Public enemies

Gangsterfilm med Johnny Depp och pangpang. Kass och seg fast jag körde på fast-forward, tog tjugo minuter. Enda fina är nattblänket i de gamla bilarna.

Inglourious Basterds

Quentin Tarrantino. En spaghettiwestern med lyckligt slut, 1944 i ockuperade Frankrike. Inte så blodig som jag trodde och mkt bättre. Men fallerar på bion där vår "neger" kan gå omkring obehindrat på en bio där Hitler sitter i publiken. Skulle inte tro att det hade funkat på riktigt.

Happy-go-lucky

Börjar som fnissig feelgood typ Bridget Jones, men hämtar sig snabbt till riktigt rolig, rapp, djup komedi. Massor med perfekta klipp, dialoger och minspel. Kanonbra skådespelare.

Svensson, Svensson

Nöjesteatern Malmö. Åter avs efter post-modern komedi - Svensson, Svensson som teater håller pga av att man känner karaktärerna och Allan Svenssons mimik. Förutom lite tunt manus, för få Gustav-one-liners och några Seinfeld-stinkande bottennapp var det valuta för portot.

Changeling

TV-teater. Förutsägbar och rakt berättad, man vet liksom vad som kommer. Men ände en del oföljda trådar.

Gunnar - en rolig bok om tråkiga saker

Bob Hansson gör en Gardell light. Hjärtbytespatienten Gunnar har fått sjukpension och upptäcker att hans nya hjärta har en egen vilja och egna minnen. Gunnar lever för sitt svunna byggjobb, men hjärtat har andra planer. Boken har många fyndiga finesser men tröga transporter. Stilen påminner om den där upphittade resedagboken på kassettband som dom spelade i radio på nittitalet; en okänd gubbe som hade pratat in varje dag i detalj vad han ätit, gjort och sett på sin ensamma campingsemester, fast lika ospännande monotont som om han läste sjörapporten. Självhat, någon? (Tillagt senare: En man som heter Ove är ganska inspirerad av "Gunnar")

Australia

Töntig sagofjompig Disneysmörja. Jag satt först och väntade på lite sjyssta krigs- och flygscener som kunde rädda den till Pearl Harbour-nivå (som ändå är riktigt låg nivå om du t ex jämför med originalet Tora! Tora!!) och sen satt jag och väntade på att den skulle ta slut. Inget inträffade. No further comments, your honour.

Livstid

Liza Marklund nystar ut en massa olika aspekter på livstid - finkan för mord, för mordbrand fast oskyldig, strafflängdsutredning, och men för livet av cykelolycka, och hela livet som polis med bov som syskon. Men en massa osannolika tillfälligheter som gör att Annika Bengtzon klarar livhanken och löser gåtan. Tråkig.

Män som hatar kvinnor

Kalle Blomkvist och Pippi Långstrump sätter dit seriemördaren i Bullerbyn. Plusvärde för listiga trick, bild- och info-pusslet som dom lyckas med, men minus för osannolikt internet-hackande och framförallt den bisarra mordhistorien och miljontrolleriet i slutet. Jag tror Stieg Larsson skrev Millenium-trilogin för att etablera sig som en Jan Guillou eller Henning Mankell - att få en jättepublik och en plattform att nå ut med sitt egentliga ärende: blåslampan på nynazism och främlingshat som han tände på 90-talet i tidningen Expo. I första boken finns galna nazister och judehatare från trettiotalet och framåt, och initerade kommentarer om nysvenska rörelsen och knäckebrödsarvingen från Filipstad. Men vi får också bekanta oss med invandrarfamiljen Vangeersad som etablerar sig och skapar jobb, ett helt brukssamhälle och en industrikoncern, därför att dom fick chansen och gott om tid. Vad är egentligen "svenskt" om man skrapar på ytan? Vangeersad bytte namn till Vanger. Om det hade varit Vanveeteren hade det blivit Vanvett - en blinkning till Håkan Nesser?

Tysklands hemliga vapen under andra världskriget

Spännande ämne och många intressanta och galna konstruktioner som lyckligtvis inte såg dagens ljus i tid för att spela roll i kriget. Dock lite för få bilder. Men hela boken är alldeles förstörd av dåliga översättningar ("war head = stridshuvud") och nersölad med massor av tryckfel, felskrivna meningar och överhuvud taget dålig korrekturläsning. Pinsamt av förlaget SMB att satsa så påkostat på utformning och tryck och inte lägga två strån i kors för att städa texten.