Tvekampen i snön

Bok, Mika Kulju. Om Finska vinterkriget. Lika intressant som en tågtidtabell, med alla förband och konstiga ortnamn, och kartblad som inte hjälper ett dugg eftersom de inte hänger ihop med texten. Tyvärr knappt någonting heller om hur i helvete de här finska och ryska soldaterna rent praktiskt överlevde århundradets kallaste vinter i fält. Men läsvärt ändå. Finnarnas system med lokalt organiserade skyddskårer som var en konstruktion från inbördeskrigets kamp mot de röda kommunisterna, förklarar en del av det finska undret i snön. Och soldathumor. En impopulär kulspruta, Lahti-Saloranta M/26 kallades "Kootut virheet" - Blandade fel.

Luca, tecknat

 Disney. Inte alls så bra som Soul. Inte rolig nånstans. Bara prettobudskap "alla ska vara lika oavsett var man kommer ifrån och ser ut", och det är ju ganska självklart och barnen fattar nog ändå inte kopplingen. Men det är värre, filmen gnager sönder budskapet: havsmonstren förvandlas ju och blir precis som människor -  dvs det är människor som är normen. Det hade ju varit bättre om det var en medveten förklädnad som de kunde leva utan i slutet, och vara havsmonster även på torra land.

I skuggan av Assange - mitt vittnesmål. Anna Ardin.

Hon skrev ner allt under tio år, och efter preskriptionstiden utgång har Anna publicerat. Hennes berättelse om vad som faktiskt hände den gången, och alla förföljelser, hat och hot som drabbat henne genom åren.

Sidan 170: "Julian är en människa med både positiva och negativa sidor... Han har fått stöd från omvärlden som i många fall genuint syftade till att stötta Wikileaks, men som såvitt jag kan se nu till slut haft precis motsatt effekt. Ju mer vi låter människor komma undan med övertramp, desto större kan deras övertramp bli.."

"Vi kan inte rädda något som är fint genom att tiga om det som är fult. Om vi förnekar mörkret så färsvinner det inte, det växer."

Sidan 272: "... många Mänskliga Rättigheter-försvarare inte förmått att se att deras kamp förvridits till att försvara Julians maktmissbruk mot kvinnor snara än att kritisera USA:s maktmissbruk mot visselblåsare."

"Julian har undvikit rättegången om sexualbrott. Men Chelsea Manning har de facto stått inför rätta för att ha läckt samma viktiga dokument som Wikileaks sedan lämnade över till the Guardian och andra för spridning. Och när Julian barrikaderade sig blev Manning inlåst.... Är det rentav så att kampen för yttrandefrihet för många är underordnad kampen för mäns rätt?"

Den unge Stalin (bok, Simon Sebag Montefiore)

Poeten, prästeleven, sångaren, bankrånaren från Tiblisi som blev diktatorn Stalin. Barndom, uppväxt, våldsdåd, kvinnor, fängelser, vänner, mutor, politik, allianser, fiender, mord, förklädnader, revolution och fåfänga. Ytterligare en magnifik bok av arkivgrävaren Montefiore, som färglägger knastertorr rysk historia till levande människor. Stalin var inte alls den självklare ledaren efter 1917 års revolution, men hans smarta taktik att använda vänner och nyttiga hantlangare gjorde att han manövrerade sig till rätt plats vid rätt tid.

Druk - En runda till

 Film, Thomas Vinterberg, med Mads Mikkelsen. Zentropa om den danska Slap’af, ta en bajer-traditionen. En upplysningsfilm med slapstick-humor från Sundhetsstyrelsen - hvergang är trots allt inte bra, det slutar i katastrof.

Ensamt vittne

Lisa Bjerre & Susan Casserfelt, Linje 17

Pang! Snabbt klippt, mellan scener och huvudpersoner. Som en film. Jag måste hänga med annars tappar jag tråden. Direkt högt tempo. Ju längre berättelsen går växer personerna och relationerna och boken gräver djupare i varje karaktär. Faktaspäckat, och stensäker research som hos Guillou, men här är det riktiga, levande människor (lite roligt eftersom boken ligger på Piratförlaget med A-M Skarp som förläggare...). Slutet knyter trådarna, men inget är klart. Inte förrän i sista repliken. Exakt sista.

Once upon a time in Hollywood

 Quentin Tarantino.Jag såg hans första filmer (från Reservoir Dogs (som jag tycker är minst sagt inspirerad av Blood Simple, bröderna Coens första (?))). På senare år har jag släppt Tarantino, läser bara recensionerna. MEN! Den här var mycket bättre än recensionerna antydde, en skön sammanblandning av verkliga filmer och verkliga händelser och fri fantasi och enormt imponerande scenografi. Det märks att han fick sin filmvetenskapliga skolning som videobutiksbiträde... Som kommentar till Markus Rytterkull och fru som råkat se den samma fredagkväll 28/5 2021.

Jakten på Adolf Eichmann

"Vill vi göra något för vårt land, måste vi förråda det i det här fallet". Åklagare Bauer diskuterar med kollega om att i hemlighet ta hjälp av Mossad att gripa Eichmann i Argentina eftersom tyska polisen, statsapparaten, regeringen och till och med Interpol är infiltrerade av gamla nazister, även långt efter kriget. Tyskt verklighetsdrama i slutet av 50-talet. Välgjord scenografi - bilar i mycket trafik, städer, flyg - lågmält spel, alles gut!

Spring Uje, spring!

Uje Brandelius pjäs, utbyggd till film av Henrik Schyffert, med Uje och Ujes verkliga familj, och antagligen verkliga orkestern Doktor Kosmos och Ujes verkliga vänner. Sorglig, rolig, en rolig familj, en sorglig historia. 

Navalnyj om Putins underjordiska hockeyrink m m

  Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=ipAnwilMncI

(jag såg den 24/1 2021 när den "bara" hade 65 miljoner visningar)

Navalnyj klarade sig från novitjok och kom tillbaka till Ryssland bara för att arresteras. Samma vecka som Biden svors in som president i USA. Navalnyjs två timmar om Putins korrupta välde är enormt bra gjord, detaljerad, klippt och berättad ungefär som en galen konpirationsvideo på nätet. Men den här konspirationsvideon är troligen korrekt i det mesta, även om den inte är gjord i journalistisk korrekt stil.

All the money in the world

Ridley Scott. John Paul Getty III kidnappas i Italien och hans förmögne snåljåpsfarfar vill inte betala. Based on a true story. Välgjort med många retro-miljöer och bilar från 70-talet, men det märks tydligt när storyn är fixad för att bli bättre film. -Varför skulle hans mamma få följa med när polisen slår till mot busarna?

Så dog Christopher Plummer 5 februari 2021 och jag såg på Wikipedia att han med snabbt inhopp ersatte Kevin Spacey:

"In November 2017, Plummer, who was director Ridley Scott's original choice to play J. Paul Getty in All the Money in the World,[47] was cast to replace Kevin Spacey in the then-already completed film. The move came amid numerous sexual harassment and sexual assault allegations made towards Spacey. All scenes that had included Spacey were re-shot with Plummer. Co-stars Mark Wahlberg and Michelle Williams were part of the necessary filming.[48] The decision was made not long before the scheduled release date of December 22. TriStar Pictures intended to meet that release date in spite of the tight re-shooting and editing schedule; it was eventually pushed back to December 25"

Ingenjörerna

Gunnar Wetterberg.

Alltför lite och lösryckt om militäringenjörerna (brobyggare, artilleriskapare, vagnmakare, fortifikatörer, vapenkonstruktörer, fordonsbyggare) som ingenjörskonstens grundare. Polhem gjorde många militärprylar. Men, bättre om militärteknik i Krigets ingenjörer (1 och 2). Dock s256 Curt Nicolins tid som vd i koncernen (ASEA?) stämmer inte alls, och Carl Larsson, vem var det?

Polhems stånggång kunde förklarats bättre, både kraftöverföringen och schakthissarna.

Alltför lite om medicinteknik, verktyg, instrument, mätapparater.

Järnvägskapitlet saknar spårvidds-utvecklingen, och t ex militära skäl att Sverige och Finland (Ryssland) har olika (fast nej, där har jag fel, det var bara två olika ingenjörspraxis som bestämde 3 fot innermått, resp 3 fot yttermått).

Senare i Rita och räkna skriver han att CAD ersatte utprovning av prototyper med simuleringar, som om det var huvudsyftet

Hur blir det med Kirunas grundare Hjalmar?

s 60 Bra, nämner världens första oljetanker Zoroaster, byggdes i Norrköping, Motala Varv

Intressant om KTH runt s 190, måste vara när Wilhelm pluggade där.

Krigets ingenjörer (1) gengas, jodå sid 241ff!

s 254 Hagelin och Crypto, Med bakdörr för CIA och BND.

s 319 Pontus Hytte, Carl Larssons son, tog Alfa-Lavals värmeväxlare från Tyskland till Lund.

s 324 Bluetooth-loggan, det visste jag inte: runa H är inskriven i runa B! Jag har inte tänkt på vad vinkelstrecken är annat än strålning.

Jakten på en mördare, tv-serie

Mikael Marcimain. Morden på Helén och Jannika, med Ulf Olsson som Kalla Fall-gruppen till slut fick fast trots åratal av klantig polisutredning. Skånsk dialog och miljöer från 90-talet. Som dokumentärt men utan skakig kamera. (I ett par biroller Hille som sektmedlem, och Johnnie som polis.)

Utredningen

Dansk tv-serie, svt, om mordet på Kim Wall. Extremt bra. Ingen musik, bara utredning. Inga skott eller biljakter, bara utredning. Madsen nämns aldrig vid namn, och visas aldrig på bild, det ska han inte föräras. Och det var ju så, till sist, att hans sista förklaring att hon kolmonooxidförgiftades när luckan sögs fast, sköts i sank. Han hade stuckit henne innan hon dog, och inte efteråt som han hävdade. Kims pappa envisades med svenska likhundar, och danskarna gick med på det trots att dom inte trodde att de fungerade. Avancerade analyser av havsströmmar placerade sökområdet på rätt plats och alla kroppsdelar hittades.

Ett smutsigt jobb, Netflix

Eric Cantona i huvudrollen. Bra story och spel. Scenen när poliserna kommer i gisslansituationen och han fördröjer gripandet för att inloggningsuppgifter och allt från bolaget ska hinna laddas över på USB, är fenomenal. Osannolikt "Lisbeth Salander"-ripoff över kompisen Michel, som från sin trailertrash-bostad lyckas tömma hela bolaget på alla tillgångar. Och osannolikt i rättegången där hans dotter klantar sig men han kommer ur knipan för att bolaget drar tillbaka alla anklagelser.

First Man

Neil Armstrong på Månen. Bra teknik och spel.

Greyhound

US Navy mot tyska ubåtar, i princip en superrealistisk datorspels-gameplay med inklippta scener av Tom Hanks i en kommandobrygga-kuliss. Billigt.

Unorthodox

Netflix. Dom pratar jiddish, engelska och tyska. Based on a true story om att fly från arrangerat äktenskap i strikt religion, till Berlin och mamma.

Space Force

TV-serie Netflix. Stephen Carell. Samma dag som Space X Demo 2 med bemannad Crew Dragon sköts upp till ISS, tipsade Anton om denna serie. Precis nyligen har USA lanserat sin nya försvarsgren Space Force (Anton sa att det annonserades redan 2016), så serien är högaktuell.

Parasit

Sydkorea, Bong Joon-ho. Recept: Bröderna Coen + Tarantino = "en avancerad kombination av komedi, thriller, satir och skräck". Råttorna skuttar upp i ljuset från kloakerna, men spolas ner, ner, ner av regnfloden, i botten. Di-di-da-dit spelar en viktig roll, extra roligt för en gammal telegrafist!  

Potemkin och Katarina den stora – en kejserlig förbindelse

Bok, Simon Sebag Montefiore. Äntligen färdigläst efter 10-12 år tillofrån-läsande. En bedövande välskriven, levande roman, skapad ur magnifikt forskningsarbete, likt " Stalin, den röde tsaren och hans hov " av samme författare. Men boken är inte en tråkig avhandling utan en färgstark väv av huvudpersonernas dialoger, tankar, utveckling, samverkan och konflikter, landskap, krig och kärlek, underbyggd av en extremt detaljerad notapparat. Ingenting var för stort eller för svårt för Potemkin, Katarina den storas rådgivare och partner, den trogne Serenissimus. (Katarina var kusin till Gustav III som startade misslyckat krig mot Ryssland) Potemkin-kulisser får sin förklaring. Han erövrade territorier, slogs mot turkar, polacker och svenskar, utvidgade Rysslands södra provinser, byggde städer och hamnar som imponerade på europeiska hov och ambassadörer, och brände kejsardömets finanser på palats, partyn, pyroteknik och excesser. "Det kejsardöme som Serenissimus gjorde så mycket för att hjälpa till att bygga ligger i dag i ruiner och större delen av Potemkins erövringar tillhör inte längre Ryssland. Om hans inälvor ligger i Rumänien och hans ben i Ukraina är det inte mer än rätt att hans hjärta vilar i Ryssland."

Med anledning av Rysslands invasion av Ukraina 2022: sidan 299, 1779 fick 31098 kristna lämna muslimsk-styrda Krim och lovades privilegier i Ryssland - vilket inte blev fallet - i stället katastrof och till slut såg Potemkin till att de fick bo bl a i hans nya stad Mariupol. Sidan 300, oktober 1782, Potemkin arbetar med att uppföra Cherson. Sidan 301, Potemkin skriver brev till Katarina om att erövra Krim från turkarna, och att Krim är som vårtan på din näsa.

The Irishman

Martin Scorsese. Välgjort våldsamt verklighetsbaserat verk. "I heard you paint houses", drastisk och dramatisk som en Tarantino-film. Robert de Niro, Al Pacino, Joe Pesci, digitalt föryngrade 30-40 år, i Jimmy Hoffas värld. Musik, scenografi, dramatik, dialog, allt är värt varenda minut av tre och en halv timme.

Lycko-Per

Bille August. Lång kostymfilm om Jylland – blåshålet – och Köpenhamn – staten och kapitalet, och en självlärd ingenjör och uppfinnare. Han sätter stoltheten före vettet och förlorar allt. Fina miljöer och välputsade karaktörer, spännande teknik och Göta Kanal-associationer, men som sagt, kostymfilm.

Push

Fredrik Gertten. Om gentrifieringen, hyresgäster som trycks ut av internationella fastighetsbolag och pensionsfonder, som ofta låter lägenheterna stå tomma i ren spekulation. Fantastiskt bra filmat och miljöer och musiksatt, men snuttifierat och utan en röd tråd. Saknar diagram, grafik, historik, trender. Se också 13 myter om bostadsfrågan. Läste nyligen om ett svenskt paradexempel, kassaflödesmaskinen Samhällsbyggnadsbolaget som köper allmännytta i Kävlinge, Ulricehamn och Stockholm. Från start 2016 till ett värde på 30 miljarder 2019!

The Railway man

Med Colin Firth. Bron över floden Kwai 2.0. True story. Upptakten till Singapores fall är målande beskrivet i "Mot alla odds" kap 9. Blixtkrig på cykel, flygspaningen sid 190.

Kalifat, tv-serie

”Det hade inte funkat att göra en actionserie om IS”

”Många frågar sig säkert hur några svenskar kan göra ett drama om IS. Men det ligger oerhört mycket research bakom”, säger Malmöregissören Goran Kapetanovic som är aktuell med SVT-serien ”Kalifat”.Bild: Hussein El-alawi 

Tre brittiska tonårsflickor på väg genom kontrollerna på Gatwick-flygplatsen. Bilden från övervakningskameran spreds i världens medier 2015. De till synes välartade skolflickorna var på rymmen. De var på väg för att ansluta sig till IS i Syrien.

Och de var inte ensamma. Drygt 500 unga kvinnor från väst har frivilligt anslutit sig till terrorsekten.

Varför? Frågan lämnade inte den svenske tv-manusförfattaren Wilhelm Behrman någon ro när han såg bilden från Gatwick. Han började skissa på ett tv-manus.

– Wilhelm tänkte att ”det här kunde vara min dotter”, säger regissören Goran Kapetanovic när vi träffar honom i hemstaden Malmö.

– Man är så påverkbar i ung ålder. Man ifrågasätter meningen med sitt liv. Om någon kommer och lovar guld och gröna skogar kanske man blir påverkad. Religion är väldigt lätt att sälja in i den åldern, eftersom man är så känslig.

Söndagen 12 januari är det premiär för SVT:s storsatsning ”Kalifat”, en thrillerserie i åtta delar, samtliga regisserade av Goran Kapetanovic och med manus av Wilhelm Behrman och Niklas Rockström. Det är en berättelse med flera trådar. Dels får vi följa en trio muslimska tonårstjejer i en Stockholmsförort som förförs av propagandan om IS. Dels Säpo-agenten Fatima (Aliette Opheim) som får tips om en terrorattack mot Sverige. Dels ett svenskt par som anslutit sig till IS och befinner sig i Raqqa, Syrien.

Att en och samma regissör gör samtliga avsnitt av en serie är ovanligt. Men Goran Kapetanovic menar att det var nödvändigt eftersom ämnet är så oerhört känsligt. Det gällde att hålla rätt ton hela vägen. En nyktert realistisk ton. Och bildstilen i ”Kalifat” är medvetet opolerad.

– Jag och fotografen Jonas Alarik bestämde oss för att undvika den klassiska, snygga estetiken. Det blev mer ”Gomorra”. Långa tagningar. Rått. Oglamoröst, säger regissören.

– Jag har tagit ämnet på största allvar. Att göra en klichéspännande actionserie, det hade bara inte funkat. Det måste vara trovärdigt. Och vi har lagt ner otroligt mycket tid på skådespeleriet. Jag har gett en chans till unga oetablerade skådespelare – för jag är så trött på att se samma gamla ansikten hela tiden.

Amanda Sohrabi, Nora Rios och Yussra El Abdouni i ”Kalifat”.Bild: SVT 

Faktiskt har knappt någon film eller tv-serie skildrat IS inifrån. Ett undantag är brittiska tv-serien ”The state” som fick kritik för att vara pekpinneaktig och som Goran Kapetanovic avfärdar som ”utbildningsradion”. Ett kvitto på att ”Kalifat” sticker ut är att Netflix gått in som finansiär. Strömningsjätten planerar att lansera serien på bred internationell front efter visningarna i SVT.

Regissören förväntar sig att serien kommer att uppröra personer över hela den politiska skalan. Vissa kommer säkert att reagera på att IS-medlemmar skildras som människor av kött och blod. Andra att muslimer i svensk förort skildras som jihadister.

– Många frågar sig säkert hur några svenskar kan göra ett drama om IS. Men det ligger oerhört mycket research bakom. Vi har pratat med Säpo-agenter och med människor som varit i kontakt med IS. Vi har låtit imamer läsa manuset, vi vill inte trampa någon på tårna.

Regissören är uppvuxen i Sarajevo, och kom till Sverige som tonåring 1992, strax innan Bosnienkriget bröt ut på allvar. Hans mammas släkt är kristen, pappans släkt muslimsk.

– Så jag kan den muslimska kulturen. Även om jag inte är det minsta religiös själv.

Goran Kapetanovic har fortfarande lite arbete kvar med de sista avsnitten i serien. Ljudläggningen ska finputsas. Det har varit ett mastodontarbete. Sammanlagt sex timmars film. En inspelning som höll på i tre månader, varav en lång period i Jordanien hösten 2018 där man byggde upp seriens version av IS huvudstad Raqqa. Samtidigt pågick verkliga strider inte så långt därifrån, kalifatet föll först under våren 2019. Goran Kapetanovic förde sin egen kamp under inspelningen.

– Jag hamnade på sjukhus. Jag var utmattad och tappade en tand, fick ryggskott och hjärtklappning. Men Jordanien är ett säkert land, och man får bra vård – i alla fall om man kan betala för sig.

Under inspelningen i Jordanien märkte han att många var positivt inställda till att det äntligen gjordes en tv-serie om IS.

– Vi kunde prata öppet om det, för de hatar IS. Det många gillade med manuset var att vi försöker ge en sann och nyanserad bild, visa att allt inte är så svart och vitt. Där vi spelade in var det många som hade stuckit iväg och anslutit sig till IS. Varför? Därför att de fick mat, gratis vård, tusen dollar i månaden. Om du inte har någonting att förlora så åker du. Det var en insikt för mig – att det också handlade om fattigdom.

Men varför anslöt sig då så många västerlänningar?

– Det är så svårt att förstå, och det finns många olika anledningar. En stark religiositet. En längtan efter att gå tillbaka till rötterna. Att man tror att man ska kunna hjälpa till i ett krig. Att man saknar en egen identitet och vill ingå i ett större sammanhang.

”Kalifat” är något nytt för svensk tv på så sätt att det är en brett upplagd, påkostad spänningsserie där en majoritet av rollfigurerna är muslimer, och där hela skalan från religiösa fanatiker till sekulariserade Svensson-muslimer täcks in. Även polisen Fatima, och hennes chef på Säpo, är muslimer.

– Vad jag vet har det inte gjorts tidigare i Sverige. Det var viktigt för oss att berätta om alla sidor, så att det blir lättare att prata om det. Det skulle vara intressant om det blir en debatt. Men jag tror inte en serie kan förändra attityden i samhället. Skulle en tv-serie kunna förändra attityden – då tycker jag att vi är fel ute.

Efter tre filmer som kretsar kring krig och konflikt, Guldbaggebelönade ”Min faster i Sarajevo” (2015), barnfilmen ”Krig” (2017) och nu ”Kalifat” känner Goran Kapetanovic att det är dags för något mer lättsmält.

– Jag har aldrig förstått mig på krig, eftersom jag är en sådan pacifist. Så jag har letat efter svar. Men nu har jag gjort tre tunga berättelser, och då blir man inmålad i ett visst hörn. Så nu vill jag göra en komedi. En romantisk, svart komedi!

När jag intervjuade dig för två år sedan sa du att du ville bevisa att det gick att stanna i Malmö och göra film. Men ”Kalifat” är mestadels inspelad utomlands och i Stockholm.

– Ja, du ... jag skulle önska att det gick. Det var några bolag på gång då, men nu ser jag tyvärr inte någon större möjlighet – även om Anagram i Lund kämpar på. Jag bor kvar i Malmö, även om det är svårt att få ihop livet med inspelningar i Stockholm. Just nu läser jag amerikanska manus och ska snart åka till Los Angeles och ha möten. Det skulle vara kul att prova på. Men jag kan inte göra något bara för pengarna. Det måste finnas något mer än ren underhållning i det – annars kan jag lika gärna köra buss.

”Kalifat” har premiär i SVT söndagen 12 januari. Tv-serien kommer även att finnas på SVT Play.

Läs också Fängslade SVT-serie om IS terror

Goran Kapetanovic

Filmregissör, född och uppvuxen i Sarajevo. Kapetanovic kom till Sverige 1992 och utbildade sig till regissör vid Stockholms konstnärliga högskola. Efter en rad uppmärksammade kortfilmer fick han ett genombrott med ”Min faster i Sarajevo” som tilldelades en Guldbagge för bästa regi 2017. Samma år kom barnfilmen ”Krig”. Kapetanovic bor i Malmö och är också verksam som lärare på Teaterhögskolan.

Okänd soldat

Filmen från 2017, långa versionen. Så var det väl, på riktigt, verkligare blir det nog inte. Och alltihop i typ svensk natur. Och bonden överlevde, eller?

For All Mankind

Om ryssarna var på månen före jänkarna, och Apollo-programmet hållit på lite längre. Bra månstuds, och scenografi. Inget tekniskt att klaga på. Rolig detalj: episoden när en raket får datorspel så att den kommer att missa sin bana, och dom skickar upp en raket till och kastar över en ersättningsdator, såg jag i samma veva (december 2019) som på riktigt Boeing Starliner fick datorspel och missade sin bana mot ISS.

The Post

Steven Spielberg. Förmodligen ganska autentiskt om Pentagon Papers. Välgjort.

Captain Fantastic

Ystadbarnen. Tänker jag.

The Crown, tv-serie

Brittisk, av Peter Morgan som gjorde The Queen med Helen Mirren. Detta är hela historien om Elizabeth II, och säsong 1 och 2 är fantastiskt bra, med start i WWII och fram till mitten av femtiotalet. Del 3 och 4 tacklar av, enhel del roliga och äkta episoder. Genom hela serien fantastiskt bra scenerier med äkta bilar flygplan, fartyg och stadsmiljöer så att man bara hisnar över grafiken och filmningarna. Flera scener om Elizabeth är nästan identiska från The Queen, t ex hennes jakt, leriga stövlar och Land Rover-körningar i Skottland.
PS I en dokumentär på svt (maj 2020) om fotografen Lee Miller kommer jag att tänka på en scen med en manlig fotograf som ska ta ett porträtt i sin studio, och bara skramlar omkring i ateljén. Kommer ihåg hur skådisen ser ut, bildgooglar fram Matthew Goode och att scenen förekom i The Crown, med prinsessan Margaret.

PS 2. Fjärde säsongen 2020, med Diana i centrum. Ovanliga bildval och scener. T ex sprängningen av Lord Mountbatten, som är "filmad" under vattnet uppåt mot båten. Eldsflammor syns, splitter åker neråt - och nästan inget ljud. Mountbatten var uncle Dickie (alltså Prins Charles farmors bror om jag får ihop det rätt).

Röjar-Ralf kraschar internet

Fyndigt och välgjort. Den påminner om en animering som Ericsson(tror jag?) gjorde i slutet på 90-talet för att förklara internet. Lastbilar som fraktade bits genom rör på internet.

Bill Gates – koden till min hjärna

Netflix 3 avsnitt. Gates försöker reparera all skada han orsakat mänskligheten med Microsoft. När toaletter och poliovaccin inte räcker satsar han på kärnkraft! Jisses... Två sekunder om Apple och Steve Jobs, resten är patetiskt.

Darkest hour

Gary Oldman som Churchill, tyskarnas blitzkrieg 1940. Dunkirk, maktkampen mellan Chamberlain, Halifax och Churchill. Bra engelsk teater med fantastiska miljöer men lite för teatralisk, utan något pangpang.

Lyckolandet

Tv-serie från Norge om oljeindustrins begynnelse i Stavanger, den hällörade fiskebyn som blev navet i oljekarusellen. Där och då när Norge omvandlades från fattigt bakvatten till Nordens oljenation, med brittiska och holländska industrier på kö. Hur Arbeiderpartiet såg till att skapa Statoil och förhindrade kapitalister att använda oljemiljonerna till guldtoaletter som i Saudiarabien. Fantastisk scenografi och tidsbilder, ett gäng 70-talsbilar rullar omkring i typiska stadsmiljöer med tidsenliga rollfigurer. Och en begåvad ung kvinna i huvudrollen, med ett finger med i allt som händer.

Operation saif

Erik Lewin. Orkade bara läsa början. Tröttsamt detaljerat om hur en man enar sunni och shia genom långa möten under många år. Glimtar av vad som ska komma sen – arabiskt övertagande av hela världen (jag vet ju inte eftersom jag inte orkade läsa klart). Smart detalj att Saudi köpte amerikanska stridsplan och USA-tränat sina piloter. för att veta hur USAs flyg opererar. Vid gemensamma operationer mot arabiska mål har saudierna "missat" målen. (Jag antar ju att det finns kill-switches i planen ifall dom används mot USA, men det får jag aldrig veta eftersom jag inte orkade läsa klart.) Smart detalj att "väst" listat ut att England är ett mål eftersom inga engelska "sleepers" har kallats iväg, men en sådan fadäs skulle ju inte en bra konspiratör ha tillåtit sig. Tips från svensk underrättelse förresten, att många män med arabisk bakgrund, "sleepers" plötsligt lämnat landet.

Blackkklansman

Tramsig även om den är baserad på verklig historia. Löst baserad.

Dolda tillgångar

Dolda tillgångar

Text från Sydsvenskan "Månen – en stjärna på kulturhimlen"

“Dolda tillgångar”,även känd under originaltiteln ”Hidden figures”, är den verklighetsbaserade berättelsen om Katherine Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson, tre svarta kvinnliga matematiker som från och med 1940-talet var nyckelfigurer i det amerikanska rymdprogrammet. De kämpade mot diskriminering på ett Nasa där både kontoren och toaletterna var uppdelade efter hudfärg. Filmen är baserad på historikern Margot Lee Shetterlys bok med samma namn. Tidigare i år döpte Nasa om en gata utanför högkvarteret i Washington till Hidden figures way.

Chernobyl

Miniserie. Regi Johan Renck, med bl a Stellan Skarsgård. Pang, det small, och så här gick det nog till, mer eller mindre autentiskt. Men tyvärr, med alla långsamma åkningar över radiaktömda lekplatser och hyreskvarter till ödesmusik blir det här en svart och melodramatisk kopia av originalet "Stalker".

Bird box

Susanne Bier. Skräckis utan skräck. Med övernaturligt voodoo jumbo. Men Sandra Bullock överlever allt, precis som i Gravity. Netflix

Ett jävla solsken

Om Ester Blenda Nordström, av Fatima Bremmer. Gedigen källforskning om den första kvinnliga wallraffaren, äventyrliga journalisten och författaren. Hon, en rastlös pojkflicka, ett pennskaft, studerade verklighetens folk och skrev artiklar och böcker om det självupplevda. Hon, ett jävla solsken enligt föräldrarna. Reste över Sverige och världen med pistol i packningen. Bästa texterna i boken är citaten ur hennes brev och skrifter, dråpligt, krasst, fint och fängslande. Boken reder ut hur mycket Astrid Lindgren senare lånade ur Ester Blendas flickböcker om vilda äventyr och hyss. Faktiskt blev Astrid som liten vittne till hur en av Sveriges första flygare nödlandade utanför Vimmerby, samma flygare som några år var gift med Ester Blendas livskamrat Carin Frisell. Konstiga ord i Ett jävla solsken: lyptol, interlokutör, (lapp)kateket. (Utställningen Ester Blenda! på Skarhults slott öppnade 24 maj 2019. Jag besökte utställningen, men kommer inte ihåg om jag hade läst boken innan eller köpte boken där – den här recensionen publicerade jag 2 juni 2019, så det verkar troligt att jag hade köpt och läst den före utställningsbesöket.)

Höstsol

Lars Wilderäng. Rimligt hotscenario. Men... irriterande cynisk. Alla utom de superrationella karaktärerna i handlingen är korkade statister.

De sju nycklarna

Åsa Schwartz. Initierat om nycklarna till Internet, och antagligen korrekt om det mesta hackandet – även om det går lite väl snabbt att hacka ibland. Ologiskt: hur kan ICANN veta att nycklarna börjat komma på drift och starta sjudagars-processen att återskapa dem? Rebecka räknar ju ner antalet dagar efter att händelserna börjat "bara fem dagar kvar". Och vem åkte iväg och mördade Roberth, Björn/Zw1tch var ju hela tiden kvar. Och hur hade han tänkt få tag i de övriga nycklarna, han kunde max säkra typ två st? Felaktigheter i texten, stör lite: "vänsterstyrd gammal MG stod i ett hörn" (högerstyrd hade varit intressant att påpeka), "tidningen Feminina...", det finns ingen bro mellan Långholmen och Kungsholmen att stirra och vänta vid (bara Essingeleden) och Jeepen kom från Söder Mälarstrand. Och så är det lite väl mycket modelljärnväg, allt utspelas i en liten krets med inbördes kopplingar. På hela taget bra.

Systrar 1968

1968, tre avsnitt, "Upp till kamp" med vänliga vibbar. Samma enorma kvalitet i scenografi och berättelse. Musiken, scenerna, klädena, texterna. Varmare och snällare, och nästan alla är egentligen goda och fina. Här är många trådar att dra vidare i fler avsnitt.

The Square

Ruben Östlund. Tråkpretto, stängde innan slut.

Fingerprint - the story

Johan Carlström och hans kompisar driver bolaget och hamnar under åtal, liksom flera andra. Bra skriven, flera intervjuer och mycket fakta.

Kilo Two Bravo

En verklig händelse 2006, när ett gäng brittiska soldater i Afghanistan råkar ut för minor under patrull i en wadi. En efter en skadas och får fötterna bortsprängda, räddningen med helikoptrar dröjer. Mycket realistiskt, både props, action, otäcka skador, skräcken. Kronologiskt, utan musik. Så var det, helt enkelt.

Min pappa Toni Erdmann

Projektledarproffs hinns ifatt av barndomen, i form av lekpappa. Rolig och vansinnisch.

Hur jag lärde mig förstå världen

Hans Rosling. Superintressant att får reda på hur han kom dit han kom. Väldigt bra början med hans egna äldre generationers slit och släp ur "ulands-tillvaron", uppåt i ekonomi, egnahem, utbildning.

Frågor jag fått om Förintelsen

Hédi Fried. No bullshit. Precis som i "Mannen utan öde" av Imre Kertész handlar det om de små, små förändringarna som inte får hända – du accepterar det för du tror det snart blir som innan, normalt, men i stället blir det förändrade det normala. Och förändringen fortsätter.

Stjärndamm

Lars Wilderäng. Sista delen i serien, tror jag. Atombomben smällde bort kentaurerna och vampyrerna var snälla när de slapp sina herrar. Alla levde lyckliga i evighet. Ja ja. Jag förstår inte hur skutan Friheten kunde segla fram och tillbaka över Nordsjön i alla år, på diesel. Jag förstår inte varför zombierna som i tidigare böcker alltid vaknade efter att blivit dödade, nu kunde dödas på enkla sätt, som skott i skallen eller dränkning. Obegriplig soppa.

Bombshell

Dokumentär om Hedy Lamarr, bombnedslaget i Hollywood från Wien, som fick patent på frekvenshoppad radio. Uppfinnare, skådis. Idén till frekvenshoppning kan hon ha fått från en trådlös fjärrkanalväljare till radio, som hon sett. Hon ville hjälpa England i ubåts-kriget, hon hade ju bott i London när hon flydde från sitt första äktenskap med en österrikisk vapenfabrikör. Hennes patentkollega tillförde kunskap om hur man synkroniserar självspelande pianon. Men flottan sa nej, dom ville inte installera självspelande piano i torpeder. Välgjord, bra intervjuer och mycket film.

Zero dark thirty

Om hur de hittade Bin Laden, speciellt jobbet som agent Maya gjorde. Mycket är förutsägbart eftersom det har hänt, och man minns mycket. Men det här är tekniskt väldigt välgjort, t ex inbrytningen i "fästningen", som jag läst detaljerade beskrivningar av. Helikopterflygningen dit, otroligt bra. Och alla smällar. Extra kul att Fares Fares gör en viktig agentroll, får t o m vara med på inbrytningen.

13 myter om bostadsfrågan

Av CRUSH. Dravel. Jag trodde den skulle slå hål på myten varför alla vill bo i staden och varför det byggs så mycket och förklara flyttkedjan. Men nej, mest handlar avsnitten om att det är kapitalets fel, och fria marknadskrafter. Diagrammet på sid 123 ska illustrera att bostadsbubblan i Spanien inte hängde ihop enbart med krisen 2008, och det ser ut som prisnedgången började redan 2005. Men det diagrammet är faktiskt prisökningstakten, alltså derivatan. Försåtligt. Kapitel 12 säger att högt värderade (centrala) objekt som har låg avkastning är bäst att utveckla, eftersom nuvärdet blir lägre på en fastighet med hög avkastning (i ytterområden, lågt värderad). Jag tror det ligger något skumt i den beräkningen. Och nu vet jag: nuvärdet ska inte beräknas på avkastningsprocenten på objektet, utan på bankräntan, eftersom avkastningen i kronor har samma värde på banken oavsett om den skapas i en högt eller lågt värderad fastighet. Ett enda bra avsnitt: pensionärer kan inte flytta från amorterade hus för de kan inte köpa något annat högt värderat. Alltså funkar inte flyttkedjan. Sammanfattning: mångordigt dravel.

The Departed

Äsch. Massor med kända skådisar, men kass story utan humor och utan vändningar. (Har bara sett halva fram till TV4-nyheterna, men det räcker...)

Dunkirk

Av Christopher Nolan som gjorde Interstellar.
Seeegt...  Fina flygscener med en handfull Spitfires, Messerschmitt Bf 109 och Heinkel He-111 i strålande solsken. Men alldeles för många sekvenser med kulor som skjuts från en Spitfire med en Bf 109 i siktet. Och några jagare och minsvepare och fiskebåtar – de flesta dock för moderna. Och sedan män som håller på att drunkna, män instängda i båtar, män utanför båtar, män i flygplan, som kämpar mot vatten i mängder med scener. Tidslinjen hoppar fram och tillbaka, långsamma sekvenser spelas om igen från olika vinklar, till tråkig musik. Slutscenen är helt orealistisk och rent pekoral.

Albert Nobbs

Glenn Close som manlig kypare på 1800-talshotell. Läskigt lik Robin Williams i utseende och mimik är hon. Ok film.

Kungens hologram

Tom Tykwer. Tom Hanks ska sälja hologram-videokonferens i Dubai. Seg story, Hanks ligger i skilsmässa och har ekonomiska problem. Musiken, bilderna fantastiska, och sen slutar det lyckligt. Snyggt men tjaha. Kul poäng att han tidigare outsourcarde en hel cykelfabrik till Kina, som sen stal märket och fabriken.

Peace, love and misunderstanding

Med Jane Fonda, Rosanna Arquette. Mannen begär skilsmässa från dotter till hippiemorsa. Dottern tar sin dotter och åker till hippiebyn och allt blir finemang, med diverse komplikationer. Tuddiluttigt komeditrams.

Shooter

Med Mark Wahlberg. Tråkigt avancerad konspiration, och osårbara hjältar, speciellt i eldhavet och kulregnet mot slutet. Varför klarade sig Memphis med ett kroppsskydd, när alla andra prickskjutits med head shot? Men mycket intressanta prickskyttescener och detaljer.

The devil's mistress

Tjeckisk skådespelerska blir älskarinna till Goebbels. Men det roliga är att vi såg kälkscenen spelas in i Spindleruv Mlyn.

LYCKANS OST – ny bok av Vladimir Oravsky, den här gången på svenska

Boken LYCKANS OST finns på danska (LYKKENS OST), den sålde riktigt, riktigt bra. LYCKANS OST är utgiven även på tjeckiska (ŠŤASTNEJ SÝR), dock i en samlingsvolym, tillsammans med flera andra lika läsvärda berättelser från Vladimir Oravskys träget skapande penna.

LYCKANS OST bygger på ”Ulan”, som vann 1:a pris i en av Barnens Bio Kontrast utlyst tävling om bästa filmmanus för barn ”om vuxnas arbetsliv och även andra för barn okända världar”, skriven av Vladimir Oravsky och Sven Erik Svenson.

Handlingen i korthet: Musen Josef har det bra hos pojken Rasmus. Varje dag får han färskt vatten, vitaminer och en bit ost, något som Josef tycker extra mycket om. 

Men Josef är ändå inte lycklig. 

Inte så att han är otacksam, men han – så som de flesta levande varelser – vill kunna stå på egna ben, sköta och klara sig själv. Därför rymmer Josef från sin bekväma fristad.  

Josef lär sig ysta. Och liksom mjölken omvandlas till ost, härdar och mognar, genomgår Josef en liknande förändring. 

LYCKANS OST beskriver mobbing och förlåtelse, flykt och invandring, regnbågsavvikelse och ”normalitet”, karate kids wax on wax off, lärdom och spänning. Och att Josef har sin förebild hos den Bibliska hjälten med samma namn, gör berättelsen LYCKANS OST ännu mera läsvärd och allmängiltig. 

Den svenska versionen av LYCKANS OST är rikt illustrerad av Elena Piligrim.

LYCKANS OST kan köpas exempelvis HÄR och lånas på varje bibliotek, exempelvis HÄR.

Recensionsexemplar kan beställas hos staffan@solve.se

Äkta amerikanska jeans

Jan Guillou. Den överlägset tråkigaste och sämsta av übermensch-bröder-dubbeltrilogin. Jag tror han skrev den här för länge sen, i början av 70-talet kanske, och la den i byrålådan. Uppväxten i tråkig kronologi, några instuckna avsnitt från 70-talet riktade till sin mors äldre kusin "Johanne" – kanske han lovade henne att skriva hennes, och därmed übermensch-brödernas, berättelse nån gång? Sen plockade han upp den ur byrålådan, la till några trådar om att skriva Ondskan och andra framtidsspaningar, fixade till alla namn och fogade den som avslutning till übermensch-sviten.
Konstigheter om segling, som vanligt, och några andra slarvfel, (-- detta kanske inte var här utan i Blå stjärnan. Eller båda? -- plus en obegriplig replik under 50-talet "han verkade som han var från 60-talet" – det kan man ju inte veta på 50-talet hur en typisk 60-talsperson skulle bli).

Bridget Jones baby

En till. Enligt mall. Well done.

Suffragette

Bra, historiskt korrekt tror jag, och klart intressant. Välspelat, välgjort, engelsk film är bättre än engelsk tv-teater, och engelsk tv-teater är oftast bättre än annan film.

Lucy

Luc Besson. Ok i början, tills Nikita 2.0 möter Matrix och hamnar i 2001 Space Odyssey och går bananas. En obligatorisk biljakt genom Paris, kinesiska gangsters och en vetenskapsman. Luc har bett om specialeffekter alabama och fått det till höger och vänster, utan mening och proportioner.

Sully

Av Clint Eastwood, regi, producent och även musiken. Om magplasket i Hudson River när alla 155 överlevde. Bra berättat, nästan dokumentär.

Zootropia, Zootropolis

Ja, Disney med hög kvalitet, massor med roligheter och fin sensmoral.

Blå stjärnan

Jan Guillou. Dottern Johanne är precis lika pretto och rättrådig som sin far Lauritz och hans übermensch-bröder, och hennes syster Rosa är inte sämre. Dessutom är Johanne självuppoffrande, plikttrogen och en vansinnigt effektiv kvadrupelagent (ja, engelsk, norsk, svensk och tysk på samma gång) med rätt att döda. Uppfostrad av öppensinnad men tyskvänlig far, "han är nog från 1960-talet", säger systrarna till varandra. Spännande avsnitt när hon gör räder, dödar nassar och agent-jobbar, vilket ger henne fina medaljer, men i övrigt en herrans massa namedropping – hon skaffar t o m barn med Gunnar Ekelöf tror jag – och hon har fingret med i Krylbo-sprängningen. Men den här boken är inte det minsta feministisk, Jan gubbfrossar i ekivoka detaljer, det är gubbar bakom nästan allt som planeras och händer, och Jan har tydligen oblygt stulit en massa om svensk agentverksamhet ur andra böcker. Tror det är i denna som Revovler-Harry är med. Han hade Astrid Lindgren som sekreterare (Astrid som kände Blenda Nordström).
https://www.expressen.se/kultur/jan-bergman-jan-guillou-stal-min-bok/

Diktatorn

Diktatorn, Charlie Chaplin
Slapstick här och där, vitsar som t ex partiets logga är ett dubbelt kors, double-cross (att lura) och I thought you were arian -Well, I am a vegetarian och minister Herring (Göring) och Garbage (Goebbles). Filmen är tydligare med judeförföljelser, hitlerhälsningar och sånt än vad jag trodde. Högst relevant när den gjordes 1940 och Hitler lär ha uppskattat filmen. Han och Chaplin var födda med bara någon veckas mellanrum, vilket störde Chaplin hela livet "Han fick miljoner att gråta medan jag fick miljoner att skratta – den ene galning och den andre komiker, det kunde lika gärna blivit tvärtom".

Andra världskrigets vändpunkter. Tolv avgörande händelser.

Bok, P.M.H. Bell
Kanon! Så nära att det hade gått annorlunda. Midway, Teheran-konferensen, fabriksproduktionen och ytterligare en handfull avgörande moment. Bokens inledning är bara den värd hela pengen.

Allt jag inte minns

Jonas Hassen Khemiri, bok. Nä den vill jag inte minnas. Ganska tråkig. Boken hoppar mellan handlingstrådarna, så det är mycket att hålla reda på. Men tyvärr, jag var beredd på en tvärvändning, hoppades lite när Vandad tog fel på Laide och hennes syrra ("typ: det var egentligen två personer, eller: berättelserna handlar om olika personer med samma namn"). Men nä, ingen vändning. Tråkigt.

Hypnotisören

Lars Kepler, film av Lasse Hallström. Hypnotiserande tråkigt, föll i sömn och stängde TVn efter 30 minuter.

Just nu visar TV12 en serie Rocky-filmer. Tack TV12.

Just nu visar TV12 en serie Rocky-filmer. Tack TV12.

Vladimir Oravsky och staffans bok och film bjuder här på några tankar kring den första Rocky-filmen. http://www.jmini.se/nyheter/4866/vladimir-oravsky--rocky

Och här på Rocky 2-filmen - http://www.jmini.se/nyheter/4902/vladimir-oravsky--rocky-ii

Håll till godo.

Staffan Sölve och Vladimir Oravsky

Jag, en miljöbulimiker – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Jag jobbade på en stor statlig institution som under en alldaglig arbetsonsdag, plötsligt drabbades av uppjagat miljömedvetande. Då skulle de som tog en cykel till jobbet få en klotformad, i rött vax indränkt ost, en edamerost. Denna ystade mjölkprodukt blev belöning för de anställdas miljömedvetenhetssträvan. 

Att ha cykel med sig till jobbet, behöver inte alltid betyda att man cyklar på den till jobbet. Men sånt begrep inte jag, liksom jag inte heller begrep vad en röd ost har med cyklandet att göra, och varför osten heter edamer när den tillverkas i Östersund och inte i den nederländska staden Edam. 

Men det mesta har sin förklaring, bara man har tålamod att låta sig överraskas av den. Försök lyssna under en hel svensk minut på våra politikers bortförklaringar, så bekantar du dig med det jag menar.

Edamerost kallas i flera länders folkmun babianrumpa, och min gissning är att detta har sitt ursprung i den påtagliga likheten mellan den iögonfallande röda ostytan och babianernas lika röda matsmältningsmynning. 

Och cykling och röd rumpa… Got it.

Där ser du, jag sa att det mesta kan förklaras på något vis, eftersom inget i denna förgängliga värld är så formbart och böjbart som människans samvete och hennes ordflöde. 

Jag var den ende på företaget som cyklade till jobbet oavsett årstider och det rådande vädret. Det spelade inte den minsta roll om solen smälte asfalten eller om snöyran omvandlade vägunderlaget till en hal isbana, jag och min cykel var alltid oskiljaktiga från varandra. Ändå gick den röda rumposten till nästan samtliga mina kolleger, men jag, jag fick vara utan. 

Förklaringen: eftersom jag ändock cyklade, oavsett vad. Det är ”syndarna”, de veka, de ännu ofrälsta som behövde uppmuntras, sades det. 

Touché.

Jag är miljömedveten. Mycket. Jag tar aldrig hiss, spelar ingen roll vilken våning jag skall klättra till. Hissen är en energitjuv som dessutom inte utnyttjas effektivt. Hur många gånger finns det inte bara en eller två passagerare i en hiss, som enligt föreskriften lätt kan ta upp sju fullvuxna svenskar men i verkligheten fyrtio sju, något jag vet, eftersom jag organiserade en demonstration av detta för en slapp HSB styrelse.    

Dessutom färdas en hiss upp till 50 procent utan att innehålla någon last alls. Det senast nämnda skulle kunna avhjälpas genom att bemanna hissarna med uniformerade hissflickor och hisspojkar som 24/7, dvs. alltid, skulle finnas inne i för dem betrodda hissar. 

Går jag trappan, tänder jag inte i trapphuset. Jag behöver inte ha ljuset på för att se hur jag förflyttar mina fötter från ett trappsteg till ett annat. Har du någonsin sett en tusenfoting med en pannlampa kanske? Och den har flera fötter att koordinera än en tvefoting. (Jag hör dig redan bråka med mig och argumentera med att högsta antal ben hos en tusenfoting uppgår till 750. Det kan jag hålla med om, mestadels på grund av att det faktiskt förhåller sig så, men skulle du förstå vad jag menar om jag skrev en sjuhundrafemtio-foting i stället?)  

Jag cyklar eller går, men helst cyklar jag, eftersom att slita skor, påverkar miljön mer än att slita på cykeldäck. 

Jag har ingen bil och jag använder mig inte av lokal kollektivtrafik, som jag menar, och kan även bevisa, är större miljöbov än privatbilism. Dessutom finns det inga svenska städer vars storlek avkräver av sina friska medborgare motoriserade fordon. Det finns dessvärre alltid och överallt ett undantag, och i det här specifika fallet, heter undantaget Kiruna. Och andra sidan, i Kiruna pågår stadsflytt, så om man inte har alltför bråttom, kan man i lugn och ro invänta tills byggnaderna och adresserna kommer till en.

Jag röker inte. Mest av hänsyn till dig. Rökare kostar samhället, det vill säga dig och mig, stora summor. Och du är medskyldig, eftersom du går med på att subventionera cancerodlarna. Det är som att subventionera våra karriärpolitiker. Rökare har i allmänhet flera sjukdagar än icke rökare. Tycker du att det är okej? Politiker behöver inte vara sjuka för att kunna avnjuta arbetsdagar utsträckta i sina bekväma sängar. 

En rökare betalar 3 kronor för en cigarrett. Hen bränner ner till grunden 3 av egna kronor tillsammans med varje cigarrett. I stället för att skänka dem till behövande.

Men förutom de tre kronorna, bränner hen till aska ytterligare cirka 10 kronor, de som du har bidragit med, genom olika subventioner som tobaksindustri lobbade sig till. Även detta är dessvärre kontrollerbar sanning. 

Vart enskilt tobaksblad färdas flera mil än John Glenn, innan det och dess tjära, nikotin och kolmonoxid, slutar som potenta cancerframkallande ämne i någons lunga. Och Glenn gjorde inte mindre än hela två rymdflygningar… (Jag vill påpeka dock, att det varken var John Glenn, Glenn Miller eller ens Glenn Quagmire, som lånade sitt namn till cigarrettmärket Glenn. Fast den hjärtlöse sexgalningen, våldtäktsmannen och till råga på allt piloten Glenn Quagmire, skulle ligga bäst till.)

När år 2016 började trädde flera nya lagar och lagförändringar i kraft. Exempelvis: Punktskatterna på alla tobaksvaror sänktes jämfört med 2015 och därmed blev samtliga tobaksprodukter billigare. Precis vad det svenska folket behövde mest. 

Jag använder nästan inget varmt vatten. Jag värmer inte mitt hus, då min kroppsvärme och min kärlek till nästan, alstrar och strålar ut så mycket värme att jag lätt skulle kunna ta upp tävlan - hur osannolikt det än låter - till och med Åsa Romson. 

Jag vägrar att elda för kråkorna, så jag vädrar inte. Jag duschar inte. Jag tvättar inte. Kläder slits mer i tvätten än när man har dem på sig… Men skulle jag till äventyrs behöva både duscha och även tvätta mina kläder, och jag erkänner att sånt har hänt i några enstaka fall, så duschar jag med kläderna på. 

Jag köper nästan inga skor och inga kläder, men skulle omständigheterna tvinga mig till det, då blir det i tredje- och i sämsta fall, secondhand.  

Sån är jag.  

Maten får jag genom dumpstring från containers uppställda nära matbutiker. Det är fullgod mat som ofta skämmer ut den uppdiktade bäst före datum- och klockslagsgränsen. Säg mig: Hur skulle en mögelost kunna gå över någon datumgräns? Vad skulle den kunna drabbas av? Psoriasis kanske?

Känns det att någon matrest håller på att lukta kvarglömd gympapåse och likna Arne Weise, då är det bara att låta den jäsa. Eller lägga den i lut. Jag menar maten, inte Arne W. Är surströmming inte en delikatess kanske? Är inte lutfisken varje lyckat julfirandes höjdpunkt? 

Där ser du, du med din paranoia bäst före-datum nojan.     

Jag äter mest raw food, men om jag mot allt klimatförnuft ändå behöver värma upp något, så värmer och kokar jag allt på en och samma gång. Varför skulle ett ägg inte kunna tillagas i kaffevattnet, för att använda mig av ett mycket lättfattligt om än fel valt exempel, eftersom ett ägg är mera hälsobringande när det sörplas rått och nescafé har exakt samma verkan på dig kallt som varmt. Dessutom är kaffe en miljöbov. Kaffebönan kräver mycket vatten, som sedan extraheras när den torkas och så sätter man till energin när man rostar den. Sedan paketeras den och fraktas hit och dit på långa vägar och ännu längre flygturer… 

Kaffe borde förbjudas. Liksom all långväga mat. Man skall äta som jag, närproducerat. Ekologisk och gärna krokig och böjd mat med många maskar i. Mask är också människor och dessutom med en myckenhet nyttiga näringsämnen i. Det är vår framtida föda, hoppas jag. Lika bra att vänja sig redan nu.      

Jag älskar meloner av alla dess sorter, galiamelon, honungsmelon, Piel de Sapo, cantaloupmelon et cetera. Men jag äter dem inte. Inte bara på grund av att de inte odlas utanför Huskvarna, utan också på grund av att meloner innehåller ca 90% vatten. Vill jag till äventyrs få vatten i mig, så öppnar jag kranen… Och det är verkligen inte alla förunnat. Små barn exempelvis, når inte till den. 

Dessutom, och det är nära på det värsta, det som inte är vatten och kissas ut, det brukar man kasta: skalet och alla dessa förbannade kärnor. Vem stoppade i dem? Skall jag betala för dem också? Vilken affärsidé, att ta betalt för avfall. 

En grönsakshandlare bad mig att inte skriva negativt om hans grodskinnsmeloner och jag lovade att upphöra med det, så snart dessa kommer att odlas skinn- och kärnlösa. Eller att det blir kutym att dessa betydande rester återköps, ungefär som aluminiumburkar från svenskproducerat öl med 2,8 volymprocent alkoholhalt.

Quid pro quo, som man säger i mina kretsar.

Jag klipper inte mitt hår, det gjorde inte spartaner heller. Eftersom de levde spartanskt. Liksom jag lever i dag. 

Ett helt annat liv ägnade sig sybariter åt. Och var är de idag? Sybaris och all dess förföriska lyx förstördes redan år 510 före Kristus, eftersom Gud inte ville ha med deras ohållbart utsvävande leverne att göra.  

Lyx, girighet liksom frosseri äro dödssynder. Tänk på det. Eller vill du kanske spendera din död i helvetet? 

Jag förbrukar så lite pengar som möjligt – eftersom det kostar pengar att tillverka dem…

Museer, teatrar, slott, kyrkor… vilket slöseri med värmeenergin. Tomma salar så långt ögat når. Men de skall ändå underhållas och värmas upp. För vem? För sybariterna. För eliten, som per definition inte kan vara större än liten. Är det demokratiskt kanske? Är det förnuftigt? Tjänar jorden på det? Tjänar mänskligheten på det?

Sjukhus däremot - det är något helt annat. De är proppfulla. Folk ligger precis överallt, till och med i korridorerna. Och ändå finns det sjuklingar som inte orkar tillkämpa sig en liggplats. Att leva i små utrymmen, kräver mindre uppvärmningsenergi. På sjukhus nyttjas således värmeenergin till fullo. Precis så som det borde vara. Jorden behöver flera institutioner som liknar sjukhus. Varför inte bygga om de tomma museer, teatrar et cetera till sjukhus och mentalanstalter? Då skulle vi kunna ha flera sjuka. Fysiskt som psykiskt. 

Påverka beslutsfattarna och bidra även du till byggandet av flera sjukhus. Exempelvis genom att dra till dig flera allvarliga och långvariga sjukdomar. 

Det klagas på att våra sjukhus inte är tillräckligt rena. Vad är det för dumheter? Varför skall just sjukhusen städas övernitiskt mycket? Vore det inte mera rationellt om patienterna höll sig rena? Finns det ingen längre vi kan avkräva visst personligt ansvar?

Att dammsuga, på sjukhus eller var som helst annanstans, borde vara helt uteslutet, åtminstone ur energisynpunkt. Att dammsuga är som att tvångsmata diabetiker med veritabla kaloribomber.

Folk i allmänhet äter fel mat. I ett hållbart samhälle bör vi äta så att vi får kronisk förstoppning. Hård avföring brinner lika klart och energisnålt som soltorkad komocka. Tänk på det. Dessutom är det så, att man äter mindre ofta om man fordrar sig med riktigt svårsmält mat.  

Toaletter spolas alltför ofta. What a waste som den store Ian Dury sjöng i hans hitlåt “What a waste”. Varför inte vänta med att spola någon vecka? Precis så som jag har för vana. Varför spola efter varje användning, när toastolen knappast är ens till hälften fylld. 

Använd inte toapapper. En naturmänniska, en människa som lever i samklang med naturen, använder palmblad. Vi lever i 21:a århundrandet, så visst kan även du leva upp till naturmänniskans flertusenåriga levnadssätt. Torka dig med palmblad. Det är bra för miljön och det är bra för dig. Inte minst om du åtnjuter hemorrojder: palmblad både torkar och smörjer samtidigt.

Låt mig föreslå vissa förbättrande åtgärder, även om det inte kommer förvåna mig alls, om dessa inte kommer att accepteras och antas med det samma. Den breda populasen är inte mogen än, men jag tvivlar inte en enda svensk sekund, att den kommer att mogna längre fram i tiden, bara vi får några grader varmare klimat här i Norden. 

Allt i varje hus, småhus som höghus, skall byggas av genomskinligt material, företrädesvis av glas. För att få full insyn och full kontroll. Alla skall veta allt om alla. Alla husväggar, alla golv, alla tak, alla dörrar, alla spisar, alla skåp, alla bord allt, allt, allt, skall vara av genomskinligt material. Även toaletter, rör och ledningar. Det är nämligen i avföring som mycket skit kan gömmas, som vi som verkligen bryr oss brukar säga. Man bör kunna följa skitens väg från våning till våning, från tak till golv, från checkstation till checkstation… Men som sagt, vi är dessvärre inte där än.

Från rumpan till munnen är steget kort. Så lyssna. 

Borsta inte tänderna. Men om du nu till äventyrs tänker göra det, i stället för att mera långvarigt få njuta av den eftersmak som den senaste munsbiten skänkte dig, använd inte eltandborste. Den är också en i en lång rad förfärliga miljöbovar. 

Inte heller skall du använda dig av tandkräm. Den stjäl dina pengar och slipar bort och försvagar dina tänders friska yta. Och har du funderat över hur det kommer sig att man i Sverige ingenstans kan köpa tandkrämsrefill? 

Varför tvingas vi att alltid köpa en hel ny tub? Vad är det för fel på den gamla? Är den sliten kanske? 

Det enda felet ur konsumentsynpunkt som den kan ha, är att den fortfarande innehåller åtminstone 14 procent oanvänd tandkräm och som inte kan grävas fram ens med en av medicinalverket godkänd vakuumpump. 

Vill du bli omtyckt, av oss miljöaktivister, så tänk på följande: Inga julklappar, inga födelsedagspresenter, inga morsdag-presenter, överhuvudtaget inget sådant som höjer människans konsumtion till nivåer som är högre än de sopberg som våra samhällen numera omgärdas av. 

Om du nu skänker bort något, så hoppas jag att du skänker bort det som du själv fått någon gång tidigare och som du med det samma märkte, att du inte har någon som helst användning för. En present som för dig var värdelös då när du fick den, är värdelös nu och kommer att vara värdelös i all kommande framtid. Eller tänker du kanske låta ditt huvud växa, bara för att den skänkta hatten skall passa den? Good luck, Jonathan. 

Och skänk bort skänken helst till den som du själv fick den från. Så hen lär sig att leva utan beräknande mutor, som varje gåva oeftergivligt måste betraktas som.  

Julklappspapper, snöre, tejp och liknande är ett definitivt no no. Det finns ingen levande människa som vill ha julklappspapper. Detta kan ganska så lätt bevisas med det faktum att nästan alla avlägsnar det under sin nyfikna kamp att nå fram till det egentliga gåvoobjektet. 

Håll med mig om det. 

Inga julstjärnor och annat julpynt i fönstren eller annorstädes som lyser och förbrukar el, inga levande ljus som äter upp syre, inga julstjärnor och andra blommor som kräver bevattning… Vatten är en bristvara. 

Det leder mig helt osökt till den ständigt gnagande frågan, varför förvaras tonfisk på konserv i vatten? Den är ju död, for Christ's sake. Varken vatten, eller ens olja, kan komma till dess undsättning.

Lyssna inte på radio, titta inte på tv, läs inga tidningar. De är energikrävande både när dess tveksamma innehåll produceras och när det konsumeras. Dessutom förleder dessa till miljödåligheter.

Återvinn bokstäver och ord. Här kan äntligen våra politiker tjäna som ett gott exempel med sina återkommande och kroniskt ouppfyllda löften om mindre arbetslöshet, större social rättvisa, bättre vårdomsorg och liknande, som de till tänderna i tid och otid är beväpnade med.  

Jag återvinner också. Min pekbok ”DU ÄR MITT BARNBARN - JAG ÄR DIN MORFAR” är ett exemplariskt exempel på detta. I den återanvänder jag konsthistorien, det vill säga bilder och tankar av gamla tänkare och mästare. De reinkarneras i den, de fick i den ett nytt och dessutom värdigt liv. 

Mahatma Gandhi var min förebild. I mycket. Bland annat i att han sydde sin dhoti av tyg som han själv vävde av tråd som han själv spunnit. Att han även tvättade sina kläder själv var en självklarhet för honom, liksom det även vore för mig om jag nu inte avstod från tvätten av miljöskäl. Till fots och i enkla sandaler marscherade han 40 mil för att i den lilla byn Dandi vid Arabiska havet, framställa sitt eget salt. Det du.   

Jag vill inte skryta och inte heller framhäva mig, men i dag skulle det vara jag som lätt skulle kunna tjäna som exempel för Gandhi: Jag återanvänder allt. Tre slitna lastbilsdäck och en bräda, använder jag mig av som ett bord, två mindre bildäck är stolar på var sin sida av mitt lastbildäcksbord. Flera behöver jag inte ha, eftersom jag inte öppnar dörren när någon knackar på. Jag vill inte slita ut gångjärnen. 

Anteckningar och allt annat skriver jag på kanter av de reklamblad och flyers som brevbäraren generöst lämnar i min brevlåda. Som tallrikar använder jag de polypropen- och polystyrenförpackningar i vilka man säljer exempelvis kött. De funkar utmärkt. Faktiskt bättre än traditionella tallrikar. Dessutom slipper jag diska dem, jag slickar dem rena i stället. För mig känns det naturligt och inte som något jag offrar. Men skulle det ha varit det, så skulle jag ändå handla så. Lite måste man offra för miljön.

      

Som telefon använder jag simpla tomma konservburkar, mellan vilka jag spänner en tråd. Det funkade när jag var barn och det funkade även när min far var barn. Så varför skulle det inte funka i dag? You can't argue with success, som liberalismens första budord lyder.  

Jag överlåter stora delar av mitt hus till andra. Både därför att alla dessa människokroppar värmer upp även mitt rum och för att staten och dess representanter betalar mig så pass mycket för denna humanitära insats att även det stärker mitt självförtroende: Jag blev genom min insats en stolt ägare till ett femstjärnigt hotell med plats för hundra. Om Jesus kunde förvalta fem bröd och två fiskar så att de räckte till att mätta femtusen män enligt Markus, så kan jag  hysa 101 personer på 90 kvadratmeter, enligt Migrationsverket.    

Jag brukar ge råd till mina bostadsgäster. Riktigt användbara råd. Som till exempel detta: Packa inte upp alla dina flyttlådor och annat, utan bara den som du för stunden är tvungen till. Du kommer upptäcka att nästa och näst-nästa år kommer det mesta fortfarande vara ouppackat. Människor, inte minst de på flykt, omger sig med alltför många pinaler, som de egentligen galant kan klara sig utan. 

Jag sorterar. Men helst människor. I olika fack och användningsområden. Hen och hen kan jag utnyttja i det och det syftet, så jag kan nog tvinga mig att stå ut med henom trots att hen saknar ett absolut gehör, klär sig inte fullt moderiktigt och luktar fotsvett i håret. Mitt toleranta jag, stärker mitt självförtroende, det ger mig ett varaktigt bevis på att jag är beaktansvärt bättre än alla de som jag fortfarande tål.       

Jag vaknar varje morgon med en enda tanke i huvudet, ”tänk miljömässigt”, och sedan upprepar jag den som ett meditativt mantra. Att upprepa och upprepa, och att upprepa, är bra, tvångstankar är bra, tvångstankar hjälper oss ur krisen. 

© vladmir oravsky 

(egentligen heter jag vladimir, men jag tänkte spara in en bokstav. Många bäckar små, som man i mina kretsar säger. De mera slösaktiga plägar fullt ohämmat utbrista ”många bäckar små gör en stor å”.)

Jag heter inte Miriam

Maj-Gull Axelsson om en 85-årsdag i en människas liv, och ett helt liv på samma dag. Ett helt liv i lögn och rädsla. Fantastiskt bra berättelse, humor och ett porlande språk. Och så fick jag lära mig att Noma i Auschwitz inte är detsamma som en lyxkrog i Köpenhamn.

Gentlemen och gangsters, tv-serie

Baserad på Klas Östergren. Regi Michael Marcimain som gjorde otroliga Upp till kamp!. Lika snygg och välgjord, men Gentlemen och gangsters är så seeeeg och varför denna monotona berättarröst? Besviken, ger upp efter ett avsnitt.

Rättelse – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Rättelse

Det är sex sorters skribenter som kallar sig journalister som jag inte har mycket till övers för. 

Det är de som

-                                  av rädslan att det kan skada deras ”karriär”, undviker att skriva om negativa företeelser som de är medvetna om, 

-                                  inte förhåller sig konsekvensneutrala till det material de beskriver (I boken ”Vad är en nyhet?” klargörs begreppet ”konsekvensneutralitet” på följande vis: ”Är nyheten sann och relevant, alltså viktig för publiken, så ska den publiceras oavsett om det är bra eller dåligt för en viss stat, politiker eller affärsverksamhet. Reportern ska inte ha som avsikt att uppnå en viss effekt eller politisk åtgärd med sin rapportering.”) 

-                                  saknar egen undersökande drift och livnär sig som ”journalistiska” copycats, det vill säga de skriver av och skriver om andras material och presenterar det som sitt eget

-                                  i flera av mina böcker uppträder under benämningen ”kulturkypare”, det vill säga ”journalister” som desorienterar, sprider dimridåer och befinner sig medvetet eller i enstaka fall omedvetet i den just för tillfället rådande (politiska) normens tjänst - nyttiga idioter, för att använda mig av ett begrep som tillskrivs Lenin, och som den ledande statsapparaten nyttjar till att försvara och stödja allt ifrån Moskvarättegångarna till hämndfeminismens avvägar från jämställdhetstankar

-                                  inte har koll på det de skriver om, och påstår felaktigheter

-                                  upptäcker själva, eller får på något vis vetskap om att de begick fel eller misstag, men behåller det för sig själva. 

För någon dag sedan utpekade jag i min artikel ”Konsumentmakt” flera av Jönköpings restauranger och deras mat, som jag inte var helt nöjd med. Bland de utpekade befanns sig även Mi Cocina. Detta var felaktigt. Mi Cocina är belägen på Smedjegatan 9, och den restaurangen som serverade en halvfrusen lasagne ligger på Södra Strandgatan 7 och heter Grekiska kolgrillsbaren. 

Att jag ofta äter på restauranger även i Jönköping, ursäktar på inget vis mitt misstag, utan kan förklaras med att jag ihärdigt letar efter ett bra matställe, men dessvärre är de flesta Jönköpingsrestaurangerna av samma skrot och korn och därmed förväxlingsbara. 

© vladimir oravsky

Hector and the search for happiness

Som "En idiot på resa" minus all humor, med sämre manus, sämre huvudperson och sämre allt. Gjord av samma människa som gjorde Sök.

Stjärnfall

Lars Wilderäng. Bodysnatchers ordnar Zombieapokalyps. Besviken på fortsättningen av Stjärnklart. Textfel: sid 183, rad 3, står "Erik nickade tillbaka", ska vara "Axel nickade tillbaka".

The Martian

Matt Damon som Robinson-Mark på Mars. Jänkarna planerar räddningen och beställer prylar från Kina. Rolig, realistisk och välgjord, bättre än Gravity och absolut bättre än Interstellar.

Flight

Denzel Washingtons pilot super och knarkar men räddar på fyllan sitt trafikplan från säker krasch, genom att rolla på låg höjd efter störtdykning. Materialfelet är och rollen är inspirerade av en verklig händelse som iofs inte slutade lyckligt. Något så ovanligt som en bra film med klart godkänd teknik, filmningar, animeringar, skådisinsatser och detaljer. Som t ex att dagarna efter att planet kraschat genom ett kyrktorn och alldeles intill en pågående högmässa utomhus, har man gjort en bukt i avspärrningsbanden så att baptisterna kan fortsätta hålla mässa på samma lilla gräsplätt. Trovärdig handling förutom John Goodmans figur barndomskompisen som kan kallas in lite för väl tajmat i kritiska stunder.

JOEL AND THE SANTA CLAUS MURDER MYSTERY – gästinlägg av Vladimir Oravsky

JOEL AND THE SANTA CLAUS MURDER MYSTERY

Joel And The Santa Claus Murder Mystery kan nu köpas eller varför inte lånas på otaliga bibliotek, som exempelvis på Svenska handelshögskolans bibliotek Hanken. Det är bara att följa länken: 

HTTPS://HANKEN.ELIB.SE/BOOKS/DETAILS/1035876

Joel And The Santa Claus Murder Mystery, ISBN: 978-91-7591-090-1, är utgiven av Posiphone publisher och boken presenteras med följande text: ”Once more, Vladimir Oravsky and Kurt Peter Larsen, the authors of Beatrice Takes A Trip and many more, let us enjoy the humor in a fabulistic story with lots of depth. (…) This book falls in many categories, including these: Children books – Scandinavian Noir – Infotainment – Black Humor – Fables – Fairy-tales – Philosophy”

DU ÄR MITT BARNBARN, JAG ÄR DIN MORFAR - gästinlägg av Vladimir Oravsky

Pekboken DU ÄR MITT BARNBARN, JAG ÄR DIN MORFAR utkommer lagom till julen 2015. 

Du har således något att se fram emot.

DU ÄR MITT BARNBARN, JAG ÄR DIN MORFAR är övermåttan lärorik och oupphörligt underhållande. 

Den slösar med referenser till Frida Kahlo, Anders Zorn, Rembrandt, Lucas Cranach d. ä., Vincent van Gogh, Brian Howe, Bertil Almqvist, David Lloyd, Marcel Duchamp, J Howard Miller, Jacob Jordaens, Andrea Solari, Angelika Kauffmann, Caravaggio, Carl Bloch, Carl Spitzweg, Diego Velazquez, Francisco Goya, Frans Hals, George Grosz, Grant Wood, Henri Rousseau, Jacques-Louis David, Jan van Eyck, Jean-Auguste-Dominique Ingres, Jean-Baptiste-Siméon Chardin, Louis-Michel van Loo, Gutzon Borglum, Paul Delaroche, Paulus Potter, Rafael, Irving Penn, Kresilas, Viktor Ivanov, Jean-Léon Gérôme, William Hogarth, Pieter Bruegel d. ä., Jean-Antoine Watteau, Gustave Moreau, Ilja Repin, Philippe de Champaigne, Sandro Botticelli, Jan Daemen Cool, Bernard van Orley, Giovanni Antonio Bazzi Sodoma, Edvard Munch, Peter Paul Rubens, Édouard Manet, grekisk och romersk mytologi och samtida populärkultur. 

Den bjuder på anspråkslös frågesport som provar dina kunskaper och giver direkta svar.

Väl bekomme

Vladimir Oravsky