Spionen på FRA 2.0

Anders Jallai. Spännande i dyken och en del kalla kriget-historia, men ganska dålig. Författaren blandar in hans egna intervjuer med åldrade svenska spioner m fl från kalla kriget, deras plötsliga dödsfall. Andra namngivna svenskar beslås med onda avsikter och dålig karaktär, och en del lätt igenkännbara icke namngivna hjälper våra hjältar bakom kulisserna. Allt hopkokt i ymnigt förekommande öl och sprit, med egna konspirationsteorier om allt från Palme-mordet, Hårsfjärden, till DC-3:an och Estonia, och tröttsam namedropping av sovjetiska, svenska, brittiska och amerikanska underrättelseorganisationer i en enda röra. En del namngivna avlidna verkliga gubbar väcks till liv för att passa in då romanen utspelar sig.

Fury

Nye kulspruteskytten, snodd från Upham i Saving Private Ryan, ska jobba för Brad Pitt som stöddig Sherman-kompanichef, och hans besättning, snodd från Döden på larvfötter. Intressanta tekniska detaljer i stridsvagnen, och pangpanget verkar rimligt. Men i övrigt är den urdålig, tyskarna och deras tanks framställs som monster i motljus och dimma, helt orealistisk slutstrid med hundratals korkade döda tyskar, och en prickskytt från Enemy at the Gates.

Att döda John F Kennedy

Rakt upp och ner om Lee Harvey Oswald, Jack Ruby och presidenten. Vi får se hur det gick till, enligt principen Ockhams rakkniv, inga konspirationer här inte. Intressant: Oswald återvände från Sovjet till USA med sin fru, och förhördes i Fort Worth den 26 juni 1962 av FBI.

Den dolda kvinnomakten: 500 år på Skarhults slott

Alexandra von Schwerin. Riktigt intressant bok och utställning. Från gamla tider till idag har tillfälligheter och egna val gjort att kvinnor tagit rodret i utvecklingen av industrier, slott och herresäten. Utställningen är fantastiskt välgjord. Vi åkte dit och trodde os bli ensamma med kanske några pensionärer. Men säkert tvåhundra bilar på parkeringen och fullt med folk och guidade visningar.

Omen, gästinlägg av Vladimir Oravsky

I dag visar TV12 den fjärde delen av filmen Omen.

Vladimir Oravsky bjuder på funderingar kring den första filmen. Den som öppnade kranen för Omen-strömmen. 

Omen

Av Vladimir Oravsky

”Deckarförfattare får ofta frågan varför de ägnar sin begåvning åt ren populärlitteratur. Ett svar är att den form vi valt kan vara mer användbar än vad en första anblick ger vid handen. Jag har i en tidigare uppsats försökt visa hur detektiven som litterär skapelse alltsedan Poes dagar erbjudit vissa författare en praktisk förklädnad, ett slags skyddsglasögon som tillåter oss att svetsa i glödhet och farlig materia”, avslöjar Ken Millar, alias Ross Macdonald.

Skuggan av en sådan materia är het. Dess temperatur står i direkt proportion till ämnet och till konstnärens engagemang och den påverkas förhållandevis mycket lite av i vilken genre konstnären arbetar: den ”seriösa” filmen är lika lite det självklart bästa forumet för reflektioner kring människans mest betungande konflikter, som kyrkan behöver vara det när det gäller förkunnelsen av Guds ord.

Filmer i den ockulta genren är, under förutsättning att de kommer från en skicklig regissörs hand, det tacksammaste filmmaterialet för tolkningar.

Polanskis Rosemary's Baby (Rosemarys Baby, 1968) var en sådan film, Friedkins The Exorcist en annan. Dessa, tillsammans med regissören Richard Donners The Omen (Omen, 1976, manus: David Seltzer), kan betraktas som modell för alla andra mindre lyckade ”spiritistiska” filmer.

Den politiskt symboliska betydelsen av barnets tillkomst i Rosemary 's Baby och flickan Regans brytningsperiod i The Exorcist är vid det här laget allmänt känd. Låt oss i konsekvens därmed fundera över hur skildringen av Damiens prepubertala ålder i The Omenkan tolkas.

I en film som The Omen, som på ytplanet har det ockulta som ämne och i de djupare skikten berättar om en nation som har något ”ödesbestämt” över sig, är det följdriktigt att bakom namn, platser, symboler, identiteter osv. döljer sig en ”andra sida” och en djupare innebörd; den övergripande metaforen föder utformningen.

Här gäller det att vara vis; den som har förstånd kan räkna ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex. / Upp. 13:18

Det förekommer i The Omen många anspelningar på och explicita invitationer till varierande tolkningar. Redan filmens titel varslar om och kräver ett uttydande: av vem och när omenet förebådades och vad detta innebär?

Den olycksalige fotografen hjälper oss att förstå de av honom tagna bilderna, och ger oss även en tolkning av två gammaltestamentliga domedagsprofetior. Tillsammans med Robert Thorn (Gregory Peck), diplomatiskt sändebud av högsta rang, avtäcker han en grav där Thorns adopterade sons döda moder lär ligga begraven. I stället finner de där skelettet av en häst, som för de hebreiska profeterna var krigets symbol och för psykoanalytiker bland annat är en av symbolerna för modern. Även det magiska talet 666, antalet av Apokalypsens bestar, förklaras grundligt för oss, osv. Man frestas därför att söka vidare.

Thorn är som USA-ambassadör stationerad i London, staden som Cowley, den siste i raden av de så kallade metafysiska poeterna, kallade ”the monster”, vilket ju passar en stad bra, där hemska saker kommer att äga rum. Så efter en rad mystiska händelser med olycklig utgång flyttar Thorn till Rom, ”second home of the English”, och centrum för den katolska kyrkan.

Ordspråket ”En italieniserad engelsman är djävulens inkarnation” är nog bra att ha i minnet då huvudpersonen fritt rör sig i diplomatiska kretsar på högsta nivå. Här utgör nämligen Thorns jordiska funktion (ambassadör), är en profan motsvarighet till den omnipresenta och omnipotenta makt som The Omen profeterar om. De är likvärdiga motståndare med samma ”politiska” befogenheter. Det blir historien som får avgöra utgången av deras möten.

Seltzer och Donner använder sig dels av länders och städers mytiska belastning, dels av tolkningar av profeternas skrift, då deras strävan är att för åskådaren utpeka en mytisk universalitet som sätter sin prägel på nutida (politisk) vardag. Även namnen på de i dramat inblandade understryker detta.

Namnet Robert (etym.: lysande i ära) Thorn (sv. tagg) är ett symboliskt namn i diverse avseenden. Dels har en tagg formen av ett kors och en världsaxel, dels är ambassadören Thorn bokstavligen en påle i köttet, en nagel i ögat (a thorn in the flesh) på prästen och fotografen, och dels - i vår tolkning - har ambassadörfamiljen Katherine och Robert Thorn även den givna funktion som det fatala törnet i Törnrosa hade, att ”försänka människor i sömn”. De är ute efter att ”fördunkla” viktiga politiska händelser.

Katherines (Lee Remick) och Roberts unge adopterade son heter Damien. Associationerna namnet ger är många. Som för en mängd ”höga väsen” (Deus, Dionysos, Dominus, Dis) börjar även detta namn med ett ”D”. Det är sonen som utgör ett irritationsmoment för alla och enligt profetian även är den potentiella orsaken till ett eventuellt krig. Över hans huvud hänger bokstavligen sex damoklessvärd, med vilka ambassadören uppmanas att offra pojkens unga liv på världspolitikens altare. Under ättlingens lockiga hår göms, inskrivna i huden, de olycksbådande siffrorna 666. Det medfödda tretalet – med sin utformning så likt en tatuering från ett koncentrationsläger - står här för Davidsstjärnan och Damiens i mångas ögon djävulska aktiviteter under 6-dagarskriget. De slipade diamanterna (jfr. alltså ”Damien”) som det unga Israel har som en huvudexportartikel är inte den mest eftertraktade varan för de nu energikrisdrabbade västländerna. Men de har sin magiska dragningskraft. Den slipade diamantens form är det inverterade timglasets. Historien får ge oss svar på frågan hur länge den unge Damien får leva (1).

Not

(1)  År 1978 släppte 20th Century-Fox filmen Damien - Omen II (Damien - Omen II), baserad på litterära figurer skapade av David Seltzer och regisserad av Don Taylor (som övertog uppgiften efter Michael Hodges). Handlingen i (och även den filmiska utformningen av) denna uppföljare fortsätter i spåret av Donners The Omen, och tycks bekräfta de av oss uttolkade politiska implikationerna. Filmens handling är i korthet (enl. reklammaterial sammanställt av filmbolaget):

”För sju år sedan dödades ambassadör Robert Thorn och hans hustru. De tog sin hemska hemlighet med sig i graven. Ingen vet vem Damien Thorn egentligen är.

Nu är Damien 13 år gammal. Han har flyttat till London och bor hos sin farbror Richard (William Holder) och sin faster Ann (Lee Grant). Richard Thorn leder Thorn Industries, en mycket mäktig, multinationell koncern med huvudkontor i Chicago. Damien studerar tillsammans med sin jämnårige kusin Mark (Lucas Donat) vid en militär akademi.

Många förutser att tiden nu är mogen för Bibelns spådom om Harmagedon, den stora slutstriden mellan ont och gott, att gå i fullbordan. Mycket av Bibelns profetior har redan blivit verklighet: Judarna har återvänt till Sion. En komet har visat sig i skyn. De lärda tolkar spådomen om det romerska rikets uppgång så att den handlar om den gemensamma europeiska marknaden.

Inom Thorn Industries pågår en maktkamp, som till synes inte har något med Damien att göra. Direktören Bill Atherton (Lew Ayres) vägrar att godkänna ett förslag av den unge assistenten Paul Buber (Robert Foxworth). Denne vill att Thorn Industries ska skaffa sig kontroll över den odlingsbara marken i u-länderna. Genom att ha makten över maten skulle företaget skaffa sig en enastående position. Atherton vägrar att gå med på förslaget, som han finner omoraliskt.

Vid sin skola, Davidson Military Academy, har Damien och Mark fått en ny plutonchef, sergeant Daniel Neff (Lance Henriksen), som visar sig vara en tuffing. Han gör klart att han inte tänker ta några personliga hänsyn eller på något sätt favorisera Damien och Mark trots att de heter Thorn, ett namn som gjort Davidson Military Academy till den mest framstående skolan i sitt slag. Robert och Richard Thorn har också en gång studerat där.

Familjen Thorn har också grundat ett arkeologiskt museum, vars chef Charles Warren (Nicholas Pryor) ivrigt väntar på en sändning från utgrävningarna av slottet Beloir i Israel. Slottet byggdes av korsfarare och ligger vid Jordanfloden. Bland de skatter som arkeologerna funnit där finns en väggmålning, målad av en visionär munk som på 1200-talet var exorcist. Han har målat sin sista uppenbarelse: Antikrist. När Charles Warren får se målningen känner han igen ansiktet...

En ung kvinnlig journalist, Joan Hart (Elizabeth Shepherd), en god vän till den engelske fotograf som hjälpte ambassadör Thorn att försöka få reda på sanningen om Damien, anhåller enträget om att få göra en intervju med Richard Thorn. Hennes mångåriga efterforskningar har lett till en skrämmande upptäckt. Hon måste varna familjen Thorn, men ingen vill lyssna på henne.

Damien, som nu befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen, anar ännu ingenting men blir så småningom medveten om att han äger en förödande kraft.”

Nämnda kraft fick sin förlösning i The Omen:s 3:e del, Graham Bakers The Final Conflict (De sju knivarna, Omen III, 1981). År 1991 drabbades vi av ytterligare en fortsättning, Omen IV: The Awakening (Omen IV - Ondskans hämnd).

David Seltzer ”noveliserade” sitt lyckade manuskript, det vill säga skrev om det till en roman, även den blev välsäljande. 

Den första Omen-filmen, den från år 1976, filmades på nytt. Manuset till den skrevs av Dan McDermott men eftersom hans manus liknande alltför mycket Seltzers manus, ströks hans namn från kreditlistan och sedermera tillskrivs även denna Omen-version David Seltzer. Nyinspelningens världspremiär utspelade sig (200)6-(0)6-(0)6. Kan du gissa varför?

© vladimir oravsky

En fiende att dö för

Dalle. Andra Världskriget och Tyskland i centrum liksom i Skenbart. Men här – en båt med forskare, ett Europa i miniatyr, letar i polarhavet efter bevis på Pangea. Kunde kontinenterna sitta ihop kan väl folken? Plötsligt bryter kriget ut, och annan ordning på båten. Och svensk sprängexpert förvandlas till Bond i smoking och fluga, löser härvan och dödar busen. Snygga matte-scenografier med Hood, ubåt m m. Välgjort och fyndigt.

Flight

Gästinlägg av Vladimir Oravsky. I dag visar TV4 filmen ”Flight”. Filmen är bara 2 år gammal, något som är ganska så ovanligt i TV-sammanhang. Den har ett professionellt manus skrivet av John Gatins, är regisserad av Robert Zemeckis som fick en Oscar för bästa regi för filmen ”Forrest Gump”, musiken är komponerad av Alan Silvestri, som skrev musik till åtminstone 110 filmer. Huvudrollen spelas av Denzel Washington som vann skådespelaroskars för filmerna ”Training Day” och ”Glory” samt blev nominerad i samma kategori för sitt arbete  i filmerna ”Cry Freedom”, ”Malcolm X”, ”The Hurricane” och ”dagens film” ”Flight”.

Filmen ”Flight” vann sammanlagt 13 priser och var nominerad till ytterligare 38. Alliance of Women Film Journalists tilldelade den EDA Special Mention Award för “Most Egregious Age Difference Between The Leading Man and The Love Interest Award” för åldersskillnad:Denzel Washington var 58 år gammal, Kelly Reilly 35 år gammal och Nadine Velazquez 34 år gammal. I filmen ”Harold and Maud” är mannenBud Cort född år 1948 och hans ”love interest”, kvinnan Ruth Gordon var född 1896, en åldersskillnad på 52 år. Både Ruth Gordon och Bud Cort var nominerade till Golden Globe. That’s it.

© vladimir oravsky

Friheten i kulturen

Ny bok av Vladimir Oravsky: Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturen inom kulturetablissemanget. Se länken nedan för recensioner och mer information om boken.

http://www.framsteget.net/forlag/vladimir-oravsky-friheten-kulturen-reflexioner-kring-tystnad-och-repression-inom-kulturen-inom-kulturetablissemanget/

Dagmardagen 27 september

Gästinlägg av Vladimir Oravsky
Författare till boken "Dagmar Daggmask och andra välkända skrönor för vuxna och barn"

Den 27 september kallas i folkmun Dagmardagen, och då hurrar vi för alla flickor och damer och pojkar och herrar med det stolta tilltalsnamnet Dagmar.

Namnet är sammansatt av substantivet ”dag” och adjektivet ”mar”. Dag betyder dag och mar betyder berömd. 

Att vara berömd är att vara känd av dem som inte känner dig, lyder en av Nicolas Chamforts maximer, tack vare vilka han själv blev en stor berömdhet, beskyddad av självaste Marie Antoinette. Den 21 September 1792 avkortades både hennes kropp och även liv av en professionell skarprättare, och 13 april 1794 dog Chamfort av egna självmordsskador han åsamkade sig 7 månader tidigare. Så här gick det till: medveten om att han skulle fängslas, sköt han sig rakt i ansiktet. Han sköt bort sin näsa och haka, och när han konstaterade att han fortfarande inte var i himlen, tog han fram en papperskniv och stack sig med den i halsen upprepade  gånger. Inte ens det hjälpte, och detta verktyg visade sig vara odugligt även när han stack sig med det i bröstet. Hans tjänare hittade honom badandes i sitt eget blod, men hans tillstånd verkade inte vara värre, än att han med eget blod kunde underteckna den sedermera välkända förklaringen ”Jag, Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort, förklarar härmed, att jag hellre dör som en fri man, än att jag lever som en slav i ett fängelse”.

Här är det en lämplig paus för reklam, och jag nyttjar den till att rekommendera dig min bok ”Till dig jag vänder åter”, där du stiftar en intim bekantskap inte bara med de ovannämnda, utan även med Axel von Fersen, Gustav III, Maximilien Robespierre, Pierre Augustin Caron de Beaumarchais och naturligtvis med Donatien Alphonse François de Sade, mera känd som markis de Sade.

”A splendid time is guaranteed for all” som the Beatles sjunger i ”Being for the Benefit of Mr. Kite!”

Men åter till den här betraktelsens huvudperson, det vill säga Dagmar.

Till Norden kom namnet genom prinsessan av Böhmen, det vill säga Tjeckien, som år 1205 gifte sig med Valdemar, det vill säga Vladimir Sejr, och blev här känd som Dagmar av Böhmen.  

En annan Dagmar, som är känd i Sverige, Norge och Finland är den som härjade i dessa länder under julhelgen 2011, under det knappast insmickrande namnet Stormen Dagmar.

Den omstridda Dagmarreformen och de årliga dagmaröverenskommelserna är också de flesta svenskar bekanta med.

Den här lilla notisens folkbildande uppdrag är dock att medvetengöra dig om ytterligare en Dagmar, hon som går under namnet Dagmar Daggmask, och som är huvudpersonen i den synnerligen underhållande lärdomssagan med samma namn, det vill säga Dagmar Daggmask. Och var hittar du den?

Den ingår i den lättillgängliga boksamlingen ”Dagmar Daggmask”, som lånade sitt namn just från Dagmar Daggmask.   

Köp den till din älskade oavsett om det är en hon eller han.

Hen som upplyser dig om allt detta är inte Dagmar, utan lystrar till det allmänt omtyckta namnet vladimir oravsky.

Stjärnklart

Lars Wilderäng. När elektronikvirus äter upp allt som går på el, men bara ger oss lite feber och hosta, backar vi hundra år. Här rasar civilisationen lite väl snabbt. Inte så inlevelsefullt som den försåtligt vardagliga beskrivningen av stegvist förfall i Mannen utan öde. Men det som brister i psykologisk inlevelse kompenseras av tekniska detaljer och sociala observationer. En bra beskrivning av hur det kan vara som flykting – aldrig välkommen, alltid misstänkliggjord. men ett något pekoraliskt avsnitt om invandrarna i Göteborg som flytt från värre saker, och nu sluter sig samman för att hålla sig civiliserade: muslimer, judar, kristna sida vid sida, och med starka kvinnor som ledare.
Men vart tog 1800-talet vägen? Varför bygger dom inte vagnar för häst och oxe och andra mer eller mindre industriella prylar. Det kan ju inte ta så lång tid att ställa i ordning ånglok, segelfartyg, pråmar, cyklar och cykelkärror. Kunskapen har ju många kvar, och finns på museum och i böcker, vid den tid när Stjärnklart utspelas.
Trots Göteborgsfokus är Karlsborg i centrum (igen, även i Gotlandskrigen). Dom marscherar ut genom Götaporten i kap 53, precis som jag 27 maj 1983. Vapenhandlaren som plågas av räntor eftersom licenserna tar sån tid – stämmer med Jakt & Friluftsgården-reportaget.
Afghanistan-soldaten på slutet pratar om reningen istället för nedsläckningen, utplånat Israel, storkalifat. Kanske författaren la till det precis i slutsvängen, nu när IS hamnat i fokus 2014.

The Descendants

Frun tynar bort i koma efter en båtolycka och maken, George Clooney, får ordna upp med döttrarna, släkt och kompisar. Välspelat, välgjort och med oväntade vändningar.

Gästinlägg av Vladimir Oravsky

AMERICAN GRAFFITI / SISTA NATTEN MED GÄNGET

visas på SVT1 i dag 2014-08-13 klockan 13.40

Jag fick ett mejl i denna stund: ”’American Graffiti’ visas på SVT1 i dag klockan 13.40”. Klockan är 11.30. Det gäller att snabbt fatta pennan.

Rocken kom på allvar in i filmen genom vinnaren i Cannes filmfestival ”Easy Rider” (1969), av manusförfattartrion Peter Fonda, Dennis Hopper och Terry Southern. År 1973 kom sedan George Lucas med sin film ”American Graffiti”, innehållande ett 50-tal originalhits och i och med det blev detta recept stämp­lat som vinnande. Dessvärre fungerar inte alltid detta.

Sannolikheten att man blir nöjd med ett filmsoundtrack är större om det är från en bra film, en dålig film eller TV-serie är däremot förmodligen försedd med en förfuskat musicscore. Filmen ”American Graffiti” är ett bra test på denna hypotes. George Lucas ”American Graffiti” är ett mästerverk och det kompilat av musik till det var en milstolpe i filmhistorien. Filmen ”More American Graffiti”, skriven och regisserad av B.W.L. Norton blev ett intellektuellt slag rakt in i skrevet trots att karaktärer skapade av Lucas, Gloria Katz och Willard Huyck fanns med i filmen, liksom även den legendariske DJ:n Wolfman Jack. Musiken i den filmen var det inget fel på, tvärtom, den exekverades av The Supremes, Marta & The Vandellas, Donovan, Percy Sledge et cetera, alltså massor av musikaliska hjältar, kungar och drottningar, men soundtracket som helhet föll lika platt som filmen det hörde till.

Soundtrack av “Easy Rider”-, “American Graffiti”-, “Pulp Fiction”- och “Saturday Night Fever”-typen säljer mer, än exempelvis soundtrack från “The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen. De förstnämnda består nämligen av populära singellåtar framförda av pop- och rockgrupper på modet, eller pop- och rockgrupper som mäktar att ”definiera” en specifik tid, oftast med anknytning till någon ungdomsrevolt, eller tiden runt Vietnam- och Kambodjakriget. På dessa soundtracks kan vi avlyssna det bästa från, och det mest typiska för exempelvis The Beach Boys, The Troggs, Steppenwolf, The Who, The Doors, The Hollies, The Easybeats, Urge Overkill, Bee Gees och så vidare.

Varför förlitar man sig på just pop- och rockgrupper och artister? Eftersom det är ungdomen som mest befolkar biografer, och då anses det vara givet att locka till sig dessa konsumenter med något som de känner igen, någon som de själva är en organisk del av. Därför skiftar denna musik. En gång är det rhythm and blues och rock och ”verklighetsbaserad” musik, av den typ som exempelvis The Rolling Stones representerar, nästa gång är det synt och new age-nära melodislingor. Denna sorts soundtracks återspeglar och förstärker utveckling av de allmänna trenderna ”out there”. Producenttilltro till denna sortens trend är så pass stark att det nuförtiden knappast finns någon film som inte innehåller åtminstone en sång – gärna i början och så på slutet av filmen – framförd av en ungdomsidol eller en namnkunnig ledande musikartist allt ifrån Bob Dylan genom Neil Young till Bruce Springsteen. James Bond-filmerna är ett bra exempel på denna trend och faran med den, kan illustreras med exemplet Shirley Manson och hennes Garbage som vid premiären av ”The World Is Not Enough”, hann tappa en hel del av sin popularitet… Feldatering är en annan fara förknippad med denna sort av soundtrack. Det kan naturligtvis röra sig om medvetna anakronismer men ofta är det fråga om lathet, flathet och ren och skär okunskap. Ett exempel: minns du den snabbt ihop krafsade programserien om sju delar kallad ”Tidsmaskinen”. Det avsnittet som jag såg var inte dåligt, det var sämre än så. ”Tidsmaskinen”s år 1961, beledsagades med Jimi Hendrix ”Purple Haze”. År 1961 bodde Hendrix fortfarande i USA och spelade ihop med The Casuals. Innan den legendariske The Animals manager Chas Chandler langade över Hendrix till London där den sistnämnde bildade The Jimi Hendrix Experience, spelade Hendrix i åtminstone fyra andra USA-baserade grupper. ”Purple Haze” är Experiences andra singelutgivning och så gott som alla rockmusikintresserade kan säga att den är utgiven 18 mars 1967. Låten är nämligen en milstolpe i rockens historia, lika märkbar som utgivning av The Beatles konceptalbum ”Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band” tre månader senare. (Hendrix första singel ”Hey Joe” från december 1966 var också en ljudchock men ”Hey Joe” var inte skriven av honom själv. Man tvistar om vem som skrev den. Vad är säkert däremot att det finns mellan 400 – 500 inspelningar av ”Hey Joe”. Allt ifrån Black Uhuru genom Bad Company, Yarbirds, Ten Years After, Mothers of Invention till Nick Cave and the Bad Seeds, Lenny Kravitz och Red Hot Chili Peppers, hade den på sin repertoar. Enligt Michael Hicks läsvärda bok “Sixties Rock Garage, Psychedelic & Other Satisfactions” copyrightades “Hey Joe”:s musik och lyrik år 1962 av William Moses Roberts Jr. Fast inte heller Hicks är övertygad om att Roberts har skrivit den.)

Den andra typen av filmsoundtracks som generellt säljer bättre än det symfoniska soundtracket av ”The Lord Of The Rings: The Two Towers”-typen är soundtracks komponerade och framförda av en enda grupp eller artist, dock återigen med anknytning till den så kallade ungdomskulturen. The Who, The Beatles, Arlo Guthrie, Elvis Presley, Pink Floyd, Bee Gees, Simon and Garfunkel är minnesvärda exempel på denna trend.  

Vangelis är också ett pålitligt namn och Tangerine Dream och Popol Vuh. Dessa bildar en transition mellan den rena ”ungdomsmusiken” och klassisk musik och den vidareutveckling av den klassiska musiken som av någon outgrundlig anledning kallas kompositionsmusik.

Jag skall kanske se ”American Graffiti” idag. Under förutsättningen att den inte presenteras av kulturkyparen Fredrik Sahlin.

Nej, jag hävdar inte att världen skulle vara bättre utan kulturkypare. Tvärtom. Dessa är rent av nödvändiga och det inte bara för kulturen, utan för ett civiliserat samhälle i sin helhet. Det är de specifika, de sedermera etablerade kulturkypare och det som dessa representerar, som enligt mig är till skada och borde beredas någon arbetsuppgift som de är mera lämpade för: som exempelvis lapplisor. Där skulle de kanske fungera helt tillfredsställande.

En kulturkypare måste nämligen ha anammat åtminstone en omutbar integritet, skarp tankeförmåga, en inte alltför klen bildning…

Nej, jag hävdar inte att en kulturkypare skulle vara en bättre och mera lämpad kulturkypare om han eller hon behärskade skrivandets konst, skulptur, regi, musikkomposition och dylikt. Jag hävdar inte att man måste vara en ko för att kunna uttala sig om mjölk. Jag säger bara att en kulturkypare inte kan fungera som en sådan om valet av hans eller hennes verksamhet är genomsyrat av bitterhet att han eller hon aldrig klarade av att försörja sig som författare, skulptör målare, regissör eller kompositör. Dessutom är det till klar fördel om exempelvis en filmrecensent åtminstone hade en aning om hur en kommersiell film blir till, hur ett manus skrivs, hur man ljudlägger en film, hur det kommer sig att bilden fastnar ”på remsan”, vilka ”klippmöjligheter” en scen eller sekvens bjuder på… Håller du inte med mig, Fredrik Sahlin?

De som professionellt bedömer exempelvis konståkning, de svamlar inte och söker efter bedömningens poäng i utländska magasin eller hos publikens förväntningar.

© vladimir oravsky

In memory of Robin Williams

Ytterligare ett gästinlägg av Vladimir Oravsky.

In memory of Robin Williams

Robin Williams är död. Ett gäng allestädes närvarande svenska kulturkypare intervjuas för att den breda allmänheten skall kunna få del av vilka Robin Williams-filmer dessa bildningsgarçoner minns i denna avskedsstund. Och alla minns de samma 3-4 filmer, vilket, erkänner jag, känns något kusligt, med hänsyn till att Robin Williams medverkade i över 100 filmer och tv-produktioner, vann 55 prestigefulla yrkespriser, så som Oscar, Golden Globe, Primetime Emmy, BAFTA et cetera och dessutom var nominerad till ytterligare 67 dito utmärkelser.

Som flykting från ett envälde, om ens folkets sådant, frågar jag mig naturligtvis om smaken, om den nu rör sig om smak, kan vara så samfälld?   

Robin Williams var gift 3 gånger. Med Valerie Velardi, med vilken han hade ett barn, med Marsha Garces Williams, som gav honom två barn och de senaste tre åren var han gift med Susan Schneider.

Williams skämt, om det nu var skämt, om äktenskapet äro legio och jag vet att det finns folk som citerar dem med samma ihärdighet, som folk som citerar Monty Python. Här är några:

“Ah, yes, divorce, from the Latin word meaning to rip out a man's genitals through his wallet.”

“See, the problem is that God gives men a brain and a penis, and only enough blood to run one at a time.”

“A woman would never make a nuclear bomb. They would never make a weapon that kills, no, no. They'd make a weapon that makes you feel bad for a while.”

Robin Williams är död. Innan han dog, postade han “a touching photograph on Instagram that showed him holding his daughter, Zelda Rae Williams, when she was a young child”.

Här tänker jag minnas Robin Williams-film ”Mrs. Doubtfire” / ”Välkommen Mrs. Doubtfire” från 1993, som han inte bara spelade huvudrollen i, utan även producerade.

År 1994 vann filmen ”Mrs. Doubtfire” en Golden Globe som “Best Motion Picture - Comedy/Musical” och Robin Williams tilldelades en Golden Globe för “Best Performance by an Actor in a Motion Picture - Comedy/Musical”.

Världen har bevittnat många skilsmässor. På det privata planet, men även geopolitiskt: Tjeckien har skilt sig från Slovakien. Serbien från Kroatien, Sydsudan från Sudan... Många av dagens regeringar världen över infriar inte sina vallöften och statsöverhuvuden är knappast de trovärdiga landsfäder som de borde vara. Allt detta, samt den mängd av sönderfallna kärnfamiljer, då och då avspeglas i litteratur och film, genom att framhäva att även en fader kan vara en positiv gestalt. ”Mrs. Doubtfire” är en av sådana filmer.

Vi, västerlänningar har vant oss vid engångstallrikar, engångstandborstar och engångstrosor. Och med engångslakanen åker även fäder till våra barn inte så sällan ut. Barnen får klara sig bäst de vill utan någon fader. Och för att vara på den säkra sidan, att barnen inte tar skada av sådant modus vivendi, sätt att leva, kopplas psykologer och andra socialarbetare in och voilà, dagens ungdom har aldrig varit mer harmonisk, oavsett vad statistiken avslöjar: ”Sedan 1980 minskar självmordstalen i befolkningen – utom bland ungdomar i åldern 15–24” ­konstaterar Gergö Hadlaczky, biträdande chef och suicidforskare på NASP, Nationellt centrum för suicid­forskning och prevention av psykisk ohälsa.”

Sökande efter en fadersgestalt

Det finns ett påfallande stort antal filmer i vilka familjen är splittrad och barnen lever utan sin far. Det är tröstlöst. Men barnen, filmerna igenom, söker efter en fadersgestalt. Kan det röra sig om en antifeministisk propaganda med arkaiska förtecken?

Den som barnen till slut väljer till sin bundsförvant, står så gott som alltid i utkanten av samhället, efter att detta har stött ut honom, med benäget bistånd av sina medlöpande tjänare: psykologer, poliser och domare. Och mönstret är lika symboliskt som även förståeligt. Dessa barn kan svårligen ha en annan bild av en far, än att denne måste vara en utstött person, eftersom det inte är så sällan som modern, moderns mor, psykologer och den gängse strömmens dylika tjänare, som fällde domen. Att domen kanske inte är helt rättvis? Who gives a rats arse.

Kan barnen verkligen inte förstå att mannen, som de upplever sina mest spännande, lärorika och kärleksfulla dagar med, egentligen är en ulv i fårakläder, en varelse som bara är ute efter att skada dem och sin närmaste omgivning?

Barnen förstår bättre än deras vuxna omgivning gör. Det är hoppingivande och ”Mrs. Doubtfire” är en av sådana filmer.

OK, hör jag dig att säga. Det är förståeligt, när det är män som gör dessa filmer. Du kan kvarhålla denna uppfattning, men du kan även bekanta dig med att ”Mrs. Doubtfire” är skriven av Randi Mayem Singer och Leslie Dixon, båda framgångsrika manusförfattare, som till förlagan till manuset hade den brittiska succérika författarinnas Anne Fines vuxenroman “Alias Madame Doubtfire”.

Romanen blev även dramatiserad för scen och år 2003 gjordes en tv-version av den under titeln ”Madame Doubtfire”. Sedan 1991 finns den även på svenska: ”Madame Doubtfire alias pappa”.

Fader som söker efter sina barn

”Mrs. Doubtfire” i regi av Chris Columbus, har Robin Williams i den krävande dubbelhuvudrollen som skådespelaren Daniel Hillard och babysittern Mrs. Doubtfire.

Daniel Hillards fru skiljer sig från honom och för att han överhuvudtaget skall kunna få en möjlighet att få träffa sina barn, ansöker han i en äldre kvinnans förklädnad, om jobb hos henne som barnpassare. Ex-hustru Miranda Hillard älskar Mrs. Doubtfire, trots att denna har samma värderingar och andra personliga egenskaper, förutom utseende, som hennes ex-man Daniel Hillard. Och under tiden pågår slitsamma domstolsförhandlingar om vårdnaden av barnen.

Formmässigt är ”Mrs. Doubtfire” avlägsnad både realism och cinema verité. Mrs.Doubtfires bröst är stora som två Globen och allt i filmen har samma proportioner. Ändå känns filmen både trovärdig och igenkännbar. Detta tack vare att den pulsar i människoskräckens bottenlösa arketyp - att bli berövad sina barn, respektive sin far, samt att den framtvingar en déjà vu, genom att referera till ett flertal publika filmer, inte minst till de Oscarsvinnande ”Tootsie” och ”Kramer vs Kramer”, som också behandlar våndor med separationsångest.

Robin Williams är död. När James Lipton, han med den lärorika och underhållande tv-långköraren ”Inside the Actors Studio”, frågade honom vad han skulle vilja höra att Gud sade till honom när han kom till himmelen, svarade han: “There is a seat in the front”.

© vladimir oravsky

Moonraker - gästinlägg

Lördagen den 26 juli bjuder Sjuan på en av de bästa James Bond-filmerna och Vladimir Oravsky bjuder på en utförlig introduktion till den. Analysen kan läsas i Oravsvskys bok I skuggornas hetta, utgiven på Studentlitteratur i Lund.

Mycket lärdom och nöje

Moonraker (Moonraker)

“A film, whether light entertainment or not, is either a work of art or it is nothing. And the basic essential of a work of art is that it be thematically organic. Goldfinger [Goldfinger, 1964, regi: Guy Hamilton] is a collection of bits, carefully calculated with both eyes on the box office, put end to end with no deeper necessity for what happens next than mere plot; nothing except plot develops in the course of it, and, obviously, the essence of an organic construction is development.” / Robin Wood, Hitchcock's Films, (1965).

“You know my methods. Apply them.” / Sherlock Holmes i The Hound of the Baskervilles, (1902).

Moonraker (Moonraker, 1979, manus: Christopher Wood, efter den tredje Bond-boken från år 1955, regi: Lewis Gilbert) är den elfte i raden av James Bond-filmer. Sedan inledningen med Dr. No (Agent 007… med rätt att döda, regi: Terence Young) 1962, har såväl huvudaktörer och manusförfattare som regissörer skiftat. Idégivaren har dock alltid varit den samme; Ian Lancaster Fleming (1910-1964) - mannen med den gyllene skrivmaskinen (1).

Filmerna har blivit oerhört kommersiellt framgångsrika, och därigenom också inspirerat till ett flertal parodier och plagiat. De tio första Bondfilmerna lär ha spelat in 446 miljoner dollar till sina producenter Harry Saltzman och Albert R. Broccoli (2), och detta genom mer än en miljard sålda biljetter i visningsstäder alltifrån New York till Istanbul och New Delhi. Och showen går naturligtvis vidare. Till sina tio föregångare anslöt sig 1979 Moonraker, som på elva dagar spelade in 23 miljoner dollar i England och USA.

Bondfilmerna bygger på världsvida bestsellers, marknadsförs med överväldigande, många gånger påträngande kraft och har en elegant hjälte som trotsar auktoriteter, en Herkules i smoking - en hjälte som antagligen tillfredsställer publikens förväntningar på vissa psykologiska mönster (3). I linje med denna kraftfulla ansträngning ligger en välgjordhet i konstruktion och utförande som tyder på respekt för den betalande publiken. Med följande i stort sett rent kronologiska beskrivning av filmen vill vi antyda attMoonraker har den tematiska stringens som definierar en organiskt hel film.

1 filmens första scen visas en Boeing 747 i luften, bärande en Moonraker (en amerikansk rymdfärja efter förebilden Space Shuttle), i stånd att skjutas ut i rymden, runda jorden, återinträda i jordatmosfären och landa som ett konventionellt flygplan. Det är natt. Besättningen övervakar lugnt sina instrument. Två svartklädda män kryper fram ur sina gömställen och besätter Moonrakern. En röd larmsignal indikerar faran för besättningen. Moonrakern lyfter, med påföljd att moderfarkosten exploderar i ett sprakande eldsken som med sin färg utgör en brygga till nästa scen. På en röd telefon rapporteras - som vore den direkt ansluten till larmapparaturen i flygplanet - det inträffade till M, alias amiral Miles Messervy, VD i Transworld Consortium, alias Secret Service. 007 efterfrågas.

Agent 007, James Bond (Roger Moore), presenteras ombord på ett flygplan i behaglig närkontakt med en kvinna. Rofylldheten förbyts i fara. Strid utbryter. Bond är nära att kastas ut ur flygplanet, men vänder på situationen och slår ut sin fallskärmförsedde antagonist, bara för att ögonblicket därefter knuffas ut av en leende Jaws (Richard Kiel). En sky diving-jakt inleds. Bond hinner ifatt mannen med fallskärmen, vinner på nytt kampen och tillkämpar sig den vita duken - i dubbel bemärkelse. För den som inte visste, står det nu klart att det är Bond som är vår hjälte.

Redan här i inledningen kan vi utläsa filmens strukturella uppbyggnad och dess metod att utnyttja a) upprepning, b) opposition, c) tematisering. Scen tre har enheter som är hämtade från den första scenen. Exempel: Bond presenteras rofylld i ett flygplan - likt piloterna tidigare. Sönderskjutningen av instrumentpanelen i Bonds flygplan "indikerar" fara - liksom instrumenten varnade piloterna i Boeingplanet. Bond avvärjer dock till skillnad från kollegerna i första scenen hotet mot sig, och överlever. När han bemäktigat sig fallskärmen har han problem med att knäppa selen. Detta skapar naturligtvis spänning, men utgör också ett steg i ett sammanlänknings- delnings-/frigörelsetema, ett tema som påbörjades redan med Moonrakers frigörande från Boeingplanet och sedan byggdes på när de i sky diving-jakten inblandade, lämnade planet.

Räddningen förbyts dock åter i fara för Bond. Jaws dyker oväntat upp igen, jagar Bond genom luften och fångar honom, men tappar greppet när Bond utlöser sin fallskärm. I ilskan över att ha missat sitt offer missbedömer Jaws sina krafter; han sliter av sin egen fallskärmsutlösare, men räddas när han störtlandar i ett cirkustält av en ”ställföreträdande fallskärm”, eller varför inte, ett brandsegel, en ominös rekvisita som leder tanken till brand (- vi hade ju en eld redan i första scenen), med hänsyn till brandseglets storlek kanske en världsbrand. Det vi bevittnade var ett cirkusbetonat bravurnummer av högsta klass. Även i den rämnande cirkuskupolen pågår luftakrobatik och balansgång på höga höjder. Och vart hör Jaws och hela denna upptakt om inte till cirkusens halsbrytande och komiska värld.

En stiliserad version av en cirkusföreställning bildar bakgrund för de nödvändigaste produktionsuppgifterna, och vi styrks i vår uppfattning att James Bond-genren numera är en jättelik cirkusföreställning med spektakulära nummer av internationella toppartister (4).

Efter detta besöker vi den gode av ”cirkusens” båda managers, Secret Service-chefen M, och uppdraget att finna Moonrakern presenteras för Bond och oss. Bond utrustas med ett armbandsur, tillika ett vapen som är laddat med pilar. En pil avlossas och träffar en renässansmålning, ett porträtt i förgylld inramning som visar sig utgöra en övergång till nästa avsnitt och dess luxuösa miljö.

Bond flygs - för att diskutera förlusten av Moonrakern - i helikopter till Hugo Drax (Michael Lonsdale), som begåvats med Howard Hughes rikedomar och flygintresse och residerar i ett importerat chateau i Californien. Genom att Drax presenteras bakifrån, binds han till de anonyma, svartklädda skurkarna från filmens första scen, och vi förstår att han är ”cirkusens” onde manager. Hos Drax, som spelar klassisk musik (Chopin) där han tar emot Bond, möter vi två kvinnor och två hundar - båda paren lika dresserade och lydiga. Mötet mellan Bond och Drax blir kyligt. Drax alluderar på en aforism av Oscar Wilde när han säger: ”Att förlora ett flygplan kan ses som ett missöde, men att förlora två liknar vårdslöshet.” Han kastar samtidigt med sina ord, en och en, två råa köttbitar till sina hundar, som först inte ens ser på dessa men ögonblicket efter på en fingerknäppning från Drax, glupskt kastar sig över ”bytet”. (Drax iscensättning av aforismen är en metafor för Bondsidans situation och hans egna handlingar.) (Filmmakarna håller här fram sin film som populärunderhållning, då denna framställer finkultur som varande i tjänst hos de undertryckande, men samtidigt framvisar de att de hämtar material ur en rik kulturell tradition (5). Oscar Wildes aforism är ett citat från hans komedi The Importance of Being Earnest (1895), ett lätt och spirituellt stycke där huvudrollerna lever dubbelliv i samma komiska anda som de oppositionella huvudpersonagerna i Moonraker.)

Bond guidas härefter runt i monteringshallen där Moonrakerplanen sätts ihop - till sin form en förstoring av fallskärmen och en avbild i betong av cirkuskupolen. Ciceron är Dr. Holly Goodhead, en Eve Kendall. Hon och Bond är omedvetna om att de bevakas av Drax japanske medhjälpare Chang, som skall se till att Bond råkar ut för en ”olycka”. Chang får sin chans när Bond tar plats i en simulator, en centrifug för skapande av G-kraft.

Simulatorscenen görs mycket spännande bl. a genom den täta musiken, diverse inklippta närbilder på mätarinstrument i röd färg (ett psykologiskt utnyttjande av faran i filmens första scen), oroskapande visare-rörelser och korsklippning mellan den lidande Bond i närbild och den leende Chang vid simulatorns manöverbord. Rafflande är också återgivandet av det jetplansliknande oljud som uppstår då simulatorkabinen passerar kameran, och kameraföringen som då låter kabinen avlägsna sig i en helbild och sedan följer den i korta panoreringar i close up. Vi uppfattar det dramatiska även rent intellektuellt, då den kvinnliga vetenskapsmannen strax innan har förklarat alla faror för oss; vid den och den hastigheten händer det och det, och överskridande innebär döden. Här utnyttjar filmmakarna vår oförmåga att komma ihåg filmens händelser, eller rättare sagt: de demonstrerar hur skickligt de får oss så involverade i handlingen att vi ”upphör att minnas”. Bonds armar fixerades innan simulatorn kördes igång – ”För att hindra dig från att slå dig själv medvetslös”. Under färden kämpar Bond mot trycket, försöker befria sig, men verkar hjälplös. Han lyckas dock slutligen stoppa simulatorn, och det just genom att han är fastspänd och därmed påminns om sin sista utväg, den extraordinära klockan som är spänd kring hans handled. Hans tid är tydligen ännu inte ute. [Scenen med simulatorn är kanske också en anspelning på en liknande sådan i H. S. Bucquets film Without Love (Utan kärlek, 1945) som, titeln ”till trots”, liksom Moonraker slutar med den stora kärleken.]

Efter en nattlig kärleksakt tillsammans med Corinne Dufour, Drax helikopterpilot, tar Bond på sig sitt armbandsur och beger sig till Drax arbetsrum för att genomsöka det. Mer eller mindre ofrivilligt röjer Corinne ett kassaskåp dolt i ett ur, en parallell till Bonds polyfunktionella klocka; när Bond öppnar uret höjer sig detta mekaniskt, som om uppskjutet från en ramp, och avslöjar kassaskåpet, som Bond sedan öppnar efter att ha gjort bruk av en liten röntgenapparat som han har dold i sitt cigarrettetui. Han fotograferar av några handlingar med sin minikamera, som har två linser - bredvid varandra bildande siffrorna ”00” - och bär siffran 7, ett förebud till mynningen och avtryckaren på den dubbelbössa, och Bonds skarpögdhet eller ”röntgenblick” i samband därmed, som kommer att nyttjas i nästa scen. Corinne och Bond lämnar rummet, bevakade av Chang.

Vid avresan morgonen härpå stannar Bond till hos Drax, som är ute på fågeljakt - som om han ville hålla sig i form för tillfällen då han nedlägger större byten, dvs. flygplan. Drax arrangerar snabbt en fälla; han låter en krypskytt försedd med ett gevär med kikarsikte lura dold i ett träd. Bond erbjuds av Drax en dubbelbössa för att delta i jakten, men upptäcker den hotande faran med sin genomträngande blick (som vi såg prov på i scenen innan) och skjuter sin ”fågel”, som faller död till marken (likt ”sparven” Chang senare). Bond lämnar scenen och Corinne uppenbarar sig, på väg att ta farväl. Då hon anar fara börjar hon springa in i skogen. Chang släpper de båda hundarna efter henne, bestar som tidigare presenterats som slaktmaskiner. När de når henne, hör vi i stället för skrik kyrkklockor som klämtar för henne, och kameran blickar uppåt mot skyn, längs trädstammarna som med sin höjd - nu efter krypskyttens snabba frånfälle - konnoterar död. Sekvensen avslutas som den började. (Den inleds i luften och avslutas på samma sätt.) Via ett klipp befinner vi oss sedan i Venedig, på andra sidan det stora vattnet - dödsrikets gräns, och vi ser en hammare slå på en tornklocka. Kameran har alltså förflyttat sig uppåt till den nivå mot vilken den blickade i scenen innan. På samma sätt som Bonds resa från England till USA gjordes luftledes, görs transitionen USA-Italien uppe i luften.

Corinnes livstid begränsades genom att hon avslöjade klockans/kassaskåpets hemlighet, vars innehåll nu för Bond till Venedig och senare specifikt till sagda klocktorn där. Kamerarörelsen som utgör övergången, är ett återskapande av klockans/kassaskåpets rörelse - upp och sedan ner, en visuell kommentar om uppgång och fall.

Kameran sänker sig från tornet. Bond går iland från en gondol, uppsöker en glasfabrik och får under en visning för besökare där syn på Dr. Goodhead. Efter att ha blivit avspisad av henne återvänder Bond till sin farkost. På en av kanalerna korsas hans färdväg av en gondol lastad med en likkista. Kistlocket öppnas och liket visar sig vara en högst levande knivkastare, som emellertid genom en returnerad kniv från Bond befrias från sin falskhet och rättmätigt återbördas till kistans inre, under det att locket automatiskt sluter sig. Scenens beståndsdelar är direkta anspelningar på den föregående scenen. Begravningen anknyter till Corinnes död och klockringningen därvid, kistan och dess automatik till det kamouflerade kassaskåpet med dess dödliga hemlighet, och skurken som dör för eget vapen är en upprepning av scenen med Drax krypskytt som skjuts med sin uppdragsgivares vapen. Fortsättningen på kanalscenen blir än mer komisk. Begravningsgondolen går in under en låg bro, med påföljd att den för högt placerade kistan ”avfyras” ner i vattnet, som en raket eller torped. Den flytande kistan betraktas av en man på bron, som med en misstänksam blick på sin cigarrett kastar denna ifrån sig. Bond förföljs härefter av en snabbgående racerbåt, varvid hans gondol visar oanade resurser, en jakt som slutar med att gondolen förvandlas till en svävare som majestätiskt bär Bond över Markusplatsen. Detta skådespel betraktas förvånat av bland andra en vindrickande man som bragt ur fattningen kontrollerar sin flaskas etikett som om han frågar sig har jag delirium tremens, vad ser jag härnäst, skära elefanter, vita möss?

På natten återvänder Bond till glasfabriken och upptäcker där ett hemligt laboratorium. Han tar sig in i och avslöjar laboratoriet genom att med hjälp av sin röntgenapparat genomlysa och utröna dörrens låsmekanism och sedan trycka in den musikaliska koden (docknings/landnings-temat ur Spielbergs Close Encounters of the Third Kind). Det första han får se när han väl är inne är några möss i en bur. Han lyckas komma över ett provrör med vätskan som framställs i laboratoriet och bevittnar också hur två vetenskapsmän dör i samband med att ett glasrör faller i golvet och sprider en giftig gas, som dock inte tycks påverka mössen.

På väg tillbaka överraskas Bond av Chang, som attackerar under stridsrop. Kampen mellan dem utkämpas delvis i den utställningslokal vi tidigare besökt. Under striden krossas en mängd glas, bl. a. en tidigare förevisad blå vas (det hela en upprepning och utvidgning av laboratorieincidenten). Striden går vidare och fortsätter uppe i klocktornet. Utgången är given: tornet - höjden - liksom glaskrossandet står för död. Chang, som krossade den blå vasen, kastas ut genom urtavlan och försvinner i gatuorkesterns trumset. ”Sparven” Changs slut blir en upprepning av vetenskapsmännens död, en dubblering av krypskyttens och genom klockan en påminnelse om Corinnes frånfälle.

Nästa scen utspelas på Dr. Goodheads hotellrum. Vi ser hennes hand som sträcker sig efter en lampkontakt, då Bond där han plötsligt dyker upp som om från ingenstans, skriker till (en upprepning av föregående scens stridsrop).

Filmens tema av ständigt återkommande, plötsligt uppdykande faror ger oss budskapet ”Slappna inte av! Var alltid på din vakt!”

När Bond där han överraskande dyker upp hos henne, griper tag i Dr. Goodheads handled, gör han så eftersom han tror att hon bär sitt farligaste vapen just där (jfr. hans egen klocka). Goodhead avslöjas som CIA-agent genom att Bond genomskådar hemligheten med hennes utrustning: penna - tillika injektionsspruta, sprayflaska - tillika eldkastare, handväska - på samma gång radiosändare, etc. Denna framställning av avslöjandet är ekonomiskt gjord; Goodheads roll som agent presenteras alltså genom attribut som normalt kännetecknar och definierar en Bondfilm - hon avslöjas inte genom något ID-kort, dechiffrerat meddelande, avlyssnat samtal eller dylikt. Introducerande av ny, ”skrymmande rekvisita” undviks.

Bond lämnar sin amerikanska kollega för att tillsammans med M, den brittiske försvarsministern och den italienska polisen göra en razzia på glas/giftfabriken. Dörren öppnas och till allas förvåning möts de av Drax personligen, och det i en lokal som inte uppvisar minsta spår av några laboratorieaktiviteter. Bonds trovärdighet ifrågasätts. Har han sett syner? Men Bond vet att det var levande vita möss han såg tidigare, lika väl som vi vet att den rökande respektive vindrickande mannen inte hallucinerade.

Drax inser att marken börjar brännas, och Jaws kommer åter in i handlingen, nu som ersättare för Chang. När han nu för första gången efter förtexterna presenteras för oss, befinner han sig på en flygplats och skall passera en metalldetektor. Hans ståltänder utlöser larmet. Detta anknyter till scenen i vilken hans föregångare och motsats - den lille, alltför svage japanen - krossar den blå skålen utan att dess tjuvlarm (om vars funktion vi påmints strax innan) utlöses, och sedan själv krossas i fallet från klocktornet. Även Jaws kommer ovanifrån, med flyg, men landar i motsats till japanen mjukt. När nu Jaws blir stoppad av flygplatsens säkerhetsvakter, visar han sitt dödliga vapen i ett brett leende, som om just hans vapen var en passersedel. Vakternas handfallenhet - de låter Jaws passera - gör dem lika suspekta som ambulansmännen i den kommande scenen. (Här reagerar, kanske avsiktligt, vakterna lika bristfälligt som larmet som inte utlöstes då den blå vasen slogs omkull.)

Rio de Janeiro. I magasinet dit spåren leder Bond, finns - till skillnad från i laboratoriet tidigare - inte (längre) några möss, men väl en katt, ett rovdjur som strax ”ersätts” av den uppdykande Jaws. Katt-och-råtta-leken går vidare.

Bond och Dr. Goodhead, som även hon är ute efter Drax, stöter i en linbanesekvens ihop med Jaws - en påminnelse om inledningens lindansare som tjänar som en uppmaning till åskådaren att rekapitulera och summera filmens gångna händelser. (Jämförbara incitament till att återuppliva filmens olika moment följer när senare Moonrakers dockar/lösgörs vid rymdstationen, vid dubbleringen av anspelningen på Wilde-aforismen och slutligen under eftertexterna, då fragment av filmens handling visas på nytt.)

Drax, en skurkaktig Noa (6), tar i kampen mot Bond till ett nytt djur ur sitt menageri (efter att tidigare ha nyttjat hundar, fåglar, möss och katter): spindlar. Bond överlistar Jaws under en kamp på en linbanegondol uppe i linbanans vajrar – ”spindelns trådar” - och Jaws far rakt in i manövercentralen, rakt in i ”spindeln”, och förstör denna totalt. Efter att ha orsakat linbanestationens sammanbrott och misslyckats med att ”snärja” Bond, trasslar Jaws i stället in sig själv i ”kärlekens snaror”, flickan med flätor. Som bevis på Jaws demilitarisering (han ägnar sig nu åt ”love, not war”) ersätts han snabbt av sjukvårdare, ”korsspindlar”, som infångar Bond och Goodhead, och fjättrar dem i en ambulans. Bond skickar i ett tumult iväg - som en projektil - en av Drax män ur ambulansen, rakt mot en jättelik affisch (i sin utformning en anspelning på Spielbergs Jaws), och mannen ”slukas” av hajen på affischen, ett förebud om hur Jaws kommer att träda i Bonds tjänst.

Bond lösgör sig i ambulansen ännu en gång ur bojorna, för att i nästa scen, utstyrd till gaucho, uppsöka M på en Secret Service-bas, maskerad till kloster, och dramauppbyggnadens mekanik kan börja löpa på nytt. Här dubbleras mötet med M:s sekreterare från filmens andra scen: Bond får samma fråga och avger samma svar som då, med passande variation - då föll han från ett flygplan, nu från en linbana, som ju också är ett lufttransportmedel. För att ”uppväga” den tidigare CIA-förevisningen, iscensätts här en vapendemonstration av Secret Service:s rustmästare. Bland annat visas en kamouflerad bola, som kastas mot en attrapp och slingrar sig (likt ormen om Bond senare) runt dennes hals, för att därefter explodera.

En analys av innehållet i provröret som Bond tog ur laboratoriet visar på ett farligt gift som framställs ur en sällsynt orkidé, och i jakten på denna ger sig Bond ut på en flodfärd i Sydamerikas djungler. Sökandet resulterar också här, liksom tidigare på Venedigs kanaler, i en överrumplande båtjakt. En av de förföljande farkosterna förgörs i en upprepning av föregående scens bola-förevisning med explosiva klot/minor utskjutna från Bonds racerbåt - som likt hans gondol i Venedig döljer en del överraskningar. Bonds flyktväg spärras av ett vattenfall, som förutom den dramatik det ger, samtidigt återspeglar motsättningen mellan vatten och luft, mellan jorden och rymden. Denna får i den kommande scenen sin symboliska och vackert poetiska utformning i Bonds omvandling från ”vattenvarelse” (Bond i båt) till ”luftvarelse” (Bond som segelflygare), och senare i Bonds kamp mot ormen i vattnet och flykten i en Moonraker.

Fången mellan den förföljande Jaws och vattenfallet flyr Bond buren av segelflygvingar, ”förvandlad” till ”fjäril”.

Vattenfallet gav oss en föraning om en flykt genom luften, men inte uppåt, utan nedåt längs vattenmassorna - vilket också blir den väg Jaws tvingas ta efter det att han slitit av sin båtratt i vreden över att åter ha missat Bond (ungefär som han i inledningen slet av sin fallskärmsutlösare då han i jämförbar situation gav utlopp åt sin aggressivitet).

Bonds ”fjärilsflykt” är en upprepning av Venedigjaktens upplösning, där Bond undkommer förföljarna genom att hans gondol förvandlas till en svävare, samtidigt som den anspelar på skydiving-sekvensen i inledningen. Här skönjer vi också Bonds ”strävan” upp mot rymden: svävare - linbana - segel/drak-flyg, en strävan som når sitt mål och får sin förlösning i den avslutande rymdfärden.

Bonds bevingade flykt ut över vattenfallet leder honom i armarna på en vacker kvinna, en fresterska som lockar in honom i en underjordisk grotta i paradismiljö. Men på samma sätt som tidigare rör det sig här om kamouflage (armbandsur - vapen, klocka - kassaskåp, Bond i gauchoutstyrsel, kloster - Secret Service-bas, vacker orkidé som ger dödligt gift, etc.) och Paradiset är inte vad det synes vara. De rogivande små vattenfallen indikerar i enlighet med tidigare scen fara, och denna fara uppenbarar sig i form av försåtliga vestaler, och deras objekt för dyrkan, en jättelik fallos i skepnad av en orm, grottans och underjordens väktare. Bond kastas abrupt i vattnet och konfronteras med den jättelika anakondan i en kamp på liv och död. Ormen likvideras av Bond med den injektionsspruta/penna som vi tidigare såg då Bond dök upp hos Dr. Goodhead. Också nu räddas Bond av ett vasst, koniskt format föremål; tidigare pil ur armbandsur, gevärsprojektil, kniv, haj (på affischen), och nu alltså en ”penna” - föremål som alla till formen påminner om rymdraketen/ Moonrakern, som också blir den, som slutligen räddar Bond och mänskligheten från undergång. Denna dramatiska envigscen innehåller också, på bästa Hitchcock- och Spielbergmaner, en god portion humor i sin omkastning av rollerna - ormen (om än icke giftig) är här den som får finna sig i att stickas – ”bitas” - till döds. (Jfr också gevärsskytten och knivkastaren som dör för eget vapen.) Giftsprutan förebådar också Dr. Goodheads återkomst, och påminner oss om den pågående jakten på orkidégiftet.

Kampen mellan Bond och ormen skall uppfattas som en ”transitionskamp” mellan jord och luft, en tvekamp under vilken larven/ormen förvandlas till fjäril, och efter alla vattenmassor övergår också ”fjärilens flykt” bildligt och bokstavligt i flykt i en Moonraker i rymden, bland de vattenmassor som ”förvandlats till ånga”, då historien närmande sig sin final hettas upp.

Likt Noas ark innehöll par av ”allt levande”, bär Drax armada av Moonrakers par av de bästa människoexemplaren vad gäller skönhet och styrka. Med på resan är Bond och Goodhead, som nu återförenats. Utklädda till Drax astronauter besöker de dennes rymdstad (som är osynlig för radar - vilket kan jämföras med hur larmanordningen i glas/gift-fabriken inte reagerade på det snabba slaget mot den bevakade dyrgripen). De båda får här del av Drax planer på att utrota jordens befolkning med giftkapslar utskickade från rymdbasen. När allt mänskligt liv dött ut skall jorden åter befolkas - men nu med Drax som skapare. Med filmen som facit visar sig dockningstemat vara en omskrivning för den aktivitet som Drax förväntar sig av sin till rymden medhavda plantskola; kärleksaktens mekanik utan känslor, avlande utan kärlek.

Detta iskalla ideal demonstrerades redan i filmens början, då Drax visade upp sitt dresserade, kyligt dekorativa kvinnopar och de till blindo lydiga hundarna. Drax, eller Dr. Ax (yxa) - Bondfilmernas förste skurk hette Dr. No (7) - vill - likt Djävulen i Jean Effels (pseud. f. Franois Lejeune) Le roman d'Adam et Eve (1946-67) - hugga itu varje kärleksfullt parförhållande, eftersom kärleken mjukar upp den militära disciplinen. Avfällingen Corinne Dufour är ett exempel på denna karaktärsomvandling, den nyförälskade Jaws ett annat. När vi på slutet ser Jaws bära omkring sitt hjärtas dam, vet vi vilken sida han har tagit ställning för, och att han kommer att belönas.

Signifikativt för sitt missbruk av känslor, älskog och samliv, alla stegen i ett parförhållandes trestegsutveckling, besudlar Dr. Ax blomman - kärlekens bevis par excellence - när han med sitt brott vill ”plantera orkidéer ovanpå hela mänsklighetens grav”.

Dr. Ax är en besatt galning som vill erövra världen för att bevisa sin potens. Varje gest från honom, all hans dödsbringande rekvisita är demonstrativa potensuppvisningar av en man ”utan tänder”, en voyeur som måste tvinga andra att älska. Hans harem av internationella skönheter och hans fallosformade Moonraker är de kanske mest iögonfallande utspelen. Mer raffinerade är den freudianska ormen, det potentiella giftets bärare, och så naturligtvis orkidén, av grekiska orchis - vilket den klassiskt skolade Dr. Ax i rimlighetens namn vet betyder ”testikel”.

Dr. Ax sexuella drömmar är högtflygande, men när han i slutet av filmen tvingas lämna Moonrakerns bana, avslöjar hans ansiktsuttryck att han själv är ”rädd att flyga”. Denna rädsla hyser däremot inte James Bond, som i en omfamning med den lika orädda Holly Goodhead (en omfamning inte olik den Marc Chagall förevigat i sina flygande älskande på flera, betydligt mindre dukar) av henne ombeds att ta henne jorden runt en gång till - en kärleksfull omfamning som innesluter hela mänskligheten.

Ett återkommande tema är sammanlänkning - delning. I filmens upptakt såg vi hur en Moonraker lösgjordes från sitt moderplan av två kapare - en skurkaktig handling som satte igång hela raden av filmens dramatiska skeenden och påbjöd vår hjälte att bryta vilan efter föregående films upplösning och stiga in på scenen. I slutet av Moonraker, efter en mängd frigörande/lösslitande och sammanfogande, upprepas detta våldsamma frigörande, nu räddande vår hjälte till fortsatta bravader.

Drax planer är omintetgjorda, och ännu en dröm om ett tusenårigt rike har hamnat på världshistoriens sophög. På samma sätt som den ”moraliserande sagans” Bond indelar människor i goda och onda, delar den onde Drax upp människor i lydiga och döda. Hans straff blir att sparkas ut i glömskan. I nederlagets ögonblick, när Drax svarta armada är avslöjad (blivit synlig), möts i en kort scen sagans och verklighetens värld, en scen där vår splittrade världs representanter med sin potentiella kraft att sätta världen i brand framvisas iklädda var sin sidas färger, ena sidan i rött, den andra i blått, och det är uppenbart att även om denna färgkombination är behaglig för våra ögon, den mer markerar en gränslinje mellan dessa båda sidor, än en sammanlänkning av dem. Det fullkomliga är utan skarvar och sömmar, likt Kristi klädnad eller de tidiga science fiction-skildringarnas rymdskepp.

Bond och Goodhead omintetgör alltså slutligen, som sig bör, Drax onda uppsåt. I en parallell till inledningsscenen, där Bond knuffades ut från flygplanet, öppnar nu Bond dörren ut till rymden för Drax, i ett definitivt farväl, och dubblerar dennes litterära allusion från första mötet med en anspelning på rymdfararen och vetenskapsmannen Armstrongs poetiska och idag bevingade ord ”It's one small step for man, one giant leap for mankind”: ”Ta ett jättesteg för mänskligheten!”

Av Vladimir Oravsky och Sven-Erik Svensson

© Vladimir Oravsky

Noter:

(1) För en närmare diskussion se boken I skuggornas hetta : tvärkulturella filmanalyser av Vladimir Oravsky, Studentlitteratur 1983, 1984, 1992.

(2) Med filmen The Spy Who Loved Me (Älskade spion, 1977, regi: Lewis Gilbert) gick ”Cubby” och Saltzman skilda vägar. På den 54:e Oscarsutdelningen, 1982, fick ”Cubby” Broccoli ”Irving G Thalberg Memorial Award” för sina 12 Bondfilmer, samma pris som Ingmar Bergman erhöll tolv år tidigare.

(3) En annan inte helt negligerbar orsak till Bondfilmernas framgång torde vara publikens/människans naturliga strävan att söka ”se in i framtiden”, att redan nu få erfara vad teknologin framdeles kommer att kunna erbjuda. En Bondfilm idag ”är” vad Jules Vernes romaner var på sin tid. Men inte bara teknologins framsteg utan även hjärnans kapacitet, människans/filmhjältens förmåga att vara sin egen räddare i nöden, fascinerar. Filmer med sådana scener är otaliga och alltid lika fascinerande, och har påtaglig förmåga att dröja sig kvar i minnet: Hiroshi Teshigaharas Kvinnan i sanden (Suna no orma, 1964, efter en välkänd roman av Kobo Abe), där insektssamlaren instängd i en sandgrop kommer på ett enkelt men genialt sätt att samla vatten; Brian De Palmas Dressed to Kill (I nattens mörker, 1980), där den tekniskt begåvade sonen med enkla men påhittiga grepp spårar upp sin moders mördare; Akira Kurosawas Dersu Uzala (Vägvisaren, 1975), där den gamle i värsta snöstorm kan slå upp ett övernattningsläger; Three Days of the Condor (Tre dagar för Condor, 1975, regi: Sydney Pollack, efter Six Days of the Condor av James Grady), där Joseph Turner (Robert Redford) tar sig in i en telecentral och därifrån ringer sin fiende utan någon risk att själv kunna bli spårad … ”Människan är inte summan av vad hon äger utan av det som hon fortfarande inte har men ännu kan nå” (Jean-Paul Sartre).

(4) I Octopussy tilldelas cirkusmiljön en central roll och det är, för en i manuskriptskrivandets konst intresserad lärling, en fröjd att se hur manusförfattarna George MacDonald Fraser, Richard Maibaum [co-manusförfattare (tills. m. Paul Dehn) även till Goldfinger] och Michael G. Wilson lyckats placera in handlingar, företeelser och rekvisita som har med cirkus att göra hela filmen igenom och på alla plan. Regissören Elia Kazan har år 1953 i filmen Man on the Tightrope (Lindansaren) använt sig av cirkusmiljö som atmosfärisk bakgrund till ett ”kalla-krigets” drama. I Octopussy turneras detta med komiska förtecken.

(5) I filmen från år 1983 Educating Rita (Timmarna med Rita), en filmatisering av Willy Russells succéfulla pjäs, tar producenten och regissören Lewis Gilbert åter detta möte mellan två kulturer till behandling - den som förvärvas i en lokal pub och den som vidarebefordras vid universiteten. Rita är en 70-talets Eliza. Där George Bernard Shaws Eliza Doolittle [Pygmalion (1912, urpremiär 1914)] är en blomsterflicka, där är Willy Russells Rita en hårfrisörska. Henry Higgins alias Frank Bryant, Ritas tutor, friserar Ritas huvud så att säga invändigt och hon i sin tur hans, dock utvändigt.

Både Pygmalion och musikalen byggd på denna, My Fair Lady [libretto: Allan Jay Lerner, musik: Frederick Loewe (1956) ] blev för övrigt till utmärkta filmer år 1938 (regi: Anthony Asquith), resp. 1964 (regi: George Cukor).

(6) Det är inte första gången namnet Noa, eller som här, dennes attribut, begåvats skurken. I Chinatown (Chinatown, 1974, regi: Roman Polanski, manus: Robert Towne och Roman Polanski)  försöker Noah Cross [John Huston, tidigare Noa i sin egen The Bible: In the Beginning… (Bibeln... i begynnelsen, 1966)], skändligen tillskansa sig makten över landskapet samt han har gjort sig skyldig till ett ”evolutionsexperiment” (incest) som ligger i linje med Drax planerade illdåd.

(7) I Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben, 1964, regi: Stanley Kubrick, manus: S. Kubrick, Terry Southern, Peter George, efter P Georges roman Two Hours to Doom också känd som Red Alert) är det en annan doktor, han som åsyftas i filmens titel, som gnuggar sina händer i förtjusning över tanken på att skapa en koloni med utvalda överlevande från domedagskrigen. Liksom Merkwiirdigliebes alias Dr. Strangeloves märkvärdigt ihopsatta kropp är en fingervisning om hur de eventuella överlevande kommer att se ut, så är även Leper Colony, namnet på bombplanet som ”kastar den första stenen”, en anteciperande benämning på Dr. Strangeloves utvalda. [Hur livet på en sådan koloni troligen kommer att te sig beskrivs i Chris Markers tanke- och sevärda korta framtidsvision från 1963 La jetée(Terassen)].

© Vladimir Oravsky