Del 1, Maria Cinthio: Lunds förhistoria, skelett och gravar, kungar och religion.
Del 2, Anders Ödman: Logistikdelen - den klart mest intressanta. Före Domkyrkan fanns andra stenbyggnader på platsen. Runt om i Skåne och Danmark fanns Trelleborgar. De runda murarna var inte försvarsmurar (det är enkelt att klättra upp på en trelleborg) utan var troligen "trälborgar" för att hålla trälar instängda, eller fållor för kreatur.
Under Domkyrkobygget på 1100-talet gick det åt 67000 ton sten från Höörs stenskogar, motsvarande 10 oxkärror om dagen, tur och retur, i 60 år. Slavar användes förmodligen, eftersom bondesamhället och herresätena inte hade arbetskraft för annat än egna behov. Slavarna kom från slaviska områden till Lund, visar strontiumhalter i skeletten, och mycket östersjökeramik finns i Lund. De var vegetarianer, de lägst stående i samhället som inte fick kött.
Hvide-släkten, lika mäktig som danska kungasläkten, var förmodligen entreprenörerna. Knut den helige skrev gåvobrevet som startade bygget, och donerade pengar (danagälder från engelske kungen bl a) till bygget och gods till kronans administratörer. De hämtade slavar från östersjökusterna, och planerade arbetet. Stortorget blev med tiden täckt av plank, kanske från Domkyrkans tak när det byttes emellanåt.
Kärrorna var helt av trä, med järn-åttor på axlarna utanför hjulen som extra oxar kunde dra i. Trähjul med ekrar som lutade utåt 10-15 grader, skålformiga hjul, var stabila mot sidorörelser. Bönderna och boställena längs vägen var hjulskattade, ett visst antal hjul skulle levereras per år. Motsvarar tjär- och järnskattade brukare i andra bygder, en viss mängd tjära eller järn i skatt varje år.
Gamla Boo inte trolig väg, det var 400 meter vatten då. Trolig sträckning: Från stenskogarna, över Hasslebro, Västra Strö, Reslöv, Ellinge, Fladmansvad (Kävlingeån), Lund. 40-50 meter breda spår, hålvägar, i markerna visar var vagnarna gick olika rutter beroende på väglag. Tomvagnarna kan ha gått Getinge, Ellinge, Östra Strö, Stehag, Hasslebro för att inte slita vägen och trängas med stenvagnarna. Första dagsturen från Lund slutar i Trollenäs.
Esperöd och Hallaröd var centrum, nära Allarps Bjär (utsikt). Hallaröd hade Olofskult och marknad på Olofsdagen 29 juli i 700 år. Men marknaden flyttades av Kommerskollegium i mitten av 1700-talet till Hörby och till första torsdagen i juli, och Hallaröd blev en håla.
Efter medeltiden minskade efterfrågan på stenar till husbyggen (pga tegel?), och det blev kvarnstenstillverkning i Höörs stenskogar och norrut, för vattendrivna kvarnar. Även stenar till pappersmasse-malning, milstenar, gravstenar och en del byggnadssten. Stanstorp höll ut längst "Höörsandsten av Stanstorpsledet" och skellningssten, tills franska gjutna stenar tog över omkring 1900. De sista stenarna höggs inne i Höör i början av 1900-talet. I Stanstorp bröts skellningssten på 1950-talet för renovering av Domkyrkan. Dock inte ett ord om "Brottets bana", decauville-banan med (hästdragna?) vagnar från Stanstorp till Höörs station. Ignaberga grottor grävdes för att inte förstöra odlingsmarkerna.
Irriterande småfel i den i övrigt mycket akademiska texten, "Isle off Wright". På sidan 239 "pilgrimmerna".
Del 3, Ulf Sivhed: Geologi på längden och tvären. En fin bild av Stanstorps stenbrott, där vi lekte som barn, nu helt övervuxet. Inget om "Brottets bana" här heller.
Wikipedia har artiklar om "Stanstorpsgraven" och "Brottets bana":
"Sydväst om Höör, framförallt i Stenskogen, har det brutits sandsten sedan medeltiden som byggnadssten och för kvarnstenar. På 1800-talet användes Stanstorpsgraven återigen för att bryta kvadersten i samband med Carl Georg Brunius restaurering av Lunds domkyrka mellan 1832 och 1860.[1] Vid sekelskiftet 1800/1900 började AB Ringsjö Stenbrott brytning i industriell skala i Stanstorp. Företaget byggde också en decauvillejärnväg för stentransporter, kallad Brottets bana, genom Stenskogen till järnvägsstationen i Höör vid Södra stambanan. Stenbrytningen upphörde 1910."
"Brottets bana var det folkliga namnet på en smalspårig decauvillejärnväg för stentransporter genom Stenskogen i Höör. Den gick några kilometer mellan Höörs järnvägsstation vid Södra stambanan och Stanstorp, strax norr om Västra Ringsjön. Järnvägen anlades 1905 av AB Ringsjö Stenbrott och drogs från Stanstorpsgravens stenbrott i Stanstorp via Tjuvaröd, Klockarebacken och Nya Torg till Höörs järnvägsstation. Den lades ned 1910, samtidigt med Stanstorpsgravens stenbrott. Brottets bana är numera en cirka tre kilometer lång vandringsled i Stenskogen, som löper mellan Höörs mölla och stenbrottet i Stanstorp."
Del 4, Lone Mogensen: Lunds historiska stadsplan. Meningslöst och tramsigt kalkerad med överlagrad geometri, gyllene snittet och diverse rektanglar och trianglar hit och dit. Två tyska forskare har framfört liknande teorier (SvD 2003 Synnöve Clason, inte läst). Mogensen ser mönster och samband i slumpen. Visst hade "stadsplanerarna" säkert rep och stakpinnar, men här lurar von Däniken och kausaldriften i vassen.
Boken "Den svenska staden- Planering och gestaltning från medeltid till industrialism" (Thomas Hall och Katarina Dunér) nämner inte med en rad att det skulla vara geometriska grundformer inblandade, varken i Lund eller Sigtuna - de enda städer i Sverige som har kvar sin plan från tidig medeltid, 900-talet. Bilder från "Den svenska staden- Planering och gestaltning från medeltid till industrialism", utan spår av planerad geometri under tidig medeltid, däremot mycket senare:
