onsdag 13 augusti 2014


Gästinlägg av Vladimir Oravsky

AMERICAN GRAFFITI / SISTA NATTEN MED GÄNGET
visas på SVT1 i dag 2014-08-13 klockan 13.40

Jag fick ett mejl i denna stund: ”’American Graffiti’ visas på SVT1 i dag klockan 13.40”. Klockan är 11.30. Det gäller att snabbt fatta pennan.

Rocken kom på allvar in i filmen genom vinnaren i Cannes filmfestival ”Easy Rider” (1969), av manusförfattartrion Peter Fonda, Dennis Hopper och Terry Southern. År 1973 kom sedan George Lucas med sin film ”American Graffiti”, innehållande ett 50-tal originalhits och i och med det blev detta recept stämp­lat som vinnande. Dessvärre fungerar inte alltid detta.

Sannolikheten att man blir nöjd med ett filmsoundtrack är större om det är från en bra film, en dålig film eller TV-serie är däremot förmodligen försedd med en förfuskat musicscore. Filmen ”American Graffiti” är ett bra test på denna hypotes. George Lucas ”American Graffiti” är ett mästerverk och det kompilat av musik till det var en milstolpe i filmhistorien. Filmen ”More American Graffiti”, skriven och regisserad av B.W.L. Norton blev ett intellektuellt slag rakt in i skrevet trots att karaktärer skapade av Lucas, Gloria Katz och Willard Huyck fanns med i filmen, liksom även den legendariske DJ:n Wolfman Jack. Musiken i den filmen var det inget fel på, tvärtom, den exekverades av The Supremes, Marta & The Vandellas, Donovan, Percy Sledge et cetera, alltså massor av musikaliska hjältar, kungar och drottningar, men soundtracket som helhet föll lika platt som filmen det hörde till.

Soundtrack av “Easy Rider”-, “American Graffiti”-, “Pulp Fiction”- och “Saturday Night Fever”-typen säljer mer, än exempelvis soundtrack från “The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen. De förstnämnda består nämligen av populära singellåtar framförda av pop- och rockgrupper på modet, eller pop- och rockgrupper som mäktar att ”definiera” en specifik tid, oftast med anknytning till någon ungdomsrevolt, eller tiden runt Vietnam- och Kambodjakriget. På dessa soundtracks kan vi avlyssna det bästa från, och det mest typiska för exempelvis The Beach Boys, The Troggs, Steppenwolf, The Who, The Doors, The Hollies, The Easybeats, Urge Overkill, Bee Gees och så vidare.
Varför förlitar man sig på just pop- och rockgrupper och artister? Eftersom det är ungdomen som mest befolkar biografer, och då anses det vara givet att locka till sig dessa konsumenter med något som de känner igen, någon som de själva är en organisk del av. Därför skiftar denna musik. En gång är det rhythm and blues och rock och ”verklighetsbaserad” musik, av den typ som exempelvis The Rolling Stones representerar, nästa gång är det synt och new age-nära melodislingor. Denna sorts soundtracks återspeglar och förstärker utveckling av de allmänna trenderna ”out there”. Producenttilltro till denna sortens trend är så pass stark att det nuförtiden knappast finns någon film som inte innehåller åtminstone en sång – gärna i början och så på slutet av filmen – framförd av en ungdomsidol eller en namnkunnig ledande musikartist allt ifrån Bob Dylan genom Neil Young till Bruce Springsteen. James Bond-filmerna är ett bra exempel på denna trend och faran med den, kan illustreras med exemplet Shirley Manson och hennes Garbage som vid premiären av ”The World Is Not Enough”, hann tappa en hel del av sin popularitet… Feldatering är en annan fara förknippad med denna sort av soundtrack. Det kan naturligtvis röra sig om medvetna anakronismer men ofta är det fråga om lathet, flathet och ren och skär okunskap. Ett exempel: minns du den snabbt ihop krafsade programserien om sju delar kallad ”Tidsmaskinen”. Det avsnittet som jag såg var inte dåligt, det var sämre än så. ”Tidsmaskinen”s år 1961, beledsagades med Jimi Hendrix ”Purple Haze”. År 1961 bodde Hendrix fortfarande i USA och spelade ihop med The Casuals. Innan den legendariske The Animals manager Chas Chandler langade över Hendrix till London där den sistnämnde bildade The Jimi Hendrix Experience, spelade Hendrix i åtminstone fyra andra USA-baserade grupper. ”Purple Haze” är Experiences andra singelutgivning och så gott som alla rockmusikintresserade kan säga att den är utgiven 18 mars 1967. Låten är nämligen en milstolpe i rockens historia, lika märkbar som utgivning av The Beatles konceptalbum ”Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band” tre månader senare. (Hendrix första singel ”Hey Joe” från december 1966 var också en ljudchock men ”Hey Joe” var inte skriven av honom själv. Man tvistar om vem som skrev den. Vad är säkert däremot att det finns mellan 400 – 500 inspelningar av ”Hey Joe”. Allt ifrån Black Uhuru genom Bad Company, Yarbirds, Ten Years After, Mothers of Invention till Nick Cave and the Bad Seeds, Lenny Kravitz och Red Hot Chili Peppers, hade den på sin repertoar. Enligt Michael Hicks läsvärda bok “Sixties Rock Garage, Psychedelic & Other Satisfactions” copyrightades “Hey Joe”:s musik och lyrik år 1962 av William Moses Roberts Jr. Fast inte heller Hicks är övertygad om att Roberts har skrivit den.)

Den andra typen av filmsoundtracks som generellt säljer bättre än det symfoniska soundtracket av ”The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen är soundtracks komponerade och framförda av en enda grupp eller artist, dock återigen med anknytning till den så kallade ungdomskulturen. The Who, The Beatles, Arlo Guthrie, Elvis Presley, Pink Floyd, Bee Gees, Simon and Garfunkel är minnesvärda exempel på denna trend.  
Vangelis är också ett pålitligt namn och Tangerine Dream och Popol Vuh. Dessa bildar en transition mellan den rena ”ungdomsmusiken” och klassisk musik och den vidareutveckling av den klassiska musiken som av någon outgrundlig anledning kallas kompositionsmusik.

Jag skall kanske se ”American Graffiti” idag. Under förutsättningen att den inte presenteras av kulturkyparen Fredrik Sahlin.

Nej, jag hävdar inte att världen skulle vara bättre utan kulturkypare. Tvärtom. Dessa är rent av nödvändiga och det inte bara för kulturen, utan för ett civiliserat samhälle i sin helhet. Det är de specifika, de sedermera etablerade kulturkypare och det som dessa representerar, som enligt mig är till skada och borde beredas någon arbetsuppgift som de är mera lämpade för: som exempelvis lapplisor. Där skulle de kanske fungera helt tillfredsställande.
En kulturkypare måste nämligen ha anammat åtminstone en omutbar integritet, skarp tankeförmåga, en inte alltför klen bildning…
Nej, jag hävdar inte att en kulturkypare skulle vara en bättre och mera lämpad kulturkypare om han eller hon behärskade skrivandets konst, skulptur, regi, musikkomposition och dylikt. Jag hävdar inte att man måste vara en ko för att kunna uttala sig om mjölk. Jag säger bara att en kulturkypare inte kan fungera som en sådan om valet av hans eller hennes verksamhet är genomsyrat av bitterhet att han eller hon aldrig klarade av att försörja sig som författare, skulptör målare, regissör eller kompositör. Dessutom är det till klar fördel om exempelvis en filmrecensent åtminstone hade en aning om hur en kommersiell film blir till, hur ett manus skrivs, hur man ljudlägger en film, hur det kommer sig att bilden fastnar ”på remsan”, vilka ”klippmöjligheter” en scen eller sekvens bjuder på… Håller du inte med mig, Fredrik Sahlin?
De som professionellt bedömer exempelvis konståkning, de svamlar inte och söker efter bedömningens poäng i utländska magasin eller hos publikens förväntningar.
© vladimir oravsky

tisdag 12 augusti 2014

In memory of Robin Williams

Ytterligare ett gästinlägg av Vladimir Oravsky.

In memory of Robin Williams

Robin Williams är död. Ett gäng allestädes närvarande svenska kulturkypare intervjuas för att den breda allmänheten skall kunna få del av vilka Robin Williams-filmer dessa bildningsgarçoner minns i denna avskedsstund. Och alla minns de samma 3-4 filmer, vilket, erkänner jag, känns något kusligt, med hänsyn till att Robin Williams medverkade i över 100 filmer och tv-produktioner, vann 55 prestigefulla yrkespriser, så som Oscar, Golden Globe, Primetime Emmy, BAFTA et cetera och dessutom var nominerad till ytterligare 67 dito utmärkelser.
Som flykting från ett envälde, om ens folkets sådant, frågar jag mig naturligtvis om smaken, om den nu rör sig om smak, kan vara så samfälld?   

Robin Williams var gift 3 gånger. Med Valerie Velardi, med vilken han hade ett barn, med Marsha Garces Williams, som gav honom två barn och de senaste tre åren var han gift med Susan Schneider.
Williams skämt, om det nu var skämt, om äktenskapet äro legio och jag vet att det finns folk som citerar dem med samma ihärdighet, som folk som citerar Monty Python. Här är några:
“Ah, yes, divorce, from the Latin word meaning to rip out a man's genitals through his wallet.”
“See, the problem is that God gives men a brain and a penis, and only enough blood to run one at a time.”
“A woman would never make a nuclear bomb. They would never make a weapon that kills, no, no. They'd make a weapon that makes you feel bad for a while.”

Robin Williams är död. Innan han dog, postade han “a touching photograph on Instagram that showed him holding his daughter, Zelda Rae Williams, when she was a young child”.

Här tänker jag minnas Robin Williams-film ”Mrs. Doubtfire” / ”Välkommen Mrs. Doubtfire” från 1993, som han inte bara spelade huvudrollen i, utan även producerade.
År 1994 vann filmen ”Mrs. Doubtfire” en Golden Globe som “Best Motion Picture - Comedy/Musical” och Robin Williams tilldelades en Golden Globe för “Best Performance by an Actor in a Motion Picture - Comedy/Musical”.

Världen har bevittnat många skilsmässor. På det privata planet, men även geopolitiskt: Tjeckien har skilt sig från Slovakien. Serbien från Kroatien, Sydsudan från Sudan... Många av dagens regeringar världen över infriar inte sina vallöften och statsöverhuvuden är knappast de trovärdiga landsfäder som de borde vara. Allt detta, samt den mängd av sönderfallna kärnfamiljer, då och då avspeglas i litteratur och film, genom att framhäva att även en fader kan vara en positiv gestalt. ”Mrs. Doubtfire” är en av sådana filmer.

Vi, västerlänningar har vant oss vid engångstallrikar, engångstandborstar och engångstrosor. Och med engångslakanen åker även fäder till våra barn inte så sällan ut. Barnen får klara sig bäst de vill utan någon fader. Och för att vara på den säkra sidan, att barnen inte tar skada av sådant modus vivendi, sätt att leva, kopplas psykologer och andra socialarbetare in och voilà, dagens ungdom har aldrig varit mer harmonisk, oavsett vad statistiken avslöjar: ”Sedan 1980 minskar självmordstalen i befolkningen – utom bland ungdomar i åldern 15–24” ­konstaterar Gergö Hadlaczky, biträdande chef och suicidforskare på NASP, Nationellt centrum för suicid­forskning och prevention av psykisk ohälsa.”

Sökande efter en fadersgestalt
Det finns ett påfallande stort antal filmer i vilka familjen är splittrad och barnen lever utan sin far. Det är tröstlöst. Men barnen, filmerna igenom, söker efter en fadersgestalt. Kan det röra sig om en antifeministisk propaganda med arkaiska förtecken?
Den som barnen till slut väljer till sin bundsförvant, står så gott som alltid i utkanten av samhället, efter att detta har stött ut honom, med benäget bistånd av sina medlöpande tjänare: psykologer, poliser och domare. Och mönstret är lika symboliskt som även förståeligt. Dessa barn kan svårligen ha en annan bild av en far, än att denne måste vara en utstött person, eftersom det inte är så sällan som modern, moderns mor, psykologer och den gängse strömmens dylika tjänare, som fällde domen. Att domen kanske inte är helt rättvis? Who gives a rats arse.
Kan barnen verkligen inte förstå att mannen, som de upplever sina mest spännande, lärorika och kärleksfulla dagar med, egentligen är en ulv i fårakläder, en varelse som bara är ute efter att skada dem och sin närmaste omgivning?
Barnen förstår bättre än deras vuxna omgivning gör. Det är hoppingivande och ”Mrs. Doubtfire” är en av sådana filmer.

OK, hör jag dig att säga. Det är förståeligt, när det är män som gör dessa filmer. Du kan kvarhålla denna uppfattning, men du kan även bekanta dig med att ”Mrs. Doubtfire” är skriven av Randi Mayem Singer och Leslie Dixon, båda framgångsrika manusförfattare, som till förlagan till manuset hade den brittiska succérika författarinnas Anne Fines vuxenroman “Alias Madame Doubtfire”.
Romanen blev även dramatiserad för scen och år 2003 gjordes en tv-version av den under titeln ”Madame Doubtfire”. Sedan 1991 finns den även på svenska: ”Madame Doubtfire alias pappa”.

Fader som söker efter sina barn
”Mrs. Doubtfire” i regi av Chris Columbus, har Robin Williams i den krävande dubbelhuvudrollen som skådespelaren Daniel Hillard och babysittern Mrs. Doubtfire.
Daniel Hillards fru skiljer sig från honom och för att han överhuvudtaget skall kunna få en möjlighet att få träffa sina barn, ansöker han i en äldre kvinnans förklädnad, om jobb hos henne som barnpassare. Ex-hustru Miranda Hillard älskar Mrs. Doubtfire, trots att denna har samma värderingar och andra personliga egenskaper, förutom utseende, som hennes ex-man Daniel Hillard. Och under tiden pågår slitsamma domstolsförhandlingar om vårdnaden av barnen.

Formmässigt är ”Mrs. Doubtfire” avlägsnad både realism och cinema verité. Mrs.Doubtfires bröst är stora som två Globen och allt i filmen har samma proportioner. Ändå känns filmen både trovärdig och igenkännbar. Detta tack vare att den pulsar i människoskräckens bottenlösa arketyp - att bli berövad sina barn, respektive sin far, samt att den framtvingar en déjà vu, genom att referera till ett flertal publika filmer, inte minst till de Oscarsvinnande ”Tootsie” och ”Kramer vs Kramer”, som också behandlar våndor med separationsångest.

Robin Williams är död. När James Lipton, han med den lärorika och underhållande tv-långköraren ”Inside the Actors Studio”, frågade honom vad han skulle vilja höra att Gud sade till honom när han kom till himmelen, svarade han: “There is a seat in the front”.
© vladimir oravsky
/*härnedan Staffan 20191231 för Table of Contents. mer finns ovan funkar inte*/

Okänd soldat
For All Mankind
The Post
Captain Fantastic
The Crown, tv-serie
Röjar-Ralf kraschar internet
Bill Gates – koden till min hjärna
Darkest hour
Lyckolandet
Operation saif
Blackkklansman
Dolda tillgångar
Chernobyl
Bird box
Ett jävla solsken
Höstsol
De sju nycklarna
Systrar
The Square
Fingerprint - the story
Kilo Two Bravo
Min pappa Toni Erdmann
Hur jag lärde mig förstå världen
Frågor jag fått om Förintelsen
Stjärndamm
Bombshell
Zero dark thirty
13 myter om bostadsfrågan
The Departed
Dunkirk
Albert Nobbs
Kungens hologram
Peace, love and misunderstanding
Shooter
The devil's mistress
Äkta amerikanska jeans
Bridget Jones baby
Suffragette
Lucy
Sully
Zootropia, Zootropolis
Blå stjärnan
Diktatorn
Andra världskrigets vändpunkter. Tolv avgörande hä...
Allt jag inte minns
Hypnotisören
Jag heter inte Miriam
Gentlemen och gangsters, tv-serie
Hector and the search for happiness
Stjärnfall
The Martian
Flight
Pirates of Silicon Valley
1864
Fångad av hakkorset
Kung Fury
Spegelscener
Interstellar
Turist (Ruben Östlund)
House of Cards
Att inte vilja se
True detective, del 1
Breaking Bad, säsong 1
Mellan rött och svart
Dandy
Red tails
Spionen på FRA 2.0
Fury
Att döda John F Kennedy
Den dolda kvinnomakten: 500 år på Skarhults slott
En fiende att dö för
Stjärnklart
The Descendants
Midsommargryning
Svett o etikett
Midvintermörker
The American
Jobs
På smällen
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försv...
Gravity
En man som heter Ove
Inifrån
Mot alla odds
Balladen om Marie Kröyer
Django unchained
Searching for Sugarman
Skyfall
Efter bröllopet
Brobyggarna
Marley och jag
Margin Call
En gång i Phuket
Tinker, tailor, soldier, spy
Justified säsong 2
Black book
Four Lions
Flickorna i Dagenham
Justified
Rika vänner
Please give
Slumdog millionaire
Nakamats uppfinningar
Fyra år till
Burn after reading
Hämnden
umshini wam - die antwoord
Googled
The King's Speech
The Kids Are Alright
Salt
Youtube: Life in a day
The Tourist
Inception
Gröna Hissen
Exit through the gift shop
Bockfesten
Hitlers hemliga vapen, del 1 och 2
Da Vinci-koden
The Pacific
Dear John
The Good Night
The bank job
Up in the air
Pippa Lees hemliga liv
Har du hört talas om Morgans?
Chaos
Hurt Locker
Soraya M.
Julie o Julia
My one and only
Johnny Mad Dog
In the loop
The International
Public enemies
Inglourious Basterds
Happy-go-lucky
Svensson, Svensson
Changeling
Gunnar - en rolig bok om tråkiga saker
Australia
Livstid
Män som hatar kvinnor
Tysklands hemliga vapen under andra världskriget
Den glömde soldaten
Cup of love
I spel och kärlek
Charlie Wilson's War
En som alla - alla som en
Mamma Mia
Sedan stack vi staden i brand
Across the Universe
The Queen
Morgan Pålsson, världsreporter
Nynne
Abre los ojos
Fucking Åmål
Sök
Big Lebowski
Heartbreak hotel
Wild things
Flightplan
Traffic
O brother, where art thou
Chain of fools
Offside!
27 days
Livet är en schlager
Den enda rätta
American Beauty
Noll tolerans
Blackpool
Farväl Falkenber
Förortsungar
Eyes wide shut
Go
Casino Royale
Bröder
Out of sight
Wag the dog
Vuxna människor
Lost in Translation
The Matrix
Mystic River
Elephant
Blood Simple
Mona Lisas leende
Om jag vänder mig om
Beyond borders
Goodbye Lenin
Arn tempelriddaren (film)
Världens dåligaste språk (Fredrik Lindstrom)
Den gröna milen (bok Stephen King)
Berlin (bok Anthony Beevor)
Den stora maskeraden Maskarovska (bok Lars Ulfving)
Bokhandlaren i Kabul (bok Åsne Seijerstad)
Gravity's Rainbow (bok Thomas Pynchon)
Röda Rummet (bok Strindberg)
Vete, vapen och virus (bok Jared Diamond)
Ett utsökt universum (bok Brian Green)
Avgörandets ögonblick (bok Mikael Tamelander Niklas Sennerteg)
Normandie 1944 (bok Karl-Erik Norén)
Frestelsernas Berg (bok Jonas Gardell)
Stalin, den röde tsaren och hans hov. (bok Montefiore, Simon Sebag)
Pagan Babies (bok Elmore Leonard)
Vit jazz (bok James Ellroy)
Stora döden (bok Dick Harrison)
Bockfesten (bok Mario Vargas Llosa)
What I loved (bok Siri Hustvedt)
Buden på nummer 49 (bok Thomas Pynchon)
Molza (bok Werner Söderhjelm)
Molza, älskaren (bok Torbjörn Säfve)
Mannen utan öde (bok Imre Kertesz)
Herr Arnes penningar (bok Selma Lagerlöf)
Amerikanen (bok Henry James)
Storm över Frankrike (bok Irène Némirovski)
Upp till kamp! - tv-serie
/*härovan för Table of contents */