onsdag 13 augusti 2014


Gästinlägg av Vladimir Oravsky

AMERICAN GRAFFITI / SISTA NATTEN MED GÄNGET
visas på SVT1 i dag 2014-08-13 klockan 13.40

Jag fick ett mejl i denna stund: ”’American Graffiti’ visas på SVT1 i dag klockan 13.40”. Klockan är 11.30. Det gäller att snabbt fatta pennan.

Rocken kom på allvar in i filmen genom vinnaren i Cannes filmfestival ”Easy Rider” (1969), av manusförfattartrion Peter Fonda, Dennis Hopper och Terry Southern. År 1973 kom sedan George Lucas med sin film ”American Graffiti”, innehållande ett 50-tal originalhits och i och med det blev detta recept stämp­lat som vinnande. Dessvärre fungerar inte alltid detta.

Sannolikheten att man blir nöjd med ett filmsoundtrack är större om det är från en bra film, en dålig film eller TV-serie är däremot förmodligen försedd med en förfuskat musicscore. Filmen ”American Graffiti” är ett bra test på denna hypotes. George Lucas ”American Graffiti” är ett mästerverk och det kompilat av musik till det var en milstolpe i filmhistorien. Filmen ”More American Graffiti”, skriven och regisserad av B.W.L. Norton blev ett intellektuellt slag rakt in i skrevet trots att karaktärer skapade av Lucas, Gloria Katz och Willard Huyck fanns med i filmen, liksom även den legendariske DJ:n Wolfman Jack. Musiken i den filmen var det inget fel på, tvärtom, den exekverades av The Supremes, Marta & The Vandellas, Donovan, Percy Sledge et cetera, alltså massor av musikaliska hjältar, kungar och drottningar, men soundtracket som helhet föll lika platt som filmen det hörde till.

Soundtrack av “Easy Rider”-, “American Graffiti”-, “Pulp Fiction”- och “Saturday Night Fever”-typen säljer mer, än exempelvis soundtrack från “The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen. De förstnämnda består nämligen av populära singellåtar framförda av pop- och rockgrupper på modet, eller pop- och rockgrupper som mäktar att ”definiera” en specifik tid, oftast med anknytning till någon ungdomsrevolt, eller tiden runt Vietnam- och Kambodjakriget. På dessa soundtracks kan vi avlyssna det bästa från, och det mest typiska för exempelvis The Beach Boys, The Troggs, Steppenwolf, The Who, The Doors, The Hollies, The Easybeats, Urge Overkill, Bee Gees och så vidare.
Varför förlitar man sig på just pop- och rockgrupper och artister? Eftersom det är ungdomen som mest befolkar biografer, och då anses det vara givet att locka till sig dessa konsumenter med något som de känner igen, någon som de själva är en organisk del av. Därför skiftar denna musik. En gång är det rhythm and blues och rock och ”verklighetsbaserad” musik, av den typ som exempelvis The Rolling Stones representerar, nästa gång är det synt och new age-nära melodislingor. Denna sorts soundtracks återspeglar och förstärker utveckling av de allmänna trenderna ”out there”. Producenttilltro till denna sortens trend är så pass stark att det nuförtiden knappast finns någon film som inte innehåller åtminstone en sång – gärna i början och så på slutet av filmen – framförd av en ungdomsidol eller en namnkunnig ledande musikartist allt ifrån Bob Dylan genom Neil Young till Bruce Springsteen. James Bond-filmerna är ett bra exempel på denna trend och faran med den, kan illustreras med exemplet Shirley Manson och hennes Garbage som vid premiären av ”The World Is Not Enough”, hann tappa en hel del av sin popularitet… Feldatering är en annan fara förknippad med denna sort av soundtrack. Det kan naturligtvis röra sig om medvetna anakronismer men ofta är det fråga om lathet, flathet och ren och skär okunskap. Ett exempel: minns du den snabbt ihop krafsade programserien om sju delar kallad ”Tidsmaskinen”. Det avsnittet som jag såg var inte dåligt, det var sämre än så. ”Tidsmaskinen”s år 1961, beledsagades med Jimi Hendrix ”Purple Haze”. År 1961 bodde Hendrix fortfarande i USA och spelade ihop med The Casuals. Innan den legendariske The Animals manager Chas Chandler langade över Hendrix till London där den sistnämnde bildade The Jimi Hendrix Experience, spelade Hendrix i åtminstone fyra andra USA-baserade grupper. ”Purple Haze” är Experiences andra singelutgivning och så gott som alla rockmusikintresserade kan säga att den är utgiven 18 mars 1967. Låten är nämligen en milstolpe i rockens historia, lika märkbar som utgivning av The Beatles konceptalbum ”Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band” tre månader senare. (Hendrix första singel ”Hey Joe” från december 1966 var också en ljudchock men ”Hey Joe” var inte skriven av honom själv. Man tvistar om vem som skrev den. Vad är säkert däremot att det finns mellan 400 – 500 inspelningar av ”Hey Joe”. Allt ifrån Black Uhuru genom Bad Company, Yarbirds, Ten Years After, Mothers of Invention till Nick Cave and the Bad Seeds, Lenny Kravitz och Red Hot Chili Peppers, hade den på sin repertoar. Enligt Michael Hicks läsvärda bok “Sixties Rock Garage, Psychedelic & Other Satisfactions” copyrightades “Hey Joe”:s musik och lyrik år 1962 av William Moses Roberts Jr. Fast inte heller Hicks är övertygad om att Roberts har skrivit den.)

Den andra typen av filmsoundtracks som generellt säljer bättre än det symfoniska soundtracket av ”The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen är soundtracks komponerade och framförda av en enda grupp eller artist, dock återigen med anknytning till den så kallade ungdomskulturen. The Who, The Beatles, Arlo Guthrie, Elvis Presley, Pink Floyd, Bee Gees, Simon and Garfunkel är minnesvärda exempel på denna trend.  
Vangelis är också ett pålitligt namn och Tangerine Dream och Popol Vuh. Dessa bildar en transition mellan den rena ”ungdomsmusiken” och klassisk musik och den vidareutveckling av den klassiska musiken som av någon outgrundlig anledning kallas kompositionsmusik.

Jag skall kanske se ”American Graffiti” idag. Under förutsättningen att den inte presenteras av kulturkyparen Fredrik Sahlin.

Nej, jag hävdar inte att världen skulle vara bättre utan kulturkypare. Tvärtom. Dessa är rent av nödvändiga och det inte bara för kulturen, utan för ett civiliserat samhälle i sin helhet. Det är de specifika, de sedermera etablerade kulturkypare och det som dessa representerar, som enligt mig är till skada och borde beredas någon arbetsuppgift som de är mera lämpade för: som exempelvis lapplisor. Där skulle de kanske fungera helt tillfredsställande.
En kulturkypare måste nämligen ha anammat åtminstone en omutbar integritet, skarp tankeförmåga, en inte alltför klen bildning…
Nej, jag hävdar inte att en kulturkypare skulle vara en bättre och mera lämpad kulturkypare om han eller hon behärskade skrivandets konst, skulptur, regi, musikkomposition och dylikt. Jag hävdar inte att man måste vara en ko för att kunna uttala sig om mjölk. Jag säger bara att en kulturkypare inte kan fungera som en sådan om valet av hans eller hennes verksamhet är genomsyrat av bitterhet att han eller hon aldrig klarade av att försörja sig som författare, skulptör målare, regissör eller kompositör. Dessutom är det till klar fördel om exempelvis en filmrecensent åtminstone hade en aning om hur en kommersiell film blir till, hur ett manus skrivs, hur man ljudlägger en film, hur det kommer sig att bilden fastnar ”på remsan”, vilka ”klippmöjligheter” en scen eller sekvens bjuder på… Håller du inte med mig, Fredrik Sahlin?
De som professionellt bedömer exempelvis konståkning, de svamlar inte och söker efter bedömningens poäng i utländska magasin eller hos publikens förväntningar.
© vladimir oravsky

Inga kommentarer: