävdade han att det var hans kemikalier som stank så infernaliskt.

”Är du också en av oss?”, frågade Nobel mig på festen.

”Nej, inte än, men jag hoppas att bli det.”

”Å, det kommer, det är oundvikligt ska du se! Träffar man HONOM så är man såld!”, övertygade Nobel och lyste upp som en fyr på Alla Helgons natt och fortsatte: ”Jag skulle precis börja en lektion på er gamla skola. En mycket intressant lektion, faktiskt, där vi skulle göra ett experiment med ett grodhjärta.”

”Att salta ett grodhjärta och se när det hiphoppar som om det vore på disco”, fyllde jag på och märkte hur stolt han blev över att ha lyckats lära ut lite av all sin kunskap till yngre generationer.

”Helt rätt Valery.”

”Vladimir”, rättade jag honom. ”Valery var tjejen som bru­kade svimma på dina kemikalielektioner.”

”Helt rätt, mitt fel. Jag märker att du är uppmärksam. Det är en bra egenskap. Du kommer nog inte få några problem i ditt äktenskap. Annars är faktiskt äktenskapsproblem större problem än man tror.”

”Mmm, eller hur? Hur var det nu med din omskärelse, sorry, jag menar, omvändelse?”, frågade jag för att undvika att han gled iväg ännu längre från ämnet. 

”Jo, som jag sa, jag skulle just hålla en lektion på er skola. Men precis när jag skulle gå in i klassrummet hoppade en av grodorna i mitt laboratorium ut ur behållaren. När jag tittade på den hörde jag en alldeles tydlig röst uppmana mig att omedelbart bege mig till den andra Shellmacken på motorvägen mellan Jönköping och Stockholm.”

”Och du gjorde det?”

”Ja, vad skulle jag annars gjort?”

”Nej, det är klart, när en groda säger till dig så. Det finns ju knappast något annat val.” 

Nobel tittade undersökande på mig.

”Kan jag skönja lite ironi i din röst, Viktor?”

”Absolut inte. Viktor var han med peruk.”

”Ja just det, det där var ett obehagligt missförstånd. Mitt misstag, faktiskt. Men visste du att precis samma vätska som jag råkade spilla över honom, numera används i hårborttagningsmedel. Jag kunde ha sökt patent.” 

”Så står du plötsligt där på en bensinmack och hoppas på att snart få kyssa grodan”, avbröt jag återigen taktiskt.

”Nej, men nästan. Kan du tänka dig, plötsligt kommer det fem svarta limousiner, de längsta jag någonsin sett och alla svänger de in till bensinmacken. Fast de tankar inte. Inte heller stiger passagerarna ut ur de flotta bilarna för att pinka, äta, sträcka på sig, eller ens spy. Inget sådant som man skulle kunna förvänta sig. Istället stannar limousin nummer två precis där jag står, ett av fönsterna åker ned och därinne… därinne sitter Gurun. Jag hade aldrig sett honom förut, jag hade aldrig ens hört talas om honom, jag visste alltså inte ens att han existerade. 

Han stirrade på mig, men sa inte ett ord. Så rörde han plötsligt på läpparna och det var HELT otroligt!”

”Vad sa han?”, frågade jag, faktiskt en smula nyfiken.

”Det hörde jag inte först. Det tog säkert en hel minut innan anden trängde in i mig.”

”Och nu när anden var inne…?”, uppmuntrade jag försiktigt.

”Ja, jag vet inte hur jag ska förklara det. Du kommer ju själv att möta honom om”, han tittade på sitt armbandsur, ”om en timme. Jag smälter snart av glädje.”

”Ja, men vad sa han?”

”Du kommer inte tro det.”

”Jo då, bara du avslöjar det innan jag pensioneras, så.”

”Han frågade rätt och slätt”, började Nobel långsamt och sökande.

”Om du var redo?”, fyllde jag i av otålighet.

”Inte exakt med de orden. En Guru är mycket större än så. Han frågade om jag kunde vägen till…”

”Till evig salighet, eller hur?”, hjälpte jag för att visa att vi låg på samma våglängd.

”Nästan. Han frågade om jag kunde vägen till Stockholm.”

”Till Stockholm?! Vad menar du med ’nästan’? Vad har Stockholm med salighet att göra? Stockholm har med Slussen att göra och det är en bra bit mellan den och salighet, ändå!” Jag var allvarligt irriterad.

”Precis. En äkta Guru pratar alltid i bilder. Tänk dig själv. Du är på motorvägen mellan Jönköping och Stockholm och någon stannar och frågar dig om vägen till Stockholm. Vad får du ut av det?”

”Att denna någon är en idiot och att du som en annan coco bello samtalar med grodor”, svarade jag och gick för att röra om grytorna.

Kosten var färdig. Klockan var 11.30. Det var lammgryta precis som på biblisk tid. Gästerna var församlade och alla pratade om den store Gurun. Klockan blev ett. Och sedan två och tre. Precis som det ska vara. Men nu framåt eftermiddagen blev många hungriga och ville smaka av grytan men jag stod och vaktade, och slog dem som försökte få sig en bit mat med en het metallslev på fingrarna. Plötsligt spreds det ett rykte att Gurun skulle komma vid sextiden. 

Humöret steg med åtminstone 219 procent. Till och med de som höll på att svimma av hunger blev på festhumör. Människor började byta erfarenheter med varandra om den store mannens gärningar. Ett flertal personer som kände mig kom till mig och gratulerade mig till att jag skulle få träffa Gurun för första gången. 

”Jag avundas dig”, erkände festens pipskäggige värd, som enligt andra var direktör på ett multinationellt företag med världsrykte. Pipskägget räckte fram en av Guruns många skrifter och bad mig läsa.

”Du vill säkerligen inte ta den frukt som ligger på frukthandlarens disk och som andra har haft i sina händer. På samma vis är det med kvinnor. Man vill helst ha en sådan som ingen annan har fingrat på.”

”Det var en fin bild”, medgav jag till det internationella pip­skägget, ”men jag är inte säker på jag att förstår det rätt.”

”Nej, du är novis”, evangeliserade han och trettio kloka JA-sägare nickade i samförstånd som plasthundar med sina lösa huvuden som män med finare smak och folkligt omdöme kan ha i sina bilars bakrutor för att visa för omvärlden who is in charge. 

Klockan blev sex, sju, åtta, elva och tolv. En dag sa ”bye-bye” och en annan sa ”good day”, fast inte högt, såklart.

Jag hade förväntat mig ett uppror. Jag hade förväntat mig att åtminstone någon skulle hoppa av. Kanske en av de hungerdöende. Men inte. Tvärtom. Hans Övernaturlighets försening uppfattades som ytterligare en bekräftelse på Hans oändliga storhet, Hans andes seger över klockan, Hans visdoms universalitet som inte låter sig fjättras av tidens flykt och andra borgerliga och biologiska överenskommelser. Varför kan de inte se det så, när jag kommer för sent till jobbet?

Jag tyckte faktiskt om det. För min del kunde Gurun hålla sig borta i ytterligare några år. Under tiden sålde nämligen jag i hemlighet små portioner av lammgrytan till högstbjudande hungrande troende. 

”Snälla du, för så mycket pengar kan man köpa en hel flock lamm inklusive herden i Palestina!”, hävdade en spekulant när jag lade fram mitt bud. Han har antagligen aldrig varit i Palestina, om ens i Hestra, och jag frågade om herden han pratade om var lika välkokt som mitt lamm.

Klockan två på natten fick vi från en oviss källa veta att Gurun inte skulle komma den här gången. Besvikelsen var stor, men inte större, än att man enades om att det säkerligen fanns en stor mening i allt som hade hänt oss de senaste 24 timmarna. Och jag kunde ju inte annat än hålla med, jag var ju 4800 svenska shekel rikare. 

När nästan alla var ute och en oändlig rad taxibilar hade kört fram för att skjutsa iväg de troende, kom det ett bud, att Gurun trots allt skulle infinna sig och att han skulle vara där inom en-två timmar. Jag gick till fönstret och kollade ifall det kom någon flygande på en kvast.

Alla kom tillbaks in och glädjen var oerhörd. De flesta var så trötta att de skulle kunna gå i ed, att Michael Jackson föddes som vit. Gråt och skratt var hela tiden mycket närvarande. Även jag var mogen att träffa HONOM och omvandlas till en mycket djupt troende. No doubt about it.

Sedan kom han.

Även om jag inte tycker att man bör fästa sig vid en män­niskas utseende, så måste jag säga att lite konfunderad blev jag: denne store man var en dvärg på högst en turkisk meter. För att kompensera detta hade han en turban på huvudet, och turbanen var lika stor som han själv. Kanske var det på grund av den som han var så liten. Den såg ut att trycka ner honom i skorna så att han hela tiden krympte. Och som om inte detta var nog, var han dessutom omgiven av ett harem: sju kvinnor som samtliga var mindre än han. Jag vet att det låter otroligt men så var det. 

Om nu Gurun var liten på höjden så var han ju desto större på bredden. Såvida det nu inte var så att han stod på tvären när han kom in. Fast det tror jag inte, för då skulle det betyda att han hade sin turban på magen och det har nog inte ens Guruer. 

När den brede turbanmannen rullade in skrek han: ”Var är maten?! Jag är hungrig som en varg!”, fast på bruten – eller till och med förlamad – engelska. Jag förstod genast att det måste vara detta som gör att det han säger är så otroligt stort. Ingen förstår vad han säger och alla tolkar det på sitt eget sätt. Tydligen tyckte de flesta att den öppningsrepliken var helt fantastisk för några till och med svimmade. 

Så småningom hade allt ordnats, det vill säga alla satte sig i olika rum efter religiös rankning, eller kanske graden av tro. Och så började man äta. 

Eftersom Han kom nästan en hel dag för sent, saknades det lite mat, och vår Guru klarade inte av att trolla fram lite fisk och bröd, som vår Jesus varit en riktig baddare på. Antingen för att vi inte hade någon fisk, eller också för att det var lite för sent för trolleritricks. Så till vissa människor sa jag bara ”du har ju redan fått”, istället för att sleva upp mat på deras tomma fat. ”Men det fick vi betala dyrt för!”, protesterade de då, och jag replikerade ”inget fel på minnet här inte.” Då stack de till mig lite fler sedlar och eftersom det rådde en religiös och nästan andaktsfull stämning därinne, fick de lite till. 

Gurun ville att jag skulle servera även Honom. Alla bredvid Honom men även jag, sken så av lycka att jag nästan skämdes av att komma i närheten av denne lille, store Man. Jag trodde att denna myckenhet av lycka skulle lysa genom mig som en röntgen och att alla skulle se igenom mina kockkläder och se mina boxers som det står ”söndag” på, trots att det redan var måndag. Men jag ville verkligen bli religiös och upplyst så jag sa till mig själv ”what the hell” och serverade Gurun.

Han var snäll och berömde att jag var välbyggd. ”It’s a great honour for me”, genmälde jag som tack för den fina komplimangen och lade till att ”jag tycker att det hela nästan känns overkligt”. Sedan frågade jag om Han hade något emot om jag tog ett foto av Honom. 

Det blev plötsligt dödstyst bland folket runtomkring Ho­nom och tystnaden spred sig ända till borden längst bort. Till slut, när tystnaden var så talande att den sa nästan allt, frågade Han: ”Why? Why you wanna picture me?” 

Jag harklade mig och sa precis som det var, att jag ville se ”if you is real, if you fastnar on the bild?”

”Don´t worry”, sa Han, och jag sa, lättad över att den otäcka stämningen försvann: ”Oh, thank you!”, och så fick jag ta min bild.

Jag fastnade inte för Hans religion, kanske för att Han fastnade på min ”film”. Jag vet inte. Jag vet dock att riktiga gudar inte går att ta kort på, så någon riktigt riktig Gud kan han inte ha varit. 

Å andra sidan får jag ständigt nya erbjudande om att jag ska sälja min bild till hans anhängare. På sistone har jag höjt priset från 200 kronor styck till 400, eftersom jag ju faktiskt säljer dem med autograf. Min egen, såklart. Det var ju ändå jag som tog bilden. 

Möjligen kan han vara lönsamhetens gud, men inget annat. Man får ju ändå inte bortse från alla pengar jag har tjänat på honom, det ligger nog magi i det.

Han har hört av sig för att få köpa ”negativet”. Det gick jag inte med på, men jag hälsade att han fick köpa hur många bilder som helst från mig, ”I don’t mind”, skrev jag.

Han blev nog lite besviken, för han skrev att ”punishment” fanns att vänta och att jag aldrig kommer att frånskiljas från min hustru. Som om jag hade tänkt det. 

Jag skrev tillbaka att ”I’m really sorry”, och så la jag till att så länge han lever med sina sju runda dvärgkvinnor, kan han väl ändå inte förvänta sig att jag ska fria till honom. 

Jag brukar säga att man kan bli religiös på tusen olika vis. Jag exempelvis blev hög av det svenska språket. Här kommer min recept: 

”Jag skrev mina nyförvärvade svenska ord på ett ark och lade det i en 30-liters glasbehållare.

Jag tillsatte vatten och socker, tillslöt behållaren och lät det hela jäsa en tid.

Jag hällde vätskan i förbränningsapparaten, destillerade och avsmakade så där till hälften. 

Då märkte jag att nya tankar flög genom mitt huvud.

Det berodde på mina ord. Jag hade upplevt språkets makt!”  

Inte så pjåkigt, va? 

En världslig kram

vladimir

PS. Jag träffade Nobel, min före detta kemilärare. Han håller på att lära sig levitera. Jag frågade vad det är och han sa att det är detsamma som att flyga utan flygplan. Klockan var sex på kvällen och han bjöd på middag: fågelfrö.

Vilken Nobelmiddag.  

© vladimir oravsky

House of Cards

Politik, Vita Huset, kongressen, intriger, hela dealen. Det är Kevin Spacey, men jag ser Tommy Lee Jones i den rollen (dialekt, släpighet, mimiken – TLJ måste varit påtänkt!), det är välskriven originalmusik, men jag hör Marlowe's Theme (sluttonerna i alla program med Leif "Smoke rings" Andersson), det är lågmälda intriger och subtil ljussättning, och jag ser 40-talsfilm, Bogart, Den Tredje Mannen. Jag kan inte avfärda den här serien utan att se mer. Och det vill jag.

I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön. Två gästinlägg av Vladimir Oravsky

Del2:

I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön IS BACK

384 mejl och några få telefonuppringningar fick jag i reaktion på mina enkla rader betitlade ”I ditt anletes svett skall du äta ditt brödoch avund blir din lön”. Samtliga avsändare började sina mejl med konstaterandet att min artikel var bra eller trevligt skriven och att den var absolut nödvändig et cetera i den stilen. Jag tänker inte nämna det i den här uppföljande artikeln, eftersom vi svenskar har ett ordspråk som lyder att självberöm luktar illa, bortsett från regeringsmedlemmars och partiledarnas dito. Men skulle jag välja att ändå nämna det, då skulle det ändå inte kunna falla under självberömskategorin, eftersom det är de 384 mejlen som kom med sitt välmotiverade beröm. 

Det är dock inte för att berömma mig, som dessa människor skrev till mig, inte primärt i alla fall. De beklagade sig över att de varit med om liknande händelser som jag beskrev i ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön”. Dock var det inte Ica Maxi som figurerade mest i denna störtskur, den affären nämndes inte ens, utan det var andra ställen. Allt ifrån Citygross, till några restauranger, genom SEB och Norwegian och och och till polisen, Allmänna reklamationsnämnden, Finansinspektionen och faktiskt, även SMHI, som inte står för Sverigemästerskapet i historieskrivning utan Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. 

Vad gäller SMHI är mitt svar att de pysslar med liknande verksamhet som exempelvis Nostradamus, Kassandra, Debora, Naevius, sibyllor, Saida, Kalchas, Proteus, blind Tiresias och hans dotter Mantó och trots att de ständigt tvingas att glo i den dimma som framtiden komponeras av, lyckas de förvånansvärt väl, åtminstone om man jämför deras resultat med finansmarknadsanalytiker anställda för anstötligt mycket pengar av Swedbank, SEB etc.

Det som alla dessa har gemensamt är att de är mycket duktiga på att ”förklara” hur det kommer sig att de återigen och återigen lyckades dra regeringen och ordinarie skattebetalare vid näsan.

Vad gäller Allmänna reklamationsnämnden, Finansinspektionen, polisen och andra institutioner med övervakande verksamhet, har jag säga följande: var inte naiva, utan tänk till. Varför skulle dessa vilja stoppa brottslingar, tjuvar och bedragare? Ju flera av dessa som finns på marknaden, desto högre anslag kan dessa institutioner äska, och desto högre löner kan de kräva och desto flera anställda kan de rekrytera och desto mindre behöver de enskilda anställda arbeta. Och för att blidka ”makterna”, genomför dessa institutioner någon offerrit då och då, precis som var brukligt inom generationer som tidsmässigt var betydligt närmare neandertalare än vi är, och offrar ett lamm i form av jakt på cyklister utan ringklocka eller män som urinerar i parker och liknande symboliska handlingar utan mening, och därmed uppfyller de statistikens förnuftsstridiga krav på infångatagna mygg.       

Oskar ringde upp mig. Oskar Henningsson, butikschef på Ica Maxi. En klok man, handlingens man. Han har läst ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön” och har redan satt i gång åtgärder för att avhjälpa brister jag påpekade. Härmed föreslår jag honom till posten som arbetsmarknadsminister, utrikesminister, kultur- och demokratiminister samt statsminister, allt i ett. Kaloritomma snack och lova hit och dit kan vem som helst, Oskar sätter igång åtgärdsarbeten och inte utredningar och andra undanflyktsmanövrar.    

Slutligen: du som klagar på att ananasen du köpt var möglig, att din plastikkirurg var en veritabel Frankenstein, att dina glasögon inte sitter bra på näsan, att och att och att… Odla dina egna ananaser, sök skönheten i din själ, sörj för att din kran blir kompatibel med dina glasögon… eller gå i ide. Det är vår, solen skiner, och piplisor och gnällmånsar har vi fått nog av

© vladimir oravsky

Del1:

I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd och avund blir din lön

”Ica Maxi i Jönköping tjänar mest” skrev DN 30 september 2009 och fortsatte ”Sveriges lönsammaste Ica-handlare har gjort det igen. Karl-Gustav Ehn på Maxi i Jönköping ökade vinsten med 11 procent, omsättningen med sex procent och vinstmarginalen ökade med drygt fyra procent. Men Karl-Gustav Ehn har inga kommentarer. ’Jag gör inga intervjuer. Jag tycker det är helt ointressant’, säger han.

Ehn har gång på gång utropats till Sveriges lönsammaste butik. DN:s genomgång visar att han återigen är Sveriges handlarkung. Dessutom lyckas han öka omsättning, vinst och vinstmarginal i en recession.

Ica Maxi i Jönköping gjorde förra året ett resultat efter finansnetto på 41 miljoner kronor. Det innebär att butiken tjänade skyhögt över Ica-butik nummer två på vinstlistan, Ica Kvantum i Kungens kurva utanför Stockholm. (…)”

Den andra mars 2015 skriver Aftonbladet ”De blir rika på din mat. De tio lönsammaste ICA-butikerna i Sverige gjorde 2013 en vinst på 269 miljoner kronor. Efter skatt. 

Ägarna tjänar mer än en bank-vd många gånger.

Och allt på att sälja vanlig mat till dig.”

Ehns deklarerade inkomst av tjänst var 427 200 kr, 14 375 934 kr var överskott av kapital. Utdelning av bolagets vinst inbringade Karl Ehn 43,6 miljoner. Karl Ehns 43 miljoner är snackis på nätet, i tidningar, i affärer…

Varför? 

I Erikskrönikan kan man läsa att avundsjuka är ett svenskt karaktärsdrag. Jag skulle säga att avundsjukan har sitt ursprung i den Tjeckoslovakiska kommunismen och den utspelade sig cirka 500 år efter Erikskrönikans tillblivelse. Avund har dock ännu lite äldre anor. Med sina underbara sex systrar; högmod, girighet, vällust, frosseri, vrede och likgiltighet, bildar den en familj som den romersk-katolska teologin döpte till sju dödssynder. Förutom dessa, finns det så kallade förlåtliga synder, och de som praktiserar dessa blir, kan man förmoda, odödliga om de blir förlåtna. Dödssyndarna däremot dör till slut – men fram till dess har de, eller snarare, har vi, rätt så kul. 

Jag brukar handla på Ica Maxi i Jönköping. Av flera anledningar. En är att det är ett centralt placerat ställe som lätt kan nås med cykel och därmed även till fots och med bil. Det är en stor byggnad, vilket betyder att här ryms mycket av allt: varor, människor och inte minst luft. Man kan andas på detta ställe nästa samma luft som på ett öppet handelstorg. Personalen, inklusive butikschefen är riktigt trevliga och kan sitt jobb. Dessutom består personalen av unga och äldre, flintisar och långhåriga, tatuerade och hårt sminkade, kortväxta och långa, mulliga och muskelbyggare, svenskar och invandrare… Det ger en stor ”mysfaktor”, eftersom här finner närapå varje tilltänklig kund någon att spegla sig i. Ica Maxis varor är lika varierande: varusortimentet är stort, men utan att kunden får en känsla av slöseri, att alltför många varor kasseras, något som alltid och utan undantag kunden betalar.   

Nog med panegyrik, dessutom, som ett gammalt tjeckiskt ordspråk konstaterar, tala är silver, klaga är guld. Det som sänker Ica Maxi:s betyg är följande: på butikshyllan angivna priser inte alltid motsvarar de priser som man betalar. Exempelvis står det på butikshyllan att malen ingefära i glas av märke Santa Maria, kostar 15,95 förpackning, men skannern kräver 16,95. Det är lätt att räkna ut att en krona på en sådan billig vara kan på ett år växa sig ganska så stort. I alla fall betydligt större än banker sedermera erbjuder i ränta. Förra veckan köpte jag ett dubbelpack av läppbalsam för 20 kr. Enligt erbjudandet sparade jag 1,95, vilket var nästa 10 % av ordinarie priset. Men döm om min förvåning när samma vara kostade bara 15 kr dagen efter att jag köpte den. Sånt är surt men det är helt ok. Mindre ok är att nu kunde jag läsa att ordinarie pris är 18,90. Jag har alltså dagen innan betalt mer än ordinarie pris. Tepåsar säljs ofta i askar om x stycken. Det är den enskilda påsen som utgör jämförelseprisets måttenhet. Jag har påpekat att denna inte alltid är rätt uträknad, senast jag kollade, var det fortfarande inte åtgärdat. Många bäckar små gör en stor å, inbillar jag mig att även Ica-handlarna säger då och då.  

Det har hänt mig både två och tre gånger att en utannonserad lockvara med sänkt pris, fortfarande på en torsdag eftermiddag betalades med ordinarie prislapp. Då fick jag ställa mig i kön där vid reklamationsdisken och precis innan jag skulle kunna göra anspråk på mantalsskrivning, det vill säga få rättslig hemvist där i kön, var det min tur och då fick jag prisskillnaden tillbaka. Varje gång frågade jag, hur är det möjligt att under hela måndagen, hela tisdagen, hela onsdagen och halva torsdagen ingen registrerade detta och genomförde en nödvändig ändring i kassorna? Många bäckar små…

Ica Maxis reklamblad får man två gånger i veckan. Året lång, decennierna runt. Det finns klokare huvuden än mitt som kan räkna ut vad vår miljö betalar för dessa. Allt ifrån att man sätter en trädplanta tills man drillar efter en oljekälla… Hur som helst, det händer gång på gång att någon av de utannonserade varorna inte finns i butiken. På måndag är de inte där ännu, på tisdag är de redan slutsålda, på onsdag är de inte där än, på torsdag är de redan slut. Alltså enligt personalen. Och under tiden har du handlat varor på måndag och tisdag och onsdag och torsdag som du kunde vara utan, men eftersom du cyklade de 6 kilometrarna till butiken, så ville du inte gå ut därifrån tomhänt. Många bäckar, heter denna strategi.  

Som trogen kund brukade jag få en gång i månaden, tror jag, ett personligt erbjudande, en vara som jag brukar köpa, fast med 10 möjligen 15-procentig rabatt. Det var tider det. De senaste åren blev det ändring: jag får fortfarande ett personligt erbjudande men det innehåller en blandning av varor som just Ica Maxi inte saluför och varor som jag definitivt inte har någon nytta av, så som socker med lite yoghurt i och dylikt. Jag väntar med spänning på nästa erbjudande, det blir kanske rosafärgade sanitetsbindor. Visst vore det synd att avstå från dem.               

Grattis Karl Ehn. Vad inte offentliga personer tjänar, borde vara deras egen sak. Åtminstone så länge pengarna var ärligt förtjänade.

© vladimir oravsky

Att inte vilja se

Jan Guillou. Fjärde och sista delen om Übermensch-bröderna Lauritzen. Detta är Lauritz historia. Han ser inte vartåt det barkar i kriget, vilket hans döttrar gör, och brodern Carl, motvilligt. Lauritz söner är aningslösa och betalar högsta priset för det. Sverre är bara en bifigur som plockar mandel i julgröten. Guillou prickar in några linjer som lagts ut i tidigare böcker: Starke Arvid och franske sjömannen som opereras av Ingeborg. Lauritz brottas med livet och döden, Carl säkrar finurligt familjens förmögenhet. Och så slutar allt för Lauritz, i den krossade drömmen om teknikens och fredens 1900-tal.

True detective, del 1

Njaeee. Inget pang, ingen humor, inga konstiga typer, inga överraskningar. Lamt och seeegt. Del 1 räcker för mig.

ANTI SCUM: Avsiktens klargörande (gästinlägg av Vladimir Oravsky)

Vladimir Oravskys nya bok ANTI SCUM, utkommer den 8 mars 2015.

ANTI SCUM: Avsiktens klargörande

(…)

Yes, how many times can a man turn his head
Pretending he just doesn't see?
The answer my friend is blowin' in the wind
The answer is blowin' in the wind.

Yes, how many times must a man look up
Before he can really see the sky?
Yes, how many ears must one man have
Before he can hear people cry?
Yes, how many deaths will it take till he knows
That too many people have died?
The answer my friend is blowin' in the wind
The answer is blowin' in the wind. / Bob Dylan

ANTI SCUM är en skrift som inte bara är ämnad att enbart klarlägga SCUM-extremister och deras verksamhet. SCUM-extremisterna utgör dock det konkreta exempel som i denna skrift står som representanter för samtliga intoleranta fanatiker, förespråkande våld och dödliga redskap som bevisföringsinstrument. 

Ändå vänder sig ANTI SCUM inte först och främst mot SCUM-extremisterna utan mot samtliga de som tyst accepterar SCUM-extremisternas metoder, i stället för att högljutt protestera mot dessa. Det är nämligen framförallt de tysta som bör ställas på de åtalades bänk. De som leninismen och stalinismen benämnde med termen ”Полезный идиот”, dvs. ”Nyttig idiot”, men som inom ramen av varje om herravälde kämpande troslära, tyst accepterar och kanske även bejakar den.

En nyttig idiot är en blind, döv och osjälvständigt tänkande person, som löper andras ärenden utan att vara det minsta medveten om att så är fallet, och som samtidigt, på obestridligt bedrägliga grunder, är övertygad om att det är de egna intressena hen värnar om.

Det gör hen inte. 

Det hen gör, är att samla bränsle till det bål på vilket hen själv kommer i sinom tid förlora livet.  

Frågan hur många nyttigidioter stödjer SCUM-extremister blev inte ställd, inte offentligt, inte än. Men den blev ställd i andra sammanhang. Exempelvis när det gällde nazismen mellan åren 1933 – 1945. Det var inte alltför många som var övertygade nazister, även om jättemånga blev glada att Hitler ville blåsa in stolthet i det tyska folket, som underkuvades genom första världskrigets totala nederlag. Resten av tyskarna, de hade nog att tänka på sig själva. 

Och det är de som inte aktivt ville blanda sig in i den politiska utvecklingen, som tillät allt det förfärliga hända. 

Peu à peu, lite i taget, bit för bit. 

De tyckte att Kristallnatten var djävlig, men det gick att leva med den. 

De tyckte att Koncentrationslägren var djävliga, men det gick det att leva med. 

De tyckte att Förbränningsugnarna…  

I kommunistiska länder var de flesta medborgarna inte de kommunister som lyckades utplåna flera människor än andra världskriget, utan återigen, det var de nyttiga idioter, de fredliga, de tysta, de som lät det hela peu à peu ske, lite i taget, bit för bit. De goda människorna, den så kallade fredliga majoriteten, var på inget vis till människan och mänsklighetens hjälp, utan de var dess fördärv. 
Även kineser var fredliga och knappast ville göra en fluga förnär. Men det blev ändå 70 miljoner människor som förlorade livet under det kommunistiska oket där. Inte alla på en och samma gång, utan peu à peu, lite i taget, en efter en. Den goda människan, den som ingick i den så kallade fredliga, tysta majoriteten, var på inget vis till människan och mänsklighetens hjälp, utan hon var dess förödelse. 

Den gängse japanen var knappast en krigshetsande sadist. Och ändå mördades minst 12 miljoner kinesiska civila av japaner. Inte i ett slag, inte med en atombomb, och på distans, utan med händer, genom svärd, spade, och bajonett. 
I Rwanda, år 1994, pågick folkmord ”bara” i tre månader. Under den tiden hann hutuer slakta en miljon tutsier och köra två miljoner på flykt. Vad hade dessa tre miljoner glädje av de fredliga, tysta hutuerna, de som inte slaktade men inte heller protesterade?

Och vem kommer inte ihåg de jugoslaviska krigen - kriget i Kroatien, kriget i Bosnien och Hercegovina, kriget i Kosovo, under Jugoslaviens upplösande? Grannar och ”bästa vänner” lät sig förföras till våldtäkter, folkfördrivning och folkutrotning av grannar och ”bästa vänner”. De högljudda vålds- och krigshetsarna var långt ifrån i majoriteten, de flesta var de ”goda människorna”, de som först lät allt det ohyggliga ske… Och som själva blev till offer.  

Och hur var det i Irak och Syrien och Somalia och Nigeria och Sudan och Libanon och Afghanistan och Kongo och …

Det är de, till att börja med få fanatiker, som tar sig friheten att bestämma agendan, och lär sina barn att döda och bli självmordsbombareoch genom terrorhandlingar tvingar den fredliga majoriteten, den tysta majoriteten, den nyttiga idioten till att gå med på det som sker.

Fanatismens imperativ pressar fram med skräck och fruktan, med hotelser, skrämsel och våld, att deras krav omvandlas till skrivna eller oskrivna lagar. Deras kompromisslösa diktatur vinner nästan alltid, eftersom de nyttiga idioterna klär sig nästan alltid i bekvämlighetens och förnöjsamhetens vita flagg.      

De tysta kommer aldrig till din undsättning, de kommer aldrig att ge dig ett öppet stöd. Inte så länge de tror att de intoleranta, de makt- och egen lag och ordning krävande, är de starkaste.

De så kallade lugnälskande och fredsälskande är lugnets och fredens farligaste fiender, så länge de inte höjer sina röster. Eftersom de ägs och manipuleras av extremister och fanatiker. De så kallade lugnälskande och fredsälskande är lugnets och fredens egentliga fiender eftersom de är tacksamma och lyckliga att de är de andra, de som inte förföljs, de som inte drabbas av yrkesförbud, de som inte kastas i finkor och koncentrationsläger. 

De blundar och täpper till sina öron, och med hänvisning till alla möjliga undanflykter, vägrar att inse att de med sin acceptans och passivitet redan befinner sig på det slutna plan på vilket de själva glider in dit var de tillät andra att hamna. 

Skriften ANTI SCUM innehåller flera artiklar som jag tidigare publicerat eller erbjöd till publicering. Några är kritiska och varnar för SCUM-extremismen, några är nära på kåserande och fadda, om än inte poänglösa. Som exempelvis kåseri ”Fnitter på fullt allvar”. Flera tidningar har refuserat den med hänvisning till att de inte vill ”provocera i onödan”, det vill säga att de vill ha lugnt. Så här skrev till mig exempelvis en välskrivande och välsäljande författare med en av landets mest lästa bloggar, när jag frågade henom när hen vill publicera mina rader: ”Långt senare i så fall. Behöver hålla mig väl med genusfolket just nu.”

En närmast panisk rädsla för den maktens vedergällningar som vi inte ens kan peka ut – vi säger genusfolket, vi säger muslimer, vi säger organiserade brottslingar – förmår oss att självmant tillverka munkavlen och även lika självmant träda dessa på våra munnar, vi bakbinder självmant våra händer, vi censurerar självmant oss och det till och med hårdare och striktare än en förordnad censur skulle göra… Vi är tysta av egen vilja, och vill det sig gå riktigt illa, så kvävs vi av egen tystnad och det kompromisslösa monstrum som den möjliggjorde att växa sig stark.

© vladimir oravsky / ANTI SCUM

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda. / Gunnar Ekelöf: En värld är varje människa

© vladimir oravsky / ANTI SCUM

Breaking Bad, säsong 1

Bisarr handling och egenartat persongalleri, klart inspirerat av bröderna Coen. Men seeegt. Jobbintervjun lånad från Out of sight, t o m slipsscenen är med. Men varför är poliserna så korkade att de inte bara åker hem till kumpanen där den fullastade husbilen står och huset stinker av styckmord och substanser? Polisen har ju span på kumpanen och vår hjälte. Godbitar: Mycket kemi som jag inte hade en aning om. Bäst spelar sonen på kryckor, och roligast är att vår hjälte kör Pontiac Aztek, flera gånger utsedd till världens fulaste bil.

Fnitter på fullt allvar – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig att förfäkta att det bara finns illa- respektive välskrivna texter… 

Vi beslöt att sjösätta ett experiment som gick ut på att jag skickade hennes manuskript till ett förlag som specialiserat sig på enbart kvinnliga författare. En av förläggarna var och är fortfarande min vän (väninna), varför svaret inte lät vänta på sig. På förlaget hade man läst manuskriptet och fann att romanens språk var utpräglat manligt och de var övertygade om att det var jag, Vladimir Oravsky, som dolde sig bakom manusets kvinnonamn.

Så mycket om det utpräglade kvinnliga språket och dess självklara påtaglighet. 

Naturligtvis kan ett enda exempel inte bevisa alltför mycket, liksom det är klart att en svala inte gör någon sommar.

Det var anledningen till att mitt experiment rörande det utpräglat kvinnliga respektive manliga språket inte slutade med det första försöket. 

När bokförlaget Prisma i samarbete med Aftonbladets kvinnoredaktion annonserade efter kvinnliga författare, eftersom de var på väg att ge ut en antologi med kvinnohumor, ringde jag upp förlaget och anmälde mitt intresse med hänvisning till att jag starkt solidariserade mig med kvinnfolket. 

Nej det gick inte, sade damen på andra sidan telefonuppkopplingen. Jag kunde inte skriva åt dem, fortsatte hon, eftersom ett av syftena med boken var att bevisa att det finns en speciell kvinnlig humor. 

Jag insisterade och hävdade att mitt skämtlynne troligen var lika kvinnligt som hennes. Damen svarade att det kunde hon knappast tro, och dessutom, menade hon, mitt manliga utländskklingande namn, skulle rappt berätta allt om min identitet. 

Jag kontrade naturligtvis med, att om det blir mitt namn som kommer att vara utslagsgivande vid urvalet av texter till deras humorantologi, då är det inte först och främst de inskickade texterna som definierar kvinnlig humor utan andra identifikationsmarkörer. 

Det var då kvinnan föreslog att jag skulle skriva under en kvinnlig pseudonym och sedan, när jag tvivelsutan fick mitt bidrag refuserat, skulle jag bli varse om vems antagande som var rätt. 

Här är det ett bra tillfälle att gymnastisera både den kvinnliga och manliga hjärnhalvan med en ofta berättad tankenöt. Inte minst för att den har anknytning till det ämne som avhandlas på dessa rader: 

De välkända författarna George och Evelyn träffades aldrig. Båda skrev närapå livet ut. Litteratursakkunniga menar att Evelyn älskade George. George gifte sig år 1880, han blev katolik 1930. Under andra världskriget tjänstgjorde han vid The Royal Marines och The Royal Horse Guard. 

Evelyn dog i april 1966 i grevskapet Somerset. Hon blev beryktad för sin livsstil. Hennes sista roman kom ut 1876. Några månader innan han dog, bara 62 år gammal, beskrev han sig själv som “toothless, deaf, melancholic, shaky on my pins, unable to eat, full of dope, quite idle”. 

Hur förklarar du allt detta?

Svaret är hur enkelt som helst. För den som kan det: George Elliot var Mary Anne Evans författarnamn. Hon föddes i november 1819 i grannskapet till den brittiska industristaden Nuneaton, och dog i december 1880 i London. År 1854 rymde hon till Tyskland tillsammans med filosofen, teaterkritikern och swingern George Henry Lewes som var gift och hade tre söner. De levde tillsammans i 24 år. Efter hans död bytte hon sitt födelsenamn till Mary Anne Cross, efter att hon gift sig med den 21 år yngre skotske mäklarenJohn Walter Cross. Åtta månader senare, var hon död.

Så mycket om gåtans George.

Evelyn Waugh föddes i oktober 1903 i London. Han var gift med Evelyn Gardner och vännerna kallade dem “He-Evelyn” och ”She-Evelyn”. De hade fyra barn tillsammans. He-Evelyn gifte om sig med Laura Herbert, Evelyn Gardners kusin. Punkt.

Att ha Royal straight flush, det vill säga att vara proppad med en mängd goda argument som stödjer din teori, är naturligtvis inte det samma, som att kunna vinna en dispyt, eftersom det som bekant förhåller sig så, att din opponent måste vara mottaglig för dina argument om dessa skall ha någon chans att sätta rot i henom. Denna undantagslösa regel gällde lika mycket under inkvisitionens tid som i dag och hela det långa tidsspannet däremellan.    

Mary Anne Evans var inte den enda kvinnan som skrev under en manlig pseudonym. Bakom namnet George Sand finns Amantine Lucile Aurore Dupin,  Isak Dinesen och Pierre Andrézel var namn som Karen Blixen gärna medverkade under, Victoria Benedictsson skrev sina romaner under namnet Ernst Ahlgren och systrarna Charlotte Brontë, Emily Brontë och Anne Brontë ”uppträdde” under namnen Currer Bell, Ellis Bell och Acton Bell. 

Bakom namnen Michael Richards och J. Michael Bingham finns D. C. dvs. Dorothy Catherine Fontana, Sophie Wörishöffers pseudonymer var S. Fischer, A. Harder, W. Höffer, K. Horstmann och W. Noeldechen. 

Catherine Lucille Moore och Susan Eloise Hinton använde sig bara av sina förnamns initialer och varken den breda publiken eller recensenter anade att varken C. L. Moore eller S. E. Hinton inte skrev sina respektive verk med snoppar.  

J. K. Rowlings, dvs. Joanne Kathleen Rowlings första kriminalroman The Cuckoo's Calling var utgiven med hennes för tillfället antagna pseudonym Robert Galbraith. Ingen skönjde en kvinna bakom denne Robert, även om man misstänkte att en debutant knappast kunde vara en så pass duktig författare. (Redaktören på Orion Books som avböjde publiceringen av The Cuckoo's Callinghar antagligen ångrat sig lika mycket som de som tyckte att The Beatles inte var något att satsa på. Fast det behöver inte förhålla sig så: en del smakbedömare är nämligen så pass övertygade om sin förträfflighets kompromisslösa visdom, som den bilist som på en motorväg körde i fel riktning, dvs mot bilströmmen, och förundrade sig hur det kom sig att samtliga andra trafikanter körde fel.)  

Professor Patrick Juola var lika säker som mina bekanta som trodde sig på en gång kunna avslöja om en författare är en man eller en kvinna bara genom att bekanta sig med verkets språk, och han under buller och bång som ekade över hela bokvärlden, avslöjade att Robert Galbraith var ingen annan än självaste Joanne Kathleen Rowlings, världens mest sålda nulevande författare. 

Respekt, som man brukar säga i vissa sammanhang. 

En liten, liten detalj kom dock fram först något senare. Den framkommer av följande citat från http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-23515054 av den 31 juli 2013: ”(…) Harry Potter creator JK Rowling has accepted a substantial charity donation from the law firm that revealed she was writing under a pseudonym.

The writer brought a legal action against Chris Gossage, a partner at Russells Solicitors, and his friend, Judith Callegari.

Rowling was revealed as the writer of crime novel The Cuckoo's Calling in a Sunday Times article. 

The author had published the book under the pen name Robert Galbraith. 

Rowling's solicitor told Mr Justice Tugendhat that Russells had contacted the writer's agent after the story was published, revealing it was Mr Gossage who had divulged the confidential information to Ms Callegari. (…)”

Naturligtvis finns det även ett gäng män som skrev/skriver under pseudonymer, gärna kvinnliga. Exempelvis Peter O'Donnell som använde sig av namnet Madeline Brent och den fortfarande aktive Christopher Wood som skrev under flera namn, såsom Penny Sutton och Rosie Dixon.

Tillbaka dock till det vad som jag uppmanades att ingå med Prisma och Aftonbladets kvinnoredaktion. 

Bengt Carl Gustaf Westerberg utsågs till Hederskvinna av Kvinnor Kan-mässan i Östersund och kamrat Hans Göran Persson utropade sig själv till feminist. Till skillnad från mig, ingen av dessa två pionjärkönsgränsöverskridare lyckades kvalificera sig till Prismas antologi ”Fnitter: en rolig bok av kvinnor - på fullt allvar!”. Det är till och med sannolikt, att de inte ens vågade utsätta sig för denna opålitliga äkthetsprövning.

Du kanske är en av de grubblande typer som är nyfiken på vilket bidrag eller vilka av bidragen som är skriven / skrivna av mig. Det vill jag inte avslöja. Inte än. Det sparar jag för framtiden. 

PS

Flera självutnämnda genusförståsigpåare har hört av sig efter att jag tidigare berättat denna uppbyggliga historia om det typiskt manliga respektive typiskt kvinnliga sättet att skriva eller berätta berättelser om. De försökte att gissa vilket / vilka av bidragen som var skrivet / skrivna av en man, och samtliga gissade fel. Eller också gissade de rätt, men mitt bidrag / mina bidrag utpekades än så länge ändå ej. 

© vladimir oravsky, 

som bland flera andra nom de plume, även skriver under namnet Zlata Ibrahimovic

Marie Antoinette på Axess TV – Gästinlägg av Vladimir Oravsky

I kväll (30 feb 2015) klockan 20 visar Axess TV en dokumentär om Marie Antoinette. Jag rekommenderar den. Trotts att jag är bekant med åtminstone ett tiotal filmer och 40-tal böcker om henne. Hur kommer det sig?

Eftersom jag bestämde mig att skriva en teaterpjäs om henne och hennes tid. Resultat blev inte bara ett lyckat teaterstycke översatt till flera språk, utan även två böcker. Mest nöjd är jag med boken ”Till dig jag vänder åter...”, som också är översatt till en radda språk. Så här presenteras den av Lars-Göran Söderberg i Tidningen Kulturen:

Till dig jag vänder åter... En roman att leva med i

Förra året utkom en längre skildring av Ludvig XIV:s fabulösa kärleksliv av den engelska författaren Antonia Fraser, som visade på hur omfattande promiskuiteten var vid det franska hovet under 1600- och 1700-talet. Intrycket förstärks ytterligare - och med råge! - i den roman som nu föreligger med titeln ”Till dig jag vänder åter”. Det är fortfarande 1700-tal, det är fortfarande krig i Europa och Nordamerika, och det jäser bland Frankrikes svältande befolkning. Kungamakten är ifrågasatt av den ledande intelligentian, de fattiga börjar tvivla på att den är av Gud. Med andra ord, pöbeln är på väg att resa sig, som en av de inblandade utifrån sitt perspektiv uttrycker saken.

I centrum står en svensk greve, Axel von Fersen, och kung Louis XVI:s mytomspunna gemål Marie Antoinette. Deras kärlek till varandra är stor men fylld av komplikationer, som på olika sätt får spegla tidens politiska skeenden, livet och kulturen. De våldsamma lustarnas markis de Sade, Maximilien Robespierre, Beaumarchais och många andra mer eller mindre kända historiska personer upptar scenen, under det att den svenske greven och hans farligt begåvade älskarinna lever ut sina lustar i en omgivning som fullkomligt sjuder av sexuell upphetsning, kopplad till kärlek och hat såväl som till självbevarelsedrift och makt, och allt där emellan. 

Det hela skildras till en början med ett frejdigt sinnelag, som stundtals inte står Bengt Andersbergs ångande erotiska historier efter. Det är roligt att läsa, och det är bitvis upphetsande. Men den mörka klangbottnen finns där, och färgar vartefter berättelsen i allt högre grad, i takt med att dramatiken i det franska samhället stegras. Rikedomen har ett pris, liksom kärlekens flammande låga, och det är ofta högt.

”Till dig jag vänder” åter är en roman att leva med i, och som åtminstone den här recensenten gissar kan bli något av ett genombrott för författarna. (Hur dessa tre nu har lyckats skriva ihop sig på ett sådant sätt att man som läsare får känslan av att det endast är en person som har hållit i pennan?) Det hela blir till en mängd stundtals rörande psykologiska porträtt av kungen och de personer som omger honom, trots vetskapen om de orättvisor och det förtryck adel och kungahus har representerat genom århundradena.

Tilläggas ska också att i de krissituationer som uppkommer ligger en spänningspotential som gör boken till en riktig sträckläsare.

Då som nu är människor under stark press ytterst ångestladdade, något som många gånger står i proportion just till erotiska eskapader.

Hur mycket sanning i strikt mening romanen inrymmer är i sammanhanget mindre viktigt, för där finns utan tvekan en mänsklig sanning i mer tidlös bemärkelse. Är det inte den som är den sköna litteraturens egentliga uppgift att visa?

Ett kort smakprov:

Prolog: ”Madame har inget att dölja!” (April 1770)

Prinsessan Marie Antoinette stod med armarna i kors. En kammarjungfru var beredd att lösa upp hennes korsett så fort bara Marie Antoinette skulle släppa henne i närheten av sig. Det speciella österrikiska sändebudet, Furst Starhember, betraktade scenen med ogillande. Han tog ett steg närmare Marie Antoinette och petade bort ett osynligt dammkorn från hennes nakna axel med sitt långa pekfinger. Furstens blick hårdnade när han märkte att flickans kropp skakade. ”Er kejserliga moder, Madame, gav mig i uppdrag att överlämna Er till den franska kronans utsände, hertigen de Noailles. I detta rum, som står för Österrike, får Ni lämna allt, även underkläderna, innan Ni vandrar vidare mot hallen där hertigen tar emot Er. Han skall personligen ledsaga Er till Frankrike som finns bakom nästa dörr.”

Kammarjungfrun löste under tiden upp Marie Antoinettes korsett och tog av prinsessan de båda kjolarna. Kall luft drog genom springorna i den oeldade träpaviljongen som hastigt byggts på en öde ö mitt i floden Rhen. Ingen sol syntes denna aprilmorgon. Fursten granskade henne från topp till tå. ”Får jag se vad Madame håller i handen?”

Marie Antoinette stod naken, med ena handen över sina bröst. Den andra, som försökte täcka könet, höll krampaktigt om något. Fursten tog hennes hand och tryckte till den. En medaljong föll ner på golvet.

Han böjde sig ner, öppnade den och log. ”Det hedrar Madame att önska ha med sig den franske kronprinsens porträtt! Men villkoret för Ert överlämnande är att Ni inte får ha med Er någonting. Snart har Ni originalet i Er äkta bädd. Jag hoppas innerligt att Ni inte blir besviken.”

Under tiden kammade kammarjungfrun Marie Antoinettes askblonda hår. Fursten log och bjöd Marie Antoinette sin arm. Hon tog den. ”Jag tycker att vi skall gå nu. Så att Madame slipper bli förkyld. Hertig de Noailles undrar dessutom varför vi dröjt så länge. Låt Er vänstra arm hänga vid sidan. Vik bort håret bakåt, det täcker annars Er hals och Era bröst. Madame är bara fjorton år, men en kännare som hertigen inte kan undgå att märka vilken blomma som håller på att slå ut… Hertigen kommer, trots sin höga ålder, inte att sova i natt, jag menar förstås att han måste skicka en rapport till Louis XV! Österrike har inget att skämmas för. Madame duger bra som blivande mor till franska kungar, Madame har inget att dölja. Herregud! Skorna! Vi glömde Madames skor!”

Fursten tog själv av prinsessan hennes rosa tygskor och betraktade dem en stund medan Marie Antoinette stod med blicken sänkt mot sina bara fötter. ”Ja, nu har Madame äntligen vuxit ur sina barnskor. Det var på tiden!” På hans vink öppnades dörrarna och en sekreterare utropade att Österrikes ärkehertiginna prinsessan Maria-Antonia av huset Habsburg, tillika Frankrikes kronprinsessa Marie Antoinette, gift med kronprinsen Louis-Auguste genom ombud, skall träda in tillsammans med Österrikes speciella sändebud. En kvartett på podiet stämde upp till en menuett. Marie Antoinette vandrade in i en välbelyst hall, stödd på furstens arm. Tät dimma var det enda som fanns att se genom fönstren. Inte ett enda kvinnligt ansikte fanns bland alla män som genast rest sig så fort hon kom in. Fursten stannade upp.

Marie Antoinette märkte plötsligt att fursten släppt hennes arm och trätt tillbaka utan ett ord. Hon stod ensam i en cirkel av män som alla betraktade henne. Marie Antoinette tyckte att cirkeln kring henne slöts allt tätare. En äldre herre utskilde sig ur mängden, bugade sig för henne och presenterade sig. Blodet pulserade i hennes öron, hon uppfattade inte namnet men gissade att han var Frankrikes speciella sändebud, en hertig. Hertigar i hennes nya hemland skulle hälsas på ett särskilt sätt men Marie Antoinette hade glömt hur. Det franska sändebudet granskade hennes figur medan han väntade på hälsningen. Hans mun drogs till ett lystet leende som han inte gjorde några försök att dölja.

Marie Antoinette nickade till slut med tårar i ögonen och vacklade till. Hertigen bjöd henne sin arm. Hans rock kändes kall. Paret stod stilla en stund, sedan vinkade hertigen till kvartetten som hastigt avslutade menuetten och började spela den franska kungasången. Hertigen vände sig till Marie Antoinette, gjorde en befallande gest och ledsagade henne långsamt ut ur hallen. Dörrarna på den andra sidan öppnades på vid gavel. Hertigen stannade till och vände sig om. Hans blick mötte furstens. Herrarna växlade ett nästan omärkligt leende. Dörrarna slöts bakom Marie Antoinette. Hertigen bugade sig för henne: ”Mottag mina gratulationer, Madame. Ni är i Frankrike. Min hustru skall strax ta hand om Er. Jag ber att få avlägsna mig.”

Marie Antoinette avskedade honom i samma ögonblick som en dörr till ett annat rum öppnades. Det lilla rummet där hon befann sig var till bristningsgränsen fyllt av okända kvinnor som kommenderades av en gammal dam. Två bastanta kammarjungfrur började genast trä kläder på den skälvande prinsessans kropp. Marie Antoinette slet sig loss och föll gråtande den gamla damen om halsen. Damen lyfte inte ett finger.

En av kammarjungfrurna ryckte i Marie Antoinette, ledde ut henne mitt på golvet och började snöra hennes liv i en ny, hårdare, korsett. En annan trädde på henne silkesstrumpor och stoppade hennes fötter i splitternya skor som kändes fruktansvärt trånga, samtidigt som hon väste där hon knäade på golvet: ”Madame är i Frankrike! Madame skall tala franska!”

Marie Antoinette svalde tårarna.

När hon, trött efter en lång resa och sömnlösa nätter, trädde in i Versailles slott, möttes hon av den gamle kungen Louis XV:s skarpa och granskande blick. Kungens medelålders ogifta döttrar flockades kring honom. Ingen av dem log. Marie Antoinette neg och såg sig omkring efter den sköne unge man som hon lärt känna på bild, men såg ingen. Kungen log med en halv mun och knuffade fram en tjock pojke som gjorde sitt bästa för att bocka på rätt sätt. Pojken mumlade något ohörbart. I nästa stund tittade han bort och drog sig tillbaka. Marie Antoinette förstod plötsligt att det var han som var Louis-Auguste, prinsen hon var gift med.

© vladimir oravsky