The Square

Ruben Östlund. Tråkpretto, stängde innan slut.

Fingerprint - the story

Johan Carlström och hans kompisar driver bolaget och hamnar under åtal, liksom flera andra. Bra skriven, flera intervjuer och mycket fakta.

Kilo Two Bravo

En verklig händelse 2006, när ett gäng brittiska soldater i Afghanistan råkar ut för minor under patrull i en wadi. En efter en skadas och får fötterna bortsprängda, räddningen med helikoptrar dröjer. Mycket realistiskt, både props, action, otäcka skador, skräcken. Kronologiskt, utan musik. Så var det, helt enkelt.

Min pappa Toni Erdmann

Projektledarproffs hinns ifatt av barndomen, i form av lekpappa. Rolig och vansinnisch.

Hur jag lärde mig förstå världen

Hans Rosling. Superintressant att får reda på hur han kom dit han kom. Väldigt bra början med hans egna äldre generationers slit och släp ur "ulands-tillvaron", uppåt i ekonomi, egnahem, utbildning.

Frågor jag fått om Förintelsen

Hédi Fried. No bullshit. Precis som i "Mannen utan öde" av Imre Kertész handlar det om de små, små förändringarna som inte får hända – du accepterar det för du tror det snart blir som innan, normalt, men i stället blir det förändrade det normala. Och förändringen fortsätter.

Stjärndamm

Lars Wilderäng. Sista delen i serien, tror jag. Atombomben smällde bort kentaurerna och vampyrerna var snälla när de slapp sina herrar. Alla levde lyckliga i evighet. Ja ja. Jag förstår inte hur skutan Friheten kunde segla fram och tillbaka över Nordsjön i alla år, på diesel. Jag förstår inte varför zombierna som i tidigare böcker alltid vaknade efter att blivit dödade, nu kunde dödas på enkla sätt, som skott i skallen eller dränkning. Obegriplig soppa.

Bombshell

Dokumentär om Hedy Lamarr, bombnedslaget i Hollywood från Wien, som fick patent på frekvenshoppad radio. Uppfinnare, skådis. Idén till frekvenshoppning kan hon ha fått från en trådlös fjärrkanalväljare till radio, som hon sett. Hon ville hjälpa England i ubåts-kriget, hon hade ju bott i London när hon flydde från sitt första äktenskap med en österrikisk vapenfabrikör. Hennes patentkollega tillförde kunskap om hur man synkroniserar självspelande pianon. Men flottan sa nej, dom ville inte installera självspelande piano i torpeder. Välgjord, bra intervjuer och mycket film.

Zero dark thirty

Om hur de hittade Bin Laden, speciellt jobbet som agent Maya gjorde. Mycket är förutsägbart eftersom det har hänt, och man minns mycket. Men det här är tekniskt väldigt välgjort, t ex inbrytningen i "fästningen", som jag läst detaljerade beskrivningar av. Helikopterflygningen dit, otroligt bra. Och alla smällar. Extra kul att Fares Fares gör en viktig agentroll, får t o m vara med på inbrytningen.

13 myter om bostadsfrågan

Av CRUSH. Dravel. Jag trodde den skulle slå hål på myten varför alla vill bo i staden och varför det byggs så mycket och förklara flyttkedjan. Men nej, mest handlar avsnitten om att det är kapitalets fel, och fria marknadskrafter. Diagrammet på sid 123 ska illustrera att bostadsbubblan i Spanien inte hängde ihop enbart med krisen 2008, och det ser ut som prisnedgången började redan 2005. Men det diagrammet är faktiskt prisökningstakten, alltså derivatan. Försåtligt. Kapitel 12 säger att högt värderade (centrala) objekt som har låg avkastning är bäst att utveckla, eftersom nuvärdet blir lägre på en fastighet med hög avkastning (i ytterområden, lågt värderad). Jag tror det ligger något skumt i den beräkningen. Och nu vet jag: nuvärdet ska inte beräknas på avkastningsprocenten på objektet, utan på bankräntan, eftersom avkastningen i kronor har samma värde på banken oavsett om den skapas i en högt eller lågt värderad fastighet. Ett enda bra avsnitt: pensionärer kan inte flytta från amorterade hus för de kan inte köpa något annat högt värderat. Alltså funkar inte flyttkedjan. Sammanfattning: mångordigt dravel.

The Departed

Äsch. Massor med kända skådisar, men kass story utan humor och utan vändningar. (Har bara sett halva fram till TV4-nyheterna, men det räcker...)

Dunkirk

Av Christopher Nolan som gjorde Interstellar.
Seeegt...  Fina flygscener med en handfull Spitfires, Messerschmitt Bf 109 och Heinkel He-111 i strålande solsken. Men alldeles för många sekvenser med kulor som skjuts från en Spitfire med en Bf 109 i siktet. Och några jagare och minsvepare och fiskebåtar – de flesta dock för moderna. Och sedan män som håller på att drunkna, män instängda i båtar, män utanför båtar, män i flygplan, som kämpar mot vatten i mängder med scener. Tidslinjen hoppar fram och tillbaka, långsamma sekvenser spelas om igen från olika vinklar, till tråkig musik. Slutscenen är helt orealistisk och rent pekoral.

Albert Nobbs

Glenn Close som manlig kypare på 1800-talshotell. Läskigt lik Robin Williams i utseende och mimik är hon. Ok film.

Kungens hologram

Tom Tykwer. Tom Hanks ska sälja hologram-videokonferens i Dubai. Seg story, Hanks ligger i skilsmässa och har ekonomiska problem. Musiken, bilderna fantastiska, och sen slutar det lyckligt. Snyggt men tjaha. Kul poäng att han tidigare outsourcarde en hel cykelfabrik till Kina, som sen stal märket och fabriken.

Peace, love and misunderstanding

Med Jane Fonda, Rosanna Arquette. Mannen begär skilsmässa från dotter till hippiemorsa. Dottern tar sin dotter och åker till hippiebyn och allt blir finemang, med diverse komplikationer. Tuddiluttigt komeditrams.

Shooter

Med Mark Wahlberg. Tråkigt avancerad konspiration, och osårbara hjältar, speciellt i eldhavet och kulregnet mot slutet. Varför klarade sig Memphis med ett kroppsskydd, när alla andra prickskjutits med head shot? Men mycket intressanta prickskyttescener och detaljer.

The devil's mistress

Tjeckisk skådespelerska blir älskarinna till Goebbels. Men det roliga är att vi såg kälkscenen spelas in i Spindleruv Mlyn.

LYCKANS OST – ny bok av Vladimir Oravsky, den här gången på svenska

Boken LYCKANS OST finns på danska (LYKKENS OST), den sålde riktigt, riktigt bra. LYCKANS OST är utgiven även på tjeckiska (ŠŤASTNEJ SÝR), dock i en samlingsvolym, tillsammans med flera andra lika läsvärda berättelser från Vladimir Oravskys träget skapande penna.

LYCKANS OST bygger på ”Ulan”, som vann 1:a pris i en av Barnens Bio Kontrast utlyst tävling om bästa filmmanus för barn ”om vuxnas arbetsliv och även andra för barn okända världar”, skriven av Vladimir Oravsky och Sven Erik Svenson.

Handlingen i korthet: Musen Josef har det bra hos pojken Rasmus. Varje dag får han färskt vatten, vitaminer och en bit ost, något som Josef tycker extra mycket om. 

Men Josef är ändå inte lycklig. 

Inte så att han är otacksam, men han – så som de flesta levande varelser – vill kunna stå på egna ben, sköta och klara sig själv. Därför rymmer Josef från sin bekväma fristad.  

Josef lär sig ysta. Och liksom mjölken omvandlas till ost, härdar och mognar, genomgår Josef en liknande förändring. 

LYCKANS OST beskriver mobbing och förlåtelse, flykt och invandring, regnbågsavvikelse och ”normalitet”, karate kids wax on wax off, lärdom och spänning. Och att Josef har sin förebild hos den Bibliska hjälten med samma namn, gör berättelsen LYCKANS OST ännu mera läsvärd och allmängiltig. 

Den svenska versionen av LYCKANS OST är rikt illustrerad av Elena Piligrim.

LYCKANS OST kan köpas exempelvis HÄR och lånas på varje bibliotek, exempelvis HÄR.

Recensionsexemplar kan beställas hos staffan@solve.se

Äkta amerikanska jeans

Jan Guillou. Den överlägset tråkigaste och sämsta av übermensch-bröder-dubbeltrilogin. Jag tror han skrev den här för länge sen, i början av 70-talet kanske, och la den i byrålådan. Uppväxten i tråkig kronologi, några instuckna avsnitt från 70-talet riktade till sin mors äldre kusin "Johanne" – kanske han lovade henne att skriva hennes, och därmed übermensch-brödernas, berättelse nån gång? Sen plockade han upp den ur byrålådan, la till några trådar om att skriva Ondskan och andra framtidsspaningar, fixade till alla namn och fogade den som avslutning till übermensch-sviten.
Konstigheter om segling, som vanligt, och några andra slarvfel, (-- detta kanske inte var här utan i Blå stjärnan. Eller båda? -- plus en obegriplig replik under 50-talet "han verkade som han var från 60-talet" – det kan man ju inte veta på 50-talet hur en typisk 60-talsperson skulle bli).

Bridget Jones baby

En till. Enligt mall. Well done.

Suffragette

Bra, historiskt korrekt tror jag, och klart intressant. Välspelat, välgjort, engelsk film är bättre än engelsk tv-teater, och engelsk tv-teater är oftast bättre än annan film.

Lucy

Luc Besson. Ok i början, tills Nikita 2.0 möter Matrix och hamnar i 2001 Space Odyssey och går bananas. En obligatorisk biljakt genom Paris, kinesiska gangsters och en vetenskapsman. Luc har bett om specialeffekter alabama och fått det till höger och vänster, utan mening och proportioner.

Sully

Av Clint Eastwood, regi, producent och även musiken. Om magplasket i Hudson River när alla 155 överlevde. Bra berättat, nästan dokumentär.

Zootropia, Zootropolis

Ja, Disney med hög kvalitet, massor med roligheter och fin sensmoral.

Blå stjärnan

Jan Guillou. Dottern Johanne är precis lika pretto och rättrådig som sin far Lauritz och hans übermensch-bröder, och hennes syster Rosa är inte sämre. Dessutom är Johanne självuppoffrande, plikttrogen och en vansinnigt effektiv kvadrupelagent (ja, engelsk, norsk, svensk och tysk på samma gång) med rätt att döda. Uppfostrad av öppensinnad men tyskvänlig far, "han är nog från 1960-talet", säger systrarna till varandra. Spännande avsnitt när hon gör räder, dödar nassar och agent-jobbar, vilket ger henne fina medaljer, men i övrigt en herrans massa namedropping – hon skaffar t o m barn med Gunnar Ekelöf tror jag – och hon har fingret med i Krylbo-sprängningen. Men den här boken är inte det minsta feministisk, Jan gubbfrossar i ekivoka detaljer, det är gubbar bakom nästan allt som planeras och händer, och Jan har tydligen oblygt stulit en massa om svensk agentverksamhet ur andra böcker. Tror det är i denna som Revovler-Harry är med. Han hade Astrid Lindgren som sekreterare (Astrid som kände Blenda Nordström).
https://www.expressen.se/kultur/jan-bergman-jan-guillou-stal-min-bok/

Diktatorn

Diktatorn, Charlie Chaplin
Slapstick här och där, vitsar som t ex partiets logga är ett dubbelt kors, double-cross (att lura) och I thought you were arian -Well, I am a vegetarian och minister Herring (Göring) och Garbage (Goebbles). Filmen är tydligare med judeförföljelser, hitlerhälsningar och sånt än vad jag trodde. Högst relevant när den gjordes 1940 och Hitler lär ha uppskattat filmen. Han och Chaplin var födda med bara någon veckas mellanrum, vilket störde Chaplin hela livet "Han fick miljoner att gråta medan jag fick miljoner att skratta – den ene galning och den andre komiker, det kunde lika gärna blivit tvärtom".

Andra världskrigets vändpunkter. Tolv avgörande händelser.

Bok, P.M.H. Bell
Kanon! Så nära att det hade gått annorlunda. Midway, Teheran-konferensen, fabriksproduktionen och ytterligare en handfull avgörande moment. Bokens inledning är bara den värd hela pengen.

Allt jag inte minns

Jonas Hassen Khemiri, bok. Nä den vill jag inte minnas. Ganska tråkig. Boken hoppar mellan handlingstrådarna, så det är mycket att hålla reda på. Men tyvärr, jag var beredd på en tvärvändning, hoppades lite när Vandad tog fel på Laide och hennes syrra ("typ: det var egentligen två personer, eller: berättelserna handlar om olika personer med samma namn"). Men nä, ingen vändning. Tråkigt.

Hypnotisören

Lars Kepler, film av Lasse Hallström. Hypnotiserande tråkigt, föll i sömn och stängde TVn efter 30 minuter.

Just nu visar TV12 en serie Rocky-filmer. Tack TV12.

Just nu visar TV12 en serie Rocky-filmer. Tack TV12.

Vladimir Oravsky och staffans bok och film bjuder här på några tankar kring den första Rocky-filmen. http://www.jmini.se/nyheter/4866/vladimir-oravsky--rocky

Och här på Rocky 2-filmen - http://www.jmini.se/nyheter/4902/vladimir-oravsky--rocky-ii

Håll till godo.

Staffan Sölve och Vladimir Oravsky

Jag, en miljöbulimiker – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Jag jobbade på en stor statlig institution som under en alldaglig arbetsonsdag, plötsligt drabbades av uppjagat miljömedvetande. Då skulle de som tog en cykel till jobbet få en klotformad, i rött vax indränkt ost, en edamerost. Denna ystade mjölkprodukt blev belöning för de anställdas miljömedvetenhetssträvan. 

Att ha cykel med sig till jobbet, behöver inte alltid betyda att man cyklar på den till jobbet. Men sånt begrep inte jag, liksom jag inte heller begrep vad en röd ost har med cyklandet att göra, och varför osten heter edamer när den tillverkas i Östersund och inte i den nederländska staden Edam. 

Men det mesta har sin förklaring, bara man har tålamod att låta sig överraskas av den. Försök lyssna under en hel svensk minut på våra politikers bortförklaringar, så bekantar du dig med det jag menar.

Edamerost kallas i flera länders folkmun babianrumpa, och min gissning är att detta har sitt ursprung i den påtagliga likheten mellan den iögonfallande röda ostytan och babianernas lika röda matsmältningsmynning. 

Och cykling och röd rumpa… Got it.

Där ser du, jag sa att det mesta kan förklaras på något vis, eftersom inget i denna förgängliga värld är så formbart och böjbart som människans samvete och hennes ordflöde. 

Jag var den ende på företaget som cyklade till jobbet oavsett årstider och det rådande vädret. Det spelade inte den minsta roll om solen smälte asfalten eller om snöyran omvandlade vägunderlaget till en hal isbana, jag och min cykel var alltid oskiljaktiga från varandra. Ändå gick den röda rumposten till nästan samtliga mina kolleger, men jag, jag fick vara utan. 

Förklaringen: eftersom jag ändock cyklade, oavsett vad. Det är ”syndarna”, de veka, de ännu ofrälsta som behövde uppmuntras, sades det. 

Touché.

Jag är miljömedveten. Mycket. Jag tar aldrig hiss, spelar ingen roll vilken våning jag skall klättra till. Hissen är en energitjuv som dessutom inte utnyttjas effektivt. Hur många gånger finns det inte bara en eller två passagerare i en hiss, som enligt föreskriften lätt kan ta upp sju fullvuxna svenskar men i verkligheten fyrtio sju, något jag vet, eftersom jag organiserade en demonstration av detta för en slapp HSB styrelse.    

Dessutom färdas en hiss upp till 50 procent utan att innehålla någon last alls. Det senast nämnda skulle kunna avhjälpas genom att bemanna hissarna med uniformerade hissflickor och hisspojkar som 24/7, dvs. alltid, skulle finnas inne i för dem betrodda hissar. 

Går jag trappan, tänder jag inte i trapphuset. Jag behöver inte ha ljuset på för att se hur jag förflyttar mina fötter från ett trappsteg till ett annat. Har du någonsin sett en tusenfoting med en pannlampa kanske? Och den har flera fötter att koordinera än en tvefoting. (Jag hör dig redan bråka med mig och argumentera med att högsta antal ben hos en tusenfoting uppgår till 750. Det kan jag hålla med om, mestadels på grund av att det faktiskt förhåller sig så, men skulle du förstå vad jag menar om jag skrev en sjuhundrafemtio-foting i stället?)  

Jag cyklar eller går, men helst cyklar jag, eftersom att slita skor, påverkar miljön mer än att slita på cykeldäck. 

Jag har ingen bil och jag använder mig inte av lokal kollektivtrafik, som jag menar, och kan även bevisa, är större miljöbov än privatbilism. Dessutom finns det inga svenska städer vars storlek avkräver av sina friska medborgare motoriserade fordon. Det finns dessvärre alltid och överallt ett undantag, och i det här specifika fallet, heter undantaget Kiruna. Och andra sidan, i Kiruna pågår stadsflytt, så om man inte har alltför bråttom, kan man i lugn och ro invänta tills byggnaderna och adresserna kommer till en.

Jag röker inte. Mest av hänsyn till dig. Rökare kostar samhället, det vill säga dig och mig, stora summor. Och du är medskyldig, eftersom du går med på att subventionera cancerodlarna. Det är som att subventionera våra karriärpolitiker. Rökare har i allmänhet flera sjukdagar än icke rökare. Tycker du att det är okej? Politiker behöver inte vara sjuka för att kunna avnjuta arbetsdagar utsträckta i sina bekväma sängar. 

En rökare betalar 3 kronor för en cigarrett. Hen bränner ner till grunden 3 av egna kronor tillsammans med varje cigarrett. I stället för att skänka dem till behövande.

Men förutom de tre kronorna, bränner hen till aska ytterligare cirka 10 kronor, de som du har bidragit med, genom olika subventioner som tobaksindustri lobbade sig till. Även detta är dessvärre kontrollerbar sanning. 

Vart enskilt tobaksblad färdas flera mil än John Glenn, innan det och dess tjära, nikotin och kolmonoxid, slutar som potenta cancerframkallande ämne i någons lunga. Och Glenn gjorde inte mindre än hela två rymdflygningar… (Jag vill påpeka dock, att det varken var John Glenn, Glenn Miller eller ens Glenn Quagmire, som lånade sitt namn till cigarrettmärket Glenn. Fast den hjärtlöse sexgalningen, våldtäktsmannen och till råga på allt piloten Glenn Quagmire, skulle ligga bäst till.)

När år 2016 började trädde flera nya lagar och lagförändringar i kraft. Exempelvis: Punktskatterna på alla tobaksvaror sänktes jämfört med 2015 och därmed blev samtliga tobaksprodukter billigare. Precis vad det svenska folket behövde mest. 

Jag använder nästan inget varmt vatten. Jag värmer inte mitt hus, då min kroppsvärme och min kärlek till nästan, alstrar och strålar ut så mycket värme att jag lätt skulle kunna ta upp tävlan - hur osannolikt det än låter - till och med Åsa Romson. 

Jag vägrar att elda för kråkorna, så jag vädrar inte. Jag duschar inte. Jag tvättar inte. Kläder slits mer i tvätten än när man har dem på sig… Men skulle jag till äventyrs behöva både duscha och även tvätta mina kläder, och jag erkänner att sånt har hänt i några enstaka fall, så duschar jag med kläderna på. 

Jag köper nästan inga skor och inga kläder, men skulle omständigheterna tvinga mig till det, då blir det i tredje- och i sämsta fall, secondhand.  

Sån är jag.  

Maten får jag genom dumpstring från containers uppställda nära matbutiker. Det är fullgod mat som ofta skämmer ut den uppdiktade bäst före datum- och klockslagsgränsen. Säg mig: Hur skulle en mögelost kunna gå över någon datumgräns? Vad skulle den kunna drabbas av? Psoriasis kanske?

Känns det att någon matrest håller på att lukta kvarglömd gympapåse och likna Arne Weise, då är det bara att låta den jäsa. Eller lägga den i lut. Jag menar maten, inte Arne W. Är surströmming inte en delikatess kanske? Är inte lutfisken varje lyckat julfirandes höjdpunkt? 

Där ser du, du med din paranoia bäst före-datum nojan.     

Jag äter mest raw food, men om jag mot allt klimatförnuft ändå behöver värma upp något, så värmer och kokar jag allt på en och samma gång. Varför skulle ett ägg inte kunna tillagas i kaffevattnet, för att använda mig av ett mycket lättfattligt om än fel valt exempel, eftersom ett ägg är mera hälsobringande när det sörplas rått och nescafé har exakt samma verkan på dig kallt som varmt. Dessutom är kaffe en miljöbov. Kaffebönan kräver mycket vatten, som sedan extraheras när den torkas och så sätter man till energin när man rostar den. Sedan paketeras den och fraktas hit och dit på långa vägar och ännu längre flygturer… 

Kaffe borde förbjudas. Liksom all långväga mat. Man skall äta som jag, närproducerat. Ekologisk och gärna krokig och böjd mat med många maskar i. Mask är också människor och dessutom med en myckenhet nyttiga näringsämnen i. Det är vår framtida föda, hoppas jag. Lika bra att vänja sig redan nu.      

Jag älskar meloner av alla dess sorter, galiamelon, honungsmelon, Piel de Sapo, cantaloupmelon et cetera. Men jag äter dem inte. Inte bara på grund av att de inte odlas utanför Huskvarna, utan också på grund av att meloner innehåller ca 90% vatten. Vill jag till äventyrs få vatten i mig, så öppnar jag kranen… Och det är verkligen inte alla förunnat. Små barn exempelvis, når inte till den. 

Dessutom, och det är nära på det värsta, det som inte är vatten och kissas ut, det brukar man kasta: skalet och alla dessa förbannade kärnor. Vem stoppade i dem? Skall jag betala för dem också? Vilken affärsidé, att ta betalt för avfall. 

En grönsakshandlare bad mig att inte skriva negativt om hans grodskinnsmeloner och jag lovade att upphöra med det, så snart dessa kommer att odlas skinn- och kärnlösa. Eller att det blir kutym att dessa betydande rester återköps, ungefär som aluminiumburkar från svenskproducerat öl med 2,8 volymprocent alkoholhalt.

Quid pro quo, som man säger i mina kretsar.

Jag klipper inte mitt hår, det gjorde inte spartaner heller. Eftersom de levde spartanskt. Liksom jag lever i dag. 

Ett helt annat liv ägnade sig sybariter åt. Och var är de idag? Sybaris och all dess förföriska lyx förstördes redan år 510 före Kristus, eftersom Gud inte ville ha med deras ohållbart utsvävande leverne att göra.  

Lyx, girighet liksom frosseri äro dödssynder. Tänk på det. Eller vill du kanske spendera din död i helvetet? 

Jag förbrukar så lite pengar som möjligt – eftersom det kostar pengar att tillverka dem…

Museer, teatrar, slott, kyrkor… vilket slöseri med värmeenergin. Tomma salar så långt ögat når. Men de skall ändå underhållas och värmas upp. För vem? För sybariterna. För eliten, som per definition inte kan vara större än liten. Är det demokratiskt kanske? Är det förnuftigt? Tjänar jorden på det? Tjänar mänskligheten på det?

Sjukhus däremot - det är något helt annat. De är proppfulla. Folk ligger precis överallt, till och med i korridorerna. Och ändå finns det sjuklingar som inte orkar tillkämpa sig en liggplats. Att leva i små utrymmen, kräver mindre uppvärmningsenergi. På sjukhus nyttjas således värmeenergin till fullo. Precis så som det borde vara. Jorden behöver flera institutioner som liknar sjukhus. Varför inte bygga om de tomma museer, teatrar et cetera till sjukhus och mentalanstalter? Då skulle vi kunna ha flera sjuka. Fysiskt som psykiskt. 

Påverka beslutsfattarna och bidra även du till byggandet av flera sjukhus. Exempelvis genom att dra till dig flera allvarliga och långvariga sjukdomar. 

Det klagas på att våra sjukhus inte är tillräckligt rena. Vad är det för dumheter? Varför skall just sjukhusen städas övernitiskt mycket? Vore det inte mera rationellt om patienterna höll sig rena? Finns det ingen längre vi kan avkräva visst personligt ansvar?

Att dammsuga, på sjukhus eller var som helst annanstans, borde vara helt uteslutet, åtminstone ur energisynpunkt. Att dammsuga är som att tvångsmata diabetiker med veritabla kaloribomber.

Folk i allmänhet äter fel mat. I ett hållbart samhälle bör vi äta så att vi får kronisk förstoppning. Hård avföring brinner lika klart och energisnålt som soltorkad komocka. Tänk på det. Dessutom är det så, att man äter mindre ofta om man fordrar sig med riktigt svårsmält mat.  

Toaletter spolas alltför ofta. What a waste som den store Ian Dury sjöng i hans hitlåt “What a waste”. Varför inte vänta med att spola någon vecka? Precis så som jag har för vana. Varför spola efter varje användning, när toastolen knappast är ens till hälften fylld. 

Använd inte toapapper. En naturmänniska, en människa som lever i samklang med naturen, använder palmblad. Vi lever i 21:a århundrandet, så visst kan även du leva upp till naturmänniskans flertusenåriga levnadssätt. Torka dig med palmblad. Det är bra för miljön och det är bra för dig. Inte minst om du åtnjuter hemorrojder: palmblad både torkar och smörjer samtidigt.

Låt mig föreslå vissa förbättrande åtgärder, även om det inte kommer förvåna mig alls, om dessa inte kommer att accepteras och antas med det samma. Den breda populasen är inte mogen än, men jag tvivlar inte en enda svensk sekund, att den kommer att mogna längre fram i tiden, bara vi får några grader varmare klimat här i Norden. 

Allt i varje hus, småhus som höghus, skall byggas av genomskinligt material, företrädesvis av glas. För att få full insyn och full kontroll. Alla skall veta allt om alla. Alla husväggar, alla golv, alla tak, alla dörrar, alla spisar, alla skåp, alla bord allt, allt, allt, skall vara av genomskinligt material. Även toaletter, rör och ledningar. Det är nämligen i avföring som mycket skit kan gömmas, som vi som verkligen bryr oss brukar säga. Man bör kunna följa skitens väg från våning till våning, från tak till golv, från checkstation till checkstation… Men som sagt, vi är dessvärre inte där än.

Från rumpan till munnen är steget kort. Så lyssna. 

Borsta inte tänderna. Men om du nu till äventyrs tänker göra det, i stället för att mera långvarigt få njuta av den eftersmak som den senaste munsbiten skänkte dig, använd inte eltandborste. Den är också en i en lång rad förfärliga miljöbovar. 

Inte heller skall du använda dig av tandkräm. Den stjäl dina pengar och slipar bort och försvagar dina tänders friska yta. Och har du funderat över hur det kommer sig att man i Sverige ingenstans kan köpa tandkrämsrefill? 

Varför tvingas vi att alltid köpa en hel ny tub? Vad är det för fel på den gamla? Är den sliten kanske? 

Det enda felet ur konsumentsynpunkt som den kan ha, är att den fortfarande innehåller åtminstone 14 procent oanvänd tandkräm och som inte kan grävas fram ens med en av medicinalverket godkänd vakuumpump. 

Vill du bli omtyckt, av oss miljöaktivister, så tänk på följande: Inga julklappar, inga födelsedagspresenter, inga morsdag-presenter, överhuvudtaget inget sådant som höjer människans konsumtion till nivåer som är högre än de sopberg som våra samhällen numera omgärdas av. 

Om du nu skänker bort något, så hoppas jag att du skänker bort det som du själv fått någon gång tidigare och som du med det samma märkte, att du inte har någon som helst användning för. En present som för dig var värdelös då när du fick den, är värdelös nu och kommer att vara värdelös i all kommande framtid. Eller tänker du kanske låta ditt huvud växa, bara för att den skänkta hatten skall passa den? Good luck, Jonathan. 

Och skänk bort skänken helst till den som du själv fick den från. Så hen lär sig att leva utan beräknande mutor, som varje gåva oeftergivligt måste betraktas som.  

Julklappspapper, snöre, tejp och liknande är ett definitivt no no. Det finns ingen levande människa som vill ha julklappspapper. Detta kan ganska så lätt bevisas med det faktum att nästan alla avlägsnar det under sin nyfikna kamp att nå fram till det egentliga gåvoobjektet. 

Håll med mig om det. 

Inga julstjärnor och annat julpynt i fönstren eller annorstädes som lyser och förbrukar el, inga levande ljus som äter upp syre, inga julstjärnor och andra blommor som kräver bevattning… Vatten är en bristvara. 

Det leder mig helt osökt till den ständigt gnagande frågan, varför förvaras tonfisk på konserv i vatten? Den är ju död, for Christ's sake. Varken vatten, eller ens olja, kan komma till dess undsättning.

Lyssna inte på radio, titta inte på tv, läs inga tidningar. De är energikrävande både när dess tveksamma innehåll produceras och när det konsumeras. Dessutom förleder dessa till miljödåligheter.

Återvinn bokstäver och ord. Här kan äntligen våra politiker tjäna som ett gott exempel med sina återkommande och kroniskt ouppfyllda löften om mindre arbetslöshet, större social rättvisa, bättre vårdomsorg och liknande, som de till tänderna i tid och otid är beväpnade med.  

Jag återvinner också. Min pekbok ”DU ÄR MITT BARNBARN - JAG ÄR DIN MORFAR” är ett exemplariskt exempel på detta. I den återanvänder jag konsthistorien, det vill säga bilder och tankar av gamla tänkare och mästare. De reinkarneras i den, de fick i den ett nytt och dessutom värdigt liv. 

Mahatma Gandhi var min förebild. I mycket. Bland annat i att han sydde sin dhoti av tyg som han själv vävde av tråd som han själv spunnit. Att han även tvättade sina kläder själv var en självklarhet för honom, liksom det även vore för mig om jag nu inte avstod från tvätten av miljöskäl. Till fots och i enkla sandaler marscherade han 40 mil för att i den lilla byn Dandi vid Arabiska havet, framställa sitt eget salt. Det du.   

Jag vill inte skryta och inte heller framhäva mig, men i dag skulle det vara jag som lätt skulle kunna tjäna som exempel för Gandhi: Jag återanvänder allt. Tre slitna lastbilsdäck och en bräda, använder jag mig av som ett bord, två mindre bildäck är stolar på var sin sida av mitt lastbildäcksbord. Flera behöver jag inte ha, eftersom jag inte öppnar dörren när någon knackar på. Jag vill inte slita ut gångjärnen. 

Anteckningar och allt annat skriver jag på kanter av de reklamblad och flyers som brevbäraren generöst lämnar i min brevlåda. Som tallrikar använder jag de polypropen- och polystyrenförpackningar i vilka man säljer exempelvis kött. De funkar utmärkt. Faktiskt bättre än traditionella tallrikar. Dessutom slipper jag diska dem, jag slickar dem rena i stället. För mig känns det naturligt och inte som något jag offrar. Men skulle det ha varit det, så skulle jag ändå handla så. Lite måste man offra för miljön.

      

Som telefon använder jag simpla tomma konservburkar, mellan vilka jag spänner en tråd. Det funkade när jag var barn och det funkade även när min far var barn. Så varför skulle det inte funka i dag? You can't argue with success, som liberalismens första budord lyder.  

Jag överlåter stora delar av mitt hus till andra. Både därför att alla dessa människokroppar värmer upp även mitt rum och för att staten och dess representanter betalar mig så pass mycket för denna humanitära insats att även det stärker mitt självförtroende: Jag blev genom min insats en stolt ägare till ett femstjärnigt hotell med plats för hundra. Om Jesus kunde förvalta fem bröd och två fiskar så att de räckte till att mätta femtusen män enligt Markus, så kan jag  hysa 101 personer på 90 kvadratmeter, enligt Migrationsverket.    

Jag brukar ge råd till mina bostadsgäster. Riktigt användbara råd. Som till exempel detta: Packa inte upp alla dina flyttlådor och annat, utan bara den som du för stunden är tvungen till. Du kommer upptäcka att nästa och näst-nästa år kommer det mesta fortfarande vara ouppackat. Människor, inte minst de på flykt, omger sig med alltför många pinaler, som de egentligen galant kan klara sig utan. 

Jag sorterar. Men helst människor. I olika fack och användningsområden. Hen och hen kan jag utnyttja i det och det syftet, så jag kan nog tvinga mig att stå ut med henom trots att hen saknar ett absolut gehör, klär sig inte fullt moderiktigt och luktar fotsvett i håret. Mitt toleranta jag, stärker mitt självförtroende, det ger mig ett varaktigt bevis på att jag är beaktansvärt bättre än alla de som jag fortfarande tål.       

Jag vaknar varje morgon med en enda tanke i huvudet, ”tänk miljömässigt”, och sedan upprepar jag den som ett meditativt mantra. Att upprepa och upprepa, och att upprepa, är bra, tvångstankar är bra, tvångstankar hjälper oss ur krisen. 

© vladmir oravsky 

(egentligen heter jag vladimir, men jag tänkte spara in en bokstav. Många bäckar små, som man i mina kretsar säger. De mera slösaktiga plägar fullt ohämmat utbrista ”många bäckar små gör en stor å”.)

Jag heter inte Miriam

Maj-Gull Axelsson om en 85-årsdag i en människas liv, och ett helt liv på samma dag. Ett helt liv i lögn och rädsla. Fantastiskt bra berättelse, humor och ett porlande språk. Och så fick jag lära mig att Noma i Auschwitz inte är detsamma som en lyxkrog i Köpenhamn.

Gentlemen och gangsters, tv-serie

Baserad på Klas Östergren. Regi Michael Marcimain som gjorde otroliga Upp till kamp!. Lika snygg och välgjord, men Gentlemen och gangsters är så seeeeg och varför denna monotona berättarröst? Besviken, ger upp efter ett avsnitt.

Rättelse – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Rättelse

Det är sex sorters skribenter som kallar sig journalister som jag inte har mycket till övers för. 

Det är de som

-                                  av rädslan att det kan skada deras ”karriär”, undviker att skriva om negativa företeelser som de är medvetna om, 

-                                  inte förhåller sig konsekvensneutrala till det material de beskriver (I boken ”Vad är en nyhet?” klargörs begreppet ”konsekvensneutralitet” på följande vis: ”Är nyheten sann och relevant, alltså viktig för publiken, så ska den publiceras oavsett om det är bra eller dåligt för en viss stat, politiker eller affärsverksamhet. Reportern ska inte ha som avsikt att uppnå en viss effekt eller politisk åtgärd med sin rapportering.”) 

-                                  saknar egen undersökande drift och livnär sig som ”journalistiska” copycats, det vill säga de skriver av och skriver om andras material och presenterar det som sitt eget

-                                  i flera av mina böcker uppträder under benämningen ”kulturkypare”, det vill säga ”journalister” som desorienterar, sprider dimridåer och befinner sig medvetet eller i enstaka fall omedvetet i den just för tillfället rådande (politiska) normens tjänst - nyttiga idioter, för att använda mig av ett begrep som tillskrivs Lenin, och som den ledande statsapparaten nyttjar till att försvara och stödja allt ifrån Moskvarättegångarna till hämndfeminismens avvägar från jämställdhetstankar

-                                  inte har koll på det de skriver om, och påstår felaktigheter

-                                  upptäcker själva, eller får på något vis vetskap om att de begick fel eller misstag, men behåller det för sig själva. 

För någon dag sedan utpekade jag i min artikel ”Konsumentmakt” flera av Jönköpings restauranger och deras mat, som jag inte var helt nöjd med. Bland de utpekade befanns sig även Mi Cocina. Detta var felaktigt. Mi Cocina är belägen på Smedjegatan 9, och den restaurangen som serverade en halvfrusen lasagne ligger på Södra Strandgatan 7 och heter Grekiska kolgrillsbaren. 

Att jag ofta äter på restauranger även i Jönköping, ursäktar på inget vis mitt misstag, utan kan förklaras med att jag ihärdigt letar efter ett bra matställe, men dessvärre är de flesta Jönköpingsrestaurangerna av samma skrot och korn och därmed förväxlingsbara. 

© vladimir oravsky

Hector and the search for happiness

Som "En idiot på resa" minus all humor, med sämre manus, sämre huvudperson och sämre allt. Gjord av samma människa som gjorde Sök.

Stjärnfall

Lars Wilderäng. Bodysnatchers ordnar Zombieapokalyps. Besviken på fortsättningen av Stjärnklart. Textfel: sid 183, rad 3, står "Erik nickade tillbaka", ska vara "Axel nickade tillbaka".

The Martian

Matt Damon som Robinson-Mark på Mars. Jänkarna planerar räddningen och beställer prylar från Kina. Rolig, realistisk och välgjord, bättre än Gravity och absolut bättre än Interstellar.

Flight

Denzel Washingtons pilot super och knarkar men räddar på fyllan sitt trafikplan från säker krasch, genom att rolla på låg höjd efter störtdykning. Materialfelet är och rollen är inspirerade av en verklig händelse som iofs inte slutade lyckligt. Något så ovanligt som en bra film med klart godkänd teknik, filmningar, animeringar, skådisinsatser och detaljer. Som t ex att dagarna efter att planet kraschat genom ett kyrktorn och alldeles intill en pågående högmässa utomhus, har man gjort en bukt i avspärrningsbanden så att baptisterna kan fortsätta hålla mässa på samma lilla gräsplätt. Trovärdig handling förutom John Goodmans figur barndomskompisen som kan kallas in lite för väl tajmat i kritiska stunder.

JOEL AND THE SANTA CLAUS MURDER MYSTERY – gästinlägg av Vladimir Oravsky

JOEL AND THE SANTA CLAUS MURDER MYSTERY

Joel And The Santa Claus Murder Mystery kan nu köpas eller varför inte lånas på otaliga bibliotek, som exempelvis på Svenska handelshögskolans bibliotek Hanken. Det är bara att följa länken: 

HTTPS://HANKEN.ELIB.SE/BOOKS/DETAILS/1035876

Joel And The Santa Claus Murder Mystery, ISBN: 978-91-7591-090-1, är utgiven av Posiphone publisher och boken presenteras med följande text: ”Once more, Vladimir Oravsky and Kurt Peter Larsen, the authors of Beatrice Takes A Trip and many more, let us enjoy the humor in a fabulistic story with lots of depth. (…) This book falls in many categories, including these: Children books – Scandinavian Noir – Infotainment – Black Humor – Fables – Fairy-tales – Philosophy”

DU ÄR MITT BARNBARN, JAG ÄR DIN MORFAR - gästinlägg av Vladimir Oravsky

Pekboken DU ÄR MITT BARNBARN, JAG ÄR DIN MORFAR utkommer lagom till julen 2015. 

Du har således något att se fram emot.

DU ÄR MITT BARNBARN, JAG ÄR DIN MORFAR är övermåttan lärorik och oupphörligt underhållande. 

Den slösar med referenser till Frida Kahlo, Anders Zorn, Rembrandt, Lucas Cranach d. ä., Vincent van Gogh, Brian Howe, Bertil Almqvist, David Lloyd, Marcel Duchamp, J Howard Miller, Jacob Jordaens, Andrea Solari, Angelika Kauffmann, Caravaggio, Carl Bloch, Carl Spitzweg, Diego Velazquez, Francisco Goya, Frans Hals, George Grosz, Grant Wood, Henri Rousseau, Jacques-Louis David, Jan van Eyck, Jean-Auguste-Dominique Ingres, Jean-Baptiste-Siméon Chardin, Louis-Michel van Loo, Gutzon Borglum, Paul Delaroche, Paulus Potter, Rafael, Irving Penn, Kresilas, Viktor Ivanov, Jean-Léon Gérôme, William Hogarth, Pieter Bruegel d. ä., Jean-Antoine Watteau, Gustave Moreau, Ilja Repin, Philippe de Champaigne, Sandro Botticelli, Jan Daemen Cool, Bernard van Orley, Giovanni Antonio Bazzi Sodoma, Edvard Munch, Peter Paul Rubens, Édouard Manet, grekisk och romersk mytologi och samtida populärkultur. 

Den bjuder på anspråkslös frågesport som provar dina kunskaper och giver direkta svar.

Väl bekomme

Vladimir Oravsky

MONA LISAS LEENDE, gästinlägg av Vladimir Oravsky

”Jag gjorde nämligen ett nytt, ett revolutionerande upptäckt: människan kan bli upphetsad inte bara av erotiska stimuli, utan även av intellektuella. När Arkimedes i sitt badkar ropat ”Heureka”, ”Jag har funnit (det)”, efter att han kommit på att ett föremål nedsänkt i vätska påverkas av en uppåtriktad kraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan, fick han ett magnifikt, Priaposiskt ståfräs. Inte undra på att det till dags dato pratas om hur han därefter sprang naken genom Syrakusas gator. 

Från den stunden gladde Mona Lisa mig med ett leende vars innebörd ingen annan än bara jag och hon var bekanta med.”

 

På liknande vis som boken och filmen ”Flicka med pärlörhänge” gav oss möjlighet att skåda i mästaren Johannes Vermeers verkstad, berättar mäster Vladimir Oravsky om geniet Leonardo da Vincis möte med den pillemarisk gåtfulla modellen till mästerverket Mona Lisa.   

 

Den historiska skildringen ”Mona Lisas leende” stöds av rik, autentisk bildmaterial.

 

Boken kan inhandlas på en hel del ställen, länken leder dig till ett av dem. http://www.adlibris.com/se/e-bok/mona-lisas-leende-9789175810416

Pirates of Silicon Valley

Apple och Pyttemjuk fram till 1985 strax innan Jobs lämnade Apple. Porträttlika skådisar, förmodligen korrekt historieskrivning och snygg scenografi.

27 september, Dagmardagen (gästinlägg av Vladimir Oravsky)

27 september, Dagmardagen (gästinlägg av Vladimir Oravsky)

Den 27 september kallas i folkmun Dagmardagen, och då hurrar vi för alla flickor och damer och pojkar och herrar med det stolta tilltalsn amnet Dagmar.
Namnet är sammansatt av substantivet ”dag” och adjektivet ”mar”. Dag betyder dag och mar betyder berömd.  
Att vara berömd är att vara känd av dem som inte känner dig, lyder en av Nicolas Chamforts maximer, tack vare vilka han själv blev en stor berömdhet, beskyddad av självaste Marie Antoinette. Den 21 September 1792 avkortades både hennes kropp och även liv av en professionell skarprättare, och 13 april 1794 dog Chamfort av egna självmordsskador han åsamkade sig 7 månader tidigare. Så här gick det till: medveten om att han skulle fängslas, sköt han sig rakt i ansiktet. Han sköt bort sin näsa och haka, och när han konstaterade att han fortfarande inte var i himlen, tog han fram en papperskniv och stack sig med den i halsen upprepade  gånger. Inte ens det hjälpte, och detta verktyg visade sig vara odugligt även när han stack sig med det i bröstet. Hans tjänare hittade honom badandes i sitt eget blod, men hans tillstånd verkade inte vara värre, än att han med eget blod kunde underteckna den sedermera välkända förklaringen ”Jag, Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort, förklarar härmed, att jag hellre dör som en fri man, än att jag lever som en slav i ett fängelse”.
Här är det en lämplig paus för reklam, och jag nyttjar den till att rekommendera dig min bok ”Till dig jag vänder åter”, där du stiftar en intim bekantskap inte bara med de ovannämnda, utan även med Axel von Fersen, Gustav III, Maximilien Robespierre, Pierre Augustin Caron de Beaumarchais och naturligtvis med Donatien Alphonse François de Sade, mera känd som markis de Sade.
”A splendid time is guaranteed for all” som the Beatles sjunger i ”Being for the Benefit of Mr. Kite!”
Men åter till den här betraktelsens huvudperson, det vill säga Dagmar.
Till Norden kom namnet genom prinsessan av Böhmen, det vill säga Tjeckien, som år 1205 gifte sig med Valdemar, det vill säga Vladimir Sejr, och blev här känd som Dagmar av Böhmen.  
En annan Dagmar, som är känd i Sverige, Norge och Finland är den som härjade i dessa länder under julhelgen 2011, under det knappast insmickrande namnet Stormen Dagmar.
Den omstridda Dagmarreformen och de årliga dagmaröverenskommelserna är också de flesta svenskar bekanta med.
Den här lilla notisens folkbildande uppdrag är dock att medvetengöra dig om ytterligare en Dagmar, hon som går under namnet Dagmar Daggmask, och som är huvudpersonen i den synnerligen underhållande lärdomssagan med samma namn, det vill säga Dagmar Daggmask.
Och var hittar du den?
Den ingår i den lättillgängliga boksamlingen ”Dagmar Daggmask”, som lånade sitt namn just från Dagmar Daggmask.    
Köp den till din älskade oavsett om det är en hon eller han.

Hen som upplyser dig om allt detta är inte Dagmar, utan lystrar till det allmänt omtyckta namnet vladimir oravsky.
© vladimir oravsky

1864

Danskt megadrama, dyraste produktionen nånsin, om preussarna mot danskarna om Schleswig. Sista delen melodrama och polerat. Men resten bra spel, ljussättning, specialeffekter, och karaktärer, speciellt Monrad. Vibbar om "Saving Private Ryan" och Florence Nightingale.

Ett stort grattis Hans från en av Valfrid Lindemans söner – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Ett stort grattis Hans från en av Valfrid Lindemans söner

Hans Folke ”Hasse” Alfredson är född 28 juni 1931 och fyller därmed

åttiofyra i dag. Stort grattis Hans.

Hasse Alfredsson brukar karakteriseras som svensk komiker, filmskapare,

författare och skådespelare. Han är dock så mycket mer. landsmål.

Det var mycket roliga och samhällsrelevanta undervisningstimmar.

När jag exempelvis diskade – det svenskaste av alla invandrarjobb –
lyssnade jag alltid på Hasse och Tage och anammade inte bara språket
Rasmusson, Granath, Sandström har jag också mycket att tacka för, men
Hasse och Tages texter kunde jag utantill.)

Det skulle inte förvåna mig alls om utfödingarna Özz Nûjen, Soran Ismail,

Josef Fares, Zinat Pirzadeh, Athena Farrokhzad och Sean ens var födda under
Hasse och Tages storhetstid.

Hasse och Tages texter skulle med fördel kunna användas i

svenskundervisningen. Både för infödingar och utfödingar.

Det är många år sedan som jag lyssnade på Hasse och Tage, dessa den

meningsfulla humorns mästare, men jag är övertygad om, att dessa fortfarande
strävar efter att förändra världen till det bättre.

Hans Alfredson fick Tage Danielsson-priset redan år 1987. Men även Tage

Danielsson borde få Stiftelsen Linköpings kommuns pris till Tage Danielssons
minne. Jag har för Jönköpings länsteaters räkning sammanställt ett
minnesprogram med Tage Danielssons texter och jag vet att varje tanke som
han skrivit eller framfört, är värt Tage Danielssons pris. Jag är övertygad
om att Hasse håller med mig.

Än en gång grattis på födelsedagen Hans.

Vladimir Oravsky

Sent from my personally assembled very clever contraption™

Fångad av hakkorset

Bruno Manz. Han tänker tillbaka på soldattiden som övertygad nazist. Men: "Alla tvingas någon gång ta parti för sanningen och det anständiga. Om jag hade gjort det, hade jag självfallet inte levt idag. För det är en unik tysk tragedi att det inte alltid talar väl om en människas förflutna att han har överlevt sin nations mörkaste timme." Under Nürnbergrättegången fastnar han för åklagarens inledningsanförande: "Att de fyra stormakter – som är upprymda av segerns sötma – hejdar hämndens hand och av egen fri vilja låter sina tillfångatagna fiender ställas inför skranket, är en av de största hyllningar som makten någonsin givit förnuftet."

Kung Fury

It's Hammertime, HOFF 9000-dator, DeLorean-bil. Allt är med i splatter-sci-fi-80tals-pastisch

Spegelscener

Peter Englund, Bonniers julbok 2006, gratis nedladdning här: https://peterenglundsnyawebb.wordpress.com/mina-bocker/spegelscener/
Kroatien, Bosnien, Afghanistan och Irak. Där var han, när det smällde, trots att hans historikerjag är "dömt till fördelen att alltid komma för sent till allting". Texterna är närvarande, skräcken, verkligheten och fantasierna är påtagliga, och språket fantastiskt. En Blackhawk-helikopter är "ramsvart", korpsvart alltså. Elegant ordval för en fågel.

Interstellar

"2001, A Space Odyssey" har kommit tillbaka genom en femte dimension och ett maskhål i rymden, och det visar sig att morsekod är en större innovation än bagateller som att upphäva gravitationen och resa i tiden. Spara tiden och gör något annat än att se Interstellar.

Turist (Ruben Östlund)

Trist.

Internationella sömndagen - gäspinlägg av Vladimir Oravsky

Internationella sömndagen

Det låter förvirring om på vilket datum Internationella sömndagen infaller. På engelska heter den World Sleep day (se http://worldsleepday.org/) och den infaller den 13 mars. Den svenska sajten http://temadagar.se/internationella-somndagen/skriver ”Det är viktigt för alla att få en god natts sömn och det är avgörande för både hälsa och välbefinnande hos människor. Därför har Internationella sömndagen instiftats av World Association of Sleep Medicine (WASM). Internationella sömndagen infaller samma datum varje år, alltså den 21 mars, och heter på engelska World Sleep Day. 

Dagen är instiftad för att hylla sömn och upplysa om viktiga frågor som rör sömnen, men även saker kring, t ex medicin, utbildning och sociala aspekter, samtidigt syftar dagen till att hjälpa människor med sömnproblem genom att bättre förebygga och hantera sömnstörningarna.” Förvirring över när jag borde fira sömndagen, håller mig vaken. 

Men det finns annat som håller mig vaken. Exempelvis det som inträffade lördagen den 14 mars när hela svenska folket skulle lägga sin röst på Sveriges i särklass mest bevakade och omskrivna kulturhändelse, Melodifestivalens grand final. Även det här året var Sveriges television tagen på sängen: omröstningen om Sveriges melodisammaste framträdande liknade nämligen de belarusiska lokalvalen 2014, på grund av att den så kallade meloappen lade sig åt sidan och somnade in. 

Jag tycker att Sverige borde vakna från förnöjsamhetens sömn och släppa in internationella valobservatörer när det gäller val av Sveriges låtrepresentant till Eurovision Song Contest. Vakna Sverige: Allt för mycket står på spel.

Den 20 mars inträffar vårdagjämningen. Det finns folk som inte vet att vårdagjämningen inte är en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt vid olika klockslag på skilda ställen på jorden. Sånt håller mig vaken. Och inte blir det bättre av det att det finns folk som tror att denna dag är den dag då dag och natt är precis lika långa. Det är det inte. Detta inträffar nämligen något dygn tidigare. 

Den 28 mars skall man lyssna på Rapport. Då kommer man höra att klockan två på natten skall klockan ställas fram en timme. Men jag säger er: man behöver inte lyssna på Rapports råd och rön. Det går nämligen att ställa fram klockan både före och även efter den av Rapport förordnade tiden.

Den 29 mars börjar sommartiden. Då kommer vi justera fram våra klockor en timme. Några dock har en liknande klocka som jag, alltså en som korrigerar sig automatiskt. Men det händer att jag glömmer bort det, och ställer in den manuellt. Då går den plötsligt fel, trots att tillverkaren försäkrade mig, och tog kungligt betalt för, att den inte kommer att avvika från det atomur som mäter tidsskillnad i millisekunder. Sånt kan hålla mig vaken. Sånt får mig att längta efter de klockor som SJ använder sig av. Sådana som inte styrs av någon atomklyvning utan värdeförhållanden – av värmen och kylan och torkan och snön och regn och blåst och solen och månen och dessutom av inkompetens som verkar vara lika stabil som atomklyvningen.

Jag hade en bekant som vägrade att justera sin klocka för att synkronisera den med sommartiden. Han hävdade att på grund av denna omställning ökar antalet hjärtinfarkter och även antal självmord. I det tänket fick han rätt av en annan bekant till mig, nämligen av den samme Jerker Hetta som är en av författarna till boken ”Bli fri från dina sömnproblem : med kognitiv beteendeterapi”. Jerker och min bekantskap började någon gång på 70-talet, när han gav mig skjuts i sin bil och det visade sig att vi hade några gemensamma bekanta, som jag faktiskt umgås med till dags dato. Bekantskapen med honom som vägrade att justera sin klocka upphörde när han dog av stress av att aldrig kunna hålla avtalad tid. Han blev depressiv, försköt nästan all fysisk aktivitet, började röka, fick högt blodtryck och även diabetes. Törnrosa var död i hundra år, Jesus i tre dagar. Mer säger jag ej.

En annan av mina bekanta sover nästan aldrig. Där liknar han Condoleezza Rice, Jean Calvin, Christopher Polhem, Alfred Nobel, Leonardo Da Vinci, Aristoteles, Winston Churchill, Tage Erlander, Nikola Tesla, Thomas Jefferson, Thomas Edison. Jag pratade med honom för två dagar sedan och under tiden som han förklarade för mig att kroppen vet bäst vad den behöver, att när den och hjärnan blir tillräckligt trötta så somnar man, somnade han. Där liknar han kor som liksom hästar, oftast sover stående. Mer säger jag ej.

En annan av mina bekanta sålde billiga kammar och hårspännen och fingerringar och simpla armband för barn, på en mängd olika marknader runt om i landet. Han hade säkert 100 varierande varor i sitt sortiment, ingen av dem kostade mer än 10 spänn när de såldes till slutkunden. Det betyder att han köpte dem ännu billigare och till det priset adderade han kostnaden för bränslet till den stora lastbilen han körde varorna i, utlägget för att hyra lastfordonet och så var han tvungen att gå med vinst om han ville försörja sig själv och sin familj.

De bodde på en halvt förfallen gård som de hyrde för en relativt billig peng. Mille, så hette han, anlände till gården med sin stora lastbil stängde av motor och somnade utan att kliva ur förarhytten. Hans hustru och tre barn i åldrar 6, 5 och 4, öppnade bakre lastbilsdörren och började lasta av varor som Mille köpte in, sorterade dem och lastade in nya varor som Mille skulle distribuera på marknader. Det tog cirka 4 timmar. Sedan släpade hustrun den fortfarande sovande Mille ut ur lastbilen, drog av hans kläder och tvättade av honom med en svamp och en vattenslang. Därefter klädde hon på honom rena kläder. Mille trälades återigen in i lastbilen och matades rikligt med mat. Han vaknade då och då och då berömde han sin hustruns matkonst. Sedan fick han sova ytterligare cirka två timmar, innan lasten var fullproppad. Hustrun väckte Mille med en stor kopp starkt, svart, kaffe, ställde in en termos i förarhytten och några påsar mat och två rena handdukar och två tröjor, pussade honom, förmådde barnen att pussa honom och Mille var nästan helt vaken när han startade motorn på lastbilen för att påbörja en ny veckolång resa. 

Annika Falkengrens årslön från SEB är 29,4 miljoner kronor. Därtill tillkommer pensionsavsättningar, arvoderingar från olika styrelseuppdrag et cetera. Varje hennes arbetsdag är förlängd med åtminstone 44 timmar eller också går hon på klyvbara ämnen som torium och uran.

Hennes överordnade menar att hon är värd sina pengar, även om de säkerligen inte menar hennes pengar utan kundernas. Jag som är kund hos SEB menar att Annika Falkengren borde få mer, betydligt mer. Då kommer hon kanske ordna att köerna på hennes kontor i Jönköping minskar från 40 minuter till 5, att SEB:s internetkontor kommer att funka bättre, att SEB:s tjänster blir pålitliga så att man slipper kräva sin rätt gång på gång, att när SEB räknar fel, att åtminstone en enda gång felet skall gynna kunden och inte alltid och vid varje tillfälle banken, att…

Det är sånt som håller mig vaken.       

En kvinna skall gå till sängs senast klockan nitton, brukade Kim säga. En kvinna skall gå i säng senast klockan nitton, brukade hon säga och lade till, för att hennes man inte skall efterforska varför hon kommer hem senare än han. Hennes man är nämligen inte bara min chef utan även en svartsjuk, bevakande taliban och sånt håller mig vaken. 

Kim påminner mig om min ungdomskärlek Natalia. 

När jag blev 13 år fick jag en känsla av att Natalia började titta lite snett på mig för att hon aldrig fick en blomma av mig, inbillade jag mig. Natalia var min fröken, och cirka 30 år äldre än jag. Vid den tiden hade vi sällskapat i fyra år. Jag sålde farfars guldklocka, till och med det svarta fodralet den låg i. I stans största blomsterhandel, valde jag ut den flottaste uppsättningen jag kunde se, och gick med den genom stan till min älskade. När jag överlämnade kransen, på vars banderoll det stod SOV SÖTT, med mitt handskrivna tillägg NATALIA, gjorde det ett djupt intryck på henne. Mer säger jag ej.

Mars månad är vårens månad. Då vaknar naturen. Blommorna, träden, djuren, till och med människorna. I mars månad, den 13:de eller 15:de eller 21:e, firar vi, eller vad vi nu gör, den Internationella sömndagen.    

© vladimir oravsky

Guru – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Guru

I dag och dessutom den 19 och 20 mars, kan man på Kunskapskanalen skåda mina kollegers Sabine Gisiger och Beat Häners film “Guru: Bhagwan, His Secretary & His Bodyguard”. Jag vill rekommendera den. Jag såg den för fem år sedan och då skrev jag till Sabine följande:

Jag är ledsen över att höra att du har förlorat din tro. Sånt kan jag tänka mig är jobbigt, men jag vet ju inte, eftersom jag aldrig har haft någon religiös övertygelse. Fast jag skulle gärna vilja ha en. Jag tror att sådant underlättar livet. Att kunna lasta över sina problem på någon Gurus axlar måste vara toppenskönt. Dessutom har man alltid någon att prata med. ”Hörröruru, Guru, kan du vara bussig att se till att den där rutan som jag råkade paja aldrig gick sönder”, eller ”Hörrururu Guru, kan du fixa så att… du fattar.” 

Jag skulle laga mat på en fest, där en riktig Guru skulle närvara. Den här Gurun anses vara en av de riktigt stora och har hundratusentals anhängare över hela världen. Han reser runt överallt och träffar sina lärjungar i större och mindre grupper. Jag har fått höra många historier om honom, hur han omvände folk och liknande – och garanterat inte från några galna fanatiker. Jag träffade exempelvis min förra kemilärare på denna fest och han är definitivt ingen flummig typ. Tvärtom. För honom var till och med en kyss något man kunde beskriva med en formel som exakt uttryckte hur många baciller som byter plats med varandra och precis vad som händer när de möts.

Vi kallade honom Nobel för att han släppte bomber och pruttade rätt så friskt, men om någon nämnde det, hävdade han att det var hans kemikalier som stank så infernaliskt.

”Är du också en av oss?”, frågade Nobel mig på festen.

”Nej, inte än, men jag hoppas att bli det.”

”Å, det kommer, det är oundvikligt ska du se! Träffar man HONOM så är man såld!”, övertygade Nobel och lyste upp som en fyr på Alla Helgons natt och fortsatte: ”Jag skulle precis börja en lektion på er gamla skola. En mycket intressant lektion, faktiskt, där vi skulle göra ett experiment med ett grodhjärta.”

”Att salta ett grodhjärta och se när det hiphoppar som om det vore på disco”, fyllde jag på och märkte hur stolt han blev över att ha lyckats lära ut lite av all sin kunskap till yngre generationer.

”Helt rätt Valery.”

”Vladimir”, rättade jag honom. ”Valery var tjejen som bru­kade svimma på dina kemikalielektioner.”

”Helt rätt, mitt fel. Jag märker att du är uppmärksam. Det är en bra egenskap. Du kommer nog inte få några problem i ditt äktenskap. Annars är faktiskt äktenskapsproblem större problem än man tror.”

”Mmm, eller hur? Hur var det nu med din omskärelse, sorry, jag menar, omvändelse?”, frågade jag för att undvika att han gled iväg ännu längre från ämnet. 

”Jo, som jag sa, jag skulle just hålla en lektion på er skola. Men precis när jag skulle gå in i klassrummet hoppade en av grodorna i mitt laboratorium ut ur behållaren. När jag tittade på den hörde jag en alldeles tydlig röst uppmana mig att omedelbart bege mig till den andra Shellmacken på motorvägen mellan Jönköping och Stockholm.”

”Och du gjorde det?”

”Ja, vad skulle jag annars gjort?”

”Nej, det är klart, när en groda säger till dig så. Det finns ju knappast något annat val.” 

Nobel tittade undersökande på mig.

”Kan jag skönja lite ironi i din röst, Viktor?”

”Absolut inte. Viktor var han med peruk.”

”Ja just det, det där var ett obehagligt missförstånd. Mitt misstag, faktiskt. Men visste du att precis samma vätska som jag råkade spilla över honom, numera används i hårborttagningsmedel. Jag kunde ha sökt patent.” 

”Så står du plötsligt där på en bensinmack och hoppas på att snart få kyssa grodan”, avbröt jag återigen taktiskt.

”Nej, men nästan. Kan du tänka dig, plötsligt kommer det fem svarta limousiner, de längsta jag någonsin sett och alla svänger de in till bensinmacken. Fast de tankar inte. Inte heller stiger passagerarna ut ur de flotta bilarna för att pinka, äta, sträcka på sig, eller ens spy. Inget sådant som man skulle kunna förvänta sig. Istället stannar limousin nummer två precis där jag står, ett av fönsterna åker ned och därinne… därinne sitter Gurun. Jag hade aldrig sett honom förut, jag hade aldrig ens hört talas om honom, jag visste alltså inte ens att han existerade. 

Han stirrade på mig, men sa inte ett ord. Så rörde han plötsligt på läpparna och det var HELT otroligt!”

”Vad sa han?”, frågade jag, faktiskt en smula nyfiken.

”Det hörde jag inte först. Det tog säkert en hel minut innan anden trängde in i mig.”

”Och nu när anden var inne…?”, uppmuntrade jag försiktigt.

”Ja, jag vet inte hur jag ska förklara det. Du kommer ju själv att möta honom om”, han tittade på sitt armbandsur, ”om en timme. Jag smälter snart av glädje.”

”Ja, men vad sa han?”

”Du kommer inte tro det.”

”Jo då, bara du avslöjar det innan jag pensioneras, så.”

”Han frågade rätt och slätt”, började Nobel långsamt och sökande.

”Om du var redo?”, fyllde jag i av otålighet.

”Inte exakt med de orden. En Guru är mycket större än så. Han frågade om jag kunde vägen till…”

”Till evig salighet, eller hur?”, hjälpte jag för att visa att vi låg på samma våglängd.

”Nästan. Han frågade om jag kunde vägen till Stockholm.”

”Till Stockholm?! Vad menar du med ’nästan’? Vad har Stockholm med salighet att göra? Stockholm har med Slussen att göra och det är en bra bit mellan den och salighet, ändå!” Jag var allvarligt irriterad.

”Precis. En äkta Guru pratar alltid i bilder. Tänk dig själv. Du är på motorvägen mellan Jönköping och Stockholm och någon stannar och frågar dig om vägen till Stockholm. Vad får du ut av det?”

”Att denna någon är en idiot och att du som en annan coco bello samtalar med grodor”, svarade jag och gick för att röra om grytorna.

Kosten var färdig. Klockan var 11.30. Det var lammgryta precis som på biblisk tid. Gästerna var församlade och alla pratade om den store Gurun. Klockan blev ett. Och sedan två och tre. Precis som det ska vara. Men nu framåt eftermiddagen blev många hungriga och ville smaka av grytan men jag stod och vaktade, och slog dem som försökte få sig en bit mat med en het metallslev på fingrarna. Plötsligt spreds det ett rykte att Gurun skulle komma vid sextiden. 

Humöret steg med åtminstone 219 procent. Till och med de som höll på att svimma av hunger blev på festhumör. Människor började byta erfarenheter med varandra om den store mannens gärningar. Ett flertal personer som kände mig kom till mig och gratulerade mig till att jag skulle få träffa Gurun för första gången. 

”Jag avundas dig”, erkände festens pipskäggige värd, som enligt andra var direktör på ett multinationellt företag med världsrykte. Pipskägget räckte fram en av Guruns många skrifter och bad mig läsa.

”Du vill säkerligen inte ta den frukt som ligger på frukthandlarens disk och som andra har haft i sina händer. På samma vis är det med kvinnor. Man vill helst ha en sådan som ingen annan har fingrat på.”

”Det var en fin bild”, medgav jag till det internationella pip­skägget, ”men jag är inte säker på jag att förstår det rätt.”

”Nej, du är novis”, evangeliserade han och trettio kloka JA-sägare nickade i samförstånd som plasthundar med sina lösa huvuden som män med finare smak och folkligt omdöme kan ha i sina bilars bakrutor för att visa för omvärlden who is in charge. 

Klockan blev sex, sju, åtta, elva och tolv. En dag sa ”bye-bye” och en annan sa ”good day”, fast inte högt, såklart.

Jag hade förväntat mig ett uppror. Jag hade förväntat mig att åtminstone någon skulle hoppa av. Kanske en av de hungerdöende. Men inte. Tvärtom. Hans Övernaturlighets försening uppfattades som ytterligare en bekräftelse på Hans oändliga storhet, Hans andes seger över klockan, Hans visdoms universalitet som inte låter sig fjättras av tidens flykt och andra borgerliga och biologiska överenskommelser. Varför kan de inte se det så, när jag kommer för sent till jobbet?

Jag tyckte faktiskt om det. För min del kunde Gurun hålla sig borta i ytterligare några år. Under tiden sålde nämligen jag i hemlighet små portioner av lammgrytan till högstbjudande hungrande troende. 

”Snälla du, för så mycket pengar kan man köpa en hel flock lamm inklusive herden i Palestina!”, hävdade en spekulant när jag lade fram mitt bud. Han har antagligen aldrig varit i Palestina, om ens i Hestra, och jag frågade om herden han pratade om var lika välkokt som mitt lamm.

Klockan två på natten fick vi från en oviss källa veta att Gurun inte skulle komma den här gången. Besvikelsen var stor, men inte större, än att man enades om att det säkerligen fanns en stor mening i allt som hade hänt oss de senaste 24 timmarna. Och jag kunde ju inte annat än hålla med, jag var ju 4800 svenska shekel rikare. 

När nästan alla var ute och en oändlig rad taxibilar hade kört fram för att skjutsa iväg de troende, kom det ett bud, att Gurun trots allt skulle infinna sig och att han skulle vara där inom en-två timmar. Jag gick till fönstret och kollade ifall det kom någon flygande på en kvast.

Alla kom tillbaks in och glädjen var oerhörd. De flesta var så trötta att de skulle kunna gå i ed, att Michael Jackson föddes som vit. Gråt och skratt var hela tiden mycket närvarande. Även jag var mogen att träffa HONOM och omvandlas till en mycket djupt troende. No doubt about it.

Sedan kom han.

Även om jag inte tycker att man bör fästa sig vid en män­niskas utseende, så måste jag säga att lite konfunderad blev jag: denne store man var en dvärg på högst en turkisk meter. För att kompensera detta hade han en turban på huvudet, och turbanen var lika stor som han själv. Kanske var det på grund av den som han var så liten. Den såg ut att trycka ner honom i skorna så att han hela tiden krympte. Och som om inte detta var nog, var han dessutom omgiven av ett harem: sju kvinnor som samtliga var mindre än han. Jag vet att det låter otroligt men så var det. 

Om nu Gurun var liten på höjden så var han ju desto större på bredden. Såvida det nu inte var så att han stod på tvären när han kom in. Fast det tror jag inte, för då skulle det betyda att han hade sin turban på magen och det har nog inte ens Guruer. 

När den brede turbanmannen rullade in skrek han: ”Var är maten?! Jag är hungrig som en varg!”, fast på bruten – eller till och med förlamad – engelska. Jag förstod genast att det måste vara detta som gör att det han säger är så otroligt stort. Ingen förstår vad han säger och alla tolkar det på sitt eget sätt. Tydligen tyckte de flesta att den öppningsrepliken var helt fantastisk för några till och med svimmade. 

Så småningom hade allt ordnats, det vill säga alla satte sig i olika rum efter religiös rankning, eller kanske graden av tro. Och så började man äta. 

Eftersom Han kom nästan en hel dag för sent, saknades det lite mat, och vår Guru klarade inte av att trolla fram lite fisk och bröd, som vår Jesus varit en riktig baddare på. Antingen för att vi inte hade någon fisk, eller också för att det var lite för sent för trolleritricks. Så till vissa människor sa jag bara ”du har ju redan fått”, istället för att sleva upp mat på deras tomma fat. ”Men det fick vi betala dyrt för!”, protesterade de då, och jag replikerade ”inget fel på minnet här inte.” Då stack de till mig lite fler sedlar och eftersom det rådde en religiös och nästan andaktsfull stämning därinne, fick de lite till. 

Gurun ville att jag skulle servera även Honom. Alla bredvid Honom men även jag, sken så av lycka att jag nästan skämdes av att komma i närheten av denne lille, store Man. Jag trodde att denna myckenhet av lycka skulle lysa genom mig som en röntgen och att alla skulle se igenom mina kockkläder och se mina boxers som det står ”söndag” på, trots att det redan var måndag. Men jag ville verkligen bli religiös och upplyst så jag sa till mig själv ”what the hell” och serverade Gurun.

Han var snäll och berömde att jag var välbyggd. ”It’s a great honour for me”, genmälde jag som tack för den fina komplimangen och lade till att ”jag tycker att det hela nästan känns overkligt”. Sedan frågade jag om Han hade något emot om jag tog ett foto av Honom. 

Det blev plötsligt dödstyst bland folket runtomkring Ho­nom och tystnaden spred sig ända till borden längst bort. Till slut, när tystnaden var så talande att den sa nästan allt, frågade Han: ”Why? Why you wanna picture me?” 

Jag harklade mig och sa precis som det var, att jag ville se ”if you is real, if you fastnar on the bild?”

”Don´t worry”, sa Han, och jag sa, lättad över att den otäcka stämningen försvann: ”Oh, thank you!”, och så fick jag ta min bild.

Jag fastnade inte för Hans religion, kanske för att Han fastnade på min ”film”. Jag vet inte. Jag vet dock att riktiga gudar inte går att ta kort på, så någon riktigt riktig Gud kan han inte ha varit. 

Å andra sidan får jag ständigt nya erbjudande om att jag ska sälja min bild till hans anhängare. På sistone har jag höjt priset från 200 kronor styck till 400, eftersom jag ju faktiskt säljer dem med autograf. Min egen, såklart. Det var ju ändå jag som tog bilden. 

Möjligen kan han vara lönsamhetens gud, men inget annat. Man får ju ändå inte bortse från alla pengar jag har tjänat på honom, det ligger nog magi i det.

Han har hört av sig för att få köpa ”negativet”. Det gick jag inte med på, men jag hälsade att han fick köpa hur många bilder som helst från mig, ”I don’t mind”, skrev jag.

Han blev nog lite besviken, för han skrev att ”punishment” fanns att vänta och att jag aldrig kommer att frånskiljas från min hustru. Som om jag hade tänkt det. 

Jag skrev tillbaka att ”I’m really sorry”, och så la jag till att så länge han lever med sina sju runda dvärgkvinnor, kan han väl ändå inte förvänta sig att jag ska fria till honom. 

Jag brukar säga att man kan bli religiös på tusen olika vis. Jag exempelvis blev hög av det svenska språket. Här kommer min recept: 

”Jag skrev mina nyförvärvade svenska ord på ett ark och lade det i en 30-liters glasbehållare.

Jag tillsatte vatten och socker, tillslöt behållaren och lät det hela jäsa en tid.

Jag hällde vätskan i förbränningsapparaten, destillerade och avsmakade så där till hälften. 

Då märkte jag att nya tankar flög genom mitt huvud.

Det berodde på mina ord. Jag hade upplevt språkets makt!”  

Inte så pjåkigt, va? 

En världslig kram

vladimir

PS. Jag träffade Nobel, min före detta kemilärare. Han håller på att lära sig levitera. Jag frågade vad det är och han sa att det är detsamma som att flyga utan flygplan. Klockan var sex på kvällen och han bjöd på middag: fågelfrö.

Vilken Nobelmiddag.  

© vladimir oravsky