I dag visar TV12 den fjärde delen av filmen Omen.
Vladimir Oravsky bjuder på funderingar kring den första filmen. Den som öppnade kranen för Omen-strömmen.
Omen
Av Vladimir Oravsky
”Deckarförfattare får ofta frågan varför de ägnar sin begåvning åt ren populärlitteratur. Ett svar är att den form vi valt kan vara mer användbar än vad en första anblick ger vid handen. Jag har i en tidigare uppsats försökt visa hur detektiven som litterär skapelse alltsedan Poes dagar erbjudit vissa författare en praktisk förklädnad, ett slags skyddsglasögon som tillåter oss att svetsa i glödhet och farlig materia”, avslöjar Ken Millar, alias Ross Macdonald.
Skuggan av en sådan materia är het. Dess temperatur står i direkt proportion till ämnet och till konstnärens engagemang och den påverkas förhållandevis mycket lite av i vilken genre konstnären arbetar: den ”seriösa” filmen är lika lite det självklart bästa forumet för reflektioner kring människans mest betungande konflikter, som kyrkan behöver vara det när det gäller förkunnelsen av Guds ord.
Filmer i den ockulta genren är, under förutsättning att de kommer från en skicklig regissörs hand, det tacksammaste filmmaterialet för tolkningar.
Polanskis Rosemary's Baby (Rosemarys Baby, 1968) var en sådan film, Friedkins The Exorcist en annan. Dessa, tillsammans med regissören Richard Donners The Omen (Omen, 1976, manus: David Seltzer), kan betraktas som modell för alla andra mindre lyckade ”spiritistiska” filmer.
Den politiskt symboliska betydelsen av barnets tillkomst i Rosemary 's Baby och flickan Regans brytningsperiod i The Exorcist är vid det här laget allmänt känd. Låt oss i konsekvens därmed fundera över hur skildringen av Damiens prepubertala ålder i The Omenkan tolkas.
I en film som The Omen, som på ytplanet har det ockulta som ämne och i de djupare skikten berättar om en nation som har något ”ödesbestämt” över sig, är det följdriktigt att bakom namn, platser, symboler, identiteter osv. döljer sig en ”andra sida” och en djupare innebörd; den övergripande metaforen föder utformningen.
Här gäller det att vara vis; den som har förstånd kan räkna ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex. / Upp. 13:18
Det förekommer i The Omen många anspelningar på och explicita invitationer till varierande tolkningar. Redan filmens titel varslar om och kräver ett uttydande: av vem och när omenet förebådades och vad detta innebär?
Den olycksalige fotografen hjälper oss att förstå de av honom tagna bilderna, och ger oss även en tolkning av två gammaltestamentliga domedagsprofetior. Tillsammans med Robert Thorn (Gregory Peck), diplomatiskt sändebud av högsta rang, avtäcker han en grav där Thorns adopterade sons döda moder lär ligga begraven. I stället finner de där skelettet av en häst, som för de hebreiska profeterna var krigets symbol och för psykoanalytiker bland annat är en av symbolerna för modern. Även det magiska talet 666, antalet av Apokalypsens bestar, förklaras grundligt för oss, osv. Man frestas därför att söka vidare.
Thorn är som USA-ambassadör stationerad i London, staden som Cowley, den siste i raden av de så kallade metafysiska poeterna, kallade ”the monster”, vilket ju passar en stad bra, där hemska saker kommer att äga rum. Så efter en rad mystiska händelser med olycklig utgång flyttar Thorn till Rom, ”second home of the English”, och centrum för den katolska kyrkan.
Ordspråket ”En italieniserad engelsman är djävulens inkarnation” är nog bra att ha i minnet då huvudpersonen fritt rör sig i diplomatiska kretsar på högsta nivå. Här utgör nämligen Thorns jordiska funktion (ambassadör), är en profan motsvarighet till den omnipresenta och omnipotenta makt som The Omen profeterar om. De är likvärdiga motståndare med samma ”politiska” befogenheter. Det blir historien som får avgöra utgången av deras möten.
Seltzer och Donner använder sig dels av länders och städers mytiska belastning, dels av tolkningar av profeternas skrift, då deras strävan är att för åskådaren utpeka en mytisk universalitet som sätter sin prägel på nutida (politisk) vardag. Även namnen på de i dramat inblandade understryker detta.
Namnet Robert (etym.: lysande i ära) Thorn (sv. tagg) är ett symboliskt namn i diverse avseenden. Dels har en tagg formen av ett kors och en världsaxel, dels är ambassadören Thorn bokstavligen en påle i köttet, en nagel i ögat (a thorn in the flesh) på prästen och fotografen, och dels - i vår tolkning - har ambassadörfamiljen Katherine och Robert Thorn även den givna funktion som det fatala törnet i Törnrosa hade, att ”försänka människor i sömn”. De är ute efter att ”fördunkla” viktiga politiska händelser.
Katherines (Lee Remick) och Roberts unge adopterade son heter Damien. Associationerna namnet ger är många. Som för en mängd ”höga väsen” (Deus, Dionysos, Dominus, Dis) börjar även detta namn med ett ”D”. Det är sonen som utgör ett irritationsmoment för alla och enligt profetian även är den potentiella orsaken till ett eventuellt krig. Över hans huvud hänger bokstavligen sex damoklessvärd, med vilka ambassadören uppmanas att offra pojkens unga liv på världspolitikens altare. Under ättlingens lockiga hår göms, inskrivna i huden, de olycksbådande siffrorna 666. Det medfödda tretalet – med sin utformning så likt en tatuering från ett koncentrationsläger - står här för Davidsstjärnan och Damiens i mångas ögon djävulska aktiviteter under 6-dagarskriget. De slipade diamanterna (jfr. alltså ”Damien”) som det unga Israel har som en huvudexportartikel är inte den mest eftertraktade varan för de nu energikrisdrabbade västländerna. Men de har sin magiska dragningskraft. Den slipade diamantens form är det inverterade timglasets. Historien får ge oss svar på frågan hur länge den unge Damien får leva (1).
Not
(1) År 1978 släppte 20th Century-Fox filmen Damien - Omen II (Damien - Omen II), baserad på litterära figurer skapade av David Seltzer och regisserad av Don Taylor (som övertog uppgiften efter Michael Hodges). Handlingen i (och även den filmiska utformningen av) denna uppföljare fortsätter i spåret av Donners The Omen, och tycks bekräfta de av oss uttolkade politiska implikationerna. Filmens handling är i korthet (enl. reklammaterial sammanställt av filmbolaget):
”För sju år sedan dödades ambassadör Robert Thorn och hans hustru. De tog sin hemska hemlighet med sig i graven. Ingen vet vem Damien Thorn egentligen är.
Nu är Damien 13 år gammal. Han har flyttat till London och bor hos sin farbror Richard (William Holder) och sin faster Ann (Lee Grant). Richard Thorn leder Thorn Industries, en mycket mäktig, multinationell koncern med huvudkontor i Chicago. Damien studerar tillsammans med sin jämnårige kusin Mark (Lucas Donat) vid en militär akademi.
Många förutser att tiden nu är mogen för Bibelns spådom om Harmagedon, den stora slutstriden mellan ont och gott, att gå i fullbordan. Mycket av Bibelns profetior har redan blivit verklighet: Judarna har återvänt till Sion. En komet har visat sig i skyn. De lärda tolkar spådomen om det romerska rikets uppgång så att den handlar om den gemensamma europeiska marknaden.
Inom Thorn Industries pågår en maktkamp, som till synes inte har något med Damien att göra. Direktören Bill Atherton (Lew Ayres) vägrar att godkänna ett förslag av den unge assistenten Paul Buber (Robert Foxworth). Denne vill att Thorn Industries ska skaffa sig kontroll över den odlingsbara marken i u-länderna. Genom att ha makten över maten skulle företaget skaffa sig en enastående position. Atherton vägrar att gå med på förslaget, som han finner omoraliskt.
Vid sin skola, Davidson Military Academy, har Damien och Mark fått en ny plutonchef, sergeant Daniel Neff (Lance Henriksen), som visar sig vara en tuffing. Han gör klart att han inte tänker ta några personliga hänsyn eller på något sätt favorisera Damien och Mark trots att de heter Thorn, ett namn som gjort Davidson Military Academy till den mest framstående skolan i sitt slag. Robert och Richard Thorn har också en gång studerat där.
Familjen Thorn har också grundat ett arkeologiskt museum, vars chef Charles Warren (Nicholas Pryor) ivrigt väntar på en sändning från utgrävningarna av slottet Beloir i Israel. Slottet byggdes av korsfarare och ligger vid Jordanfloden. Bland de skatter som arkeologerna funnit där finns en väggmålning, målad av en visionär munk som på 1200-talet var exorcist. Han har målat sin sista uppenbarelse: Antikrist. När Charles Warren får se målningen känner han igen ansiktet...
En ung kvinnlig journalist, Joan Hart (Elizabeth Shepherd), en god vän till den engelske fotograf som hjälpte ambassadör Thorn att försöka få reda på sanningen om Damien, anhåller enträget om att få göra en intervju med Richard Thorn. Hennes mångåriga efterforskningar har lett till en skrämmande upptäckt. Hon måste varna familjen Thorn, men ingen vill lyssna på henne.
Damien, som nu befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen, anar ännu ingenting men blir så småningom medveten om att han äger en förödande kraft.”
Nämnda kraft fick sin förlösning i The Omen:s 3:e del, Graham Bakers The Final Conflict (De sju knivarna, Omen III, 1981). År 1991 drabbades vi av ytterligare en fortsättning, Omen IV: The Awakening (Omen IV - Ondskans hämnd).
David Seltzer ”noveliserade” sitt lyckade manuskript, det vill säga skrev om det till en roman, även den blev välsäljande.
Den första Omen-filmen, den från år 1976, filmades på nytt. Manuset till den skrevs av Dan McDermott men eftersom hans manus liknande alltför mycket Seltzers manus, ströks hans namn från kreditlistan och sedermera tillskrivs även denna Omen-version David Seltzer. Nyinspelningens världspremiär utspelade sig (200)6-(0)6-(0)6. Kan du gissa varför?
© vladimir oravsky
