torsdag 19 februari 2015

Att inte vilja se

Jan Guillou. Fjärde och sista delen om Übermensch-bröderna Lauritzen. Detta är Lauritz historia. Han ser inte vartåt det barkar i kriget, vilket hans döttrar gör, och brodern Carl, motvilligt. Lauritz söner är aningslösa och betalar högsta priset för det. Sverre är bara en bifigur som plockar mandel i julgröten. Guillou prickar in några linjer som lagts ut i tidigare böcker: Starke Arvid och franske sjömannen som opereras av Ingeborg. Lauritz brottas med livet och döden, Carl säkrar finurligt familjens förmögenhet. Och så slutar allt för Lauritz, i den krossade drömmen om teknikens och fredens 1900-tal.

onsdag 18 februari 2015

True detective, del 1

Njaeee. Inget pang, ingen humor, inga konstiga typer, inga överraskningar. Lamt och seeegt. Del 1 räcker för mig.

måndag 9 februari 2015

ANTI SCUM: Avsiktens klargörande (gästinlägg av Vladimir Oravsky)

Vladimir Oravskys nya bok ANTI SCUM, utkommer den 8 mars 2015.

ANTI SCUM: Avsiktens klargörande

(…)
Yes, how many times can a man turn his head
Pretending he just doesn't see?
The answer my friend is blowin' in the wind
The answer is blowin' in the wind.

Yes, how many times must a man look up
Before he can really see the sky?
Yes, how many ears must one man have
Before he can hear people cry?
Yes, how many deaths will it take till he knows
That too many people have died?
The answer my friend is blowin' in the wind
The answer is blowin' in the wind. / Bob Dylan

ANTI SCUM är en skrift som inte bara är ämnad att enbart klarlägga SCUM-extremister och deras verksamhet. SCUM-extremisterna utgör dock det konkreta exempel som i denna skrift står som representanter för samtliga intoleranta fanatiker, förespråkande våld och dödliga redskap som bevisföringsinstrument. 
Ändå vänder sig ANTI SCUM inte först och främst mot SCUM-extremisterna utan mot samtliga de som tyst accepterar SCUM-extremisternas metoder, i stället för att högljutt protestera mot dessa. Det är nämligen framförallt de tysta som bör ställas på de åtalades bänk. De som leninismen och stalinismen benämnde med termen ”Полезный идиот”, dvs. ”Nyttig idiot”, men som inom ramen av varje om herravälde kämpande troslära, tyst accepterar och kanske även bejakar den.
En nyttig idiot är en blind, döv och osjälvständigt tänkande person, som löper andras ärenden utan att vara det minsta medveten om att så är fallet, och som samtidigt, på obestridligt bedrägliga grunder, är övertygad om att det är de egna intressena hen värnar om.
Det gör hen inte. 
Det hen gör, är att samla bränsle till det bål på vilket hen själv kommer i sinom tid förlora livet.  

Frågan hur många nyttigidioter stödjer SCUM-extremister blev inte ställd, inte offentligt, inte än. Men den blev ställd i andra sammanhang. Exempelvis när det gällde nazismen mellan åren 1933 – 1945. Det var inte alltför många som var övertygade nazister, även om jättemånga blev glada att Hitler ville blåsa in stolthet i det tyska folket, som underkuvades genom första världskrigets totala nederlag. Resten av tyskarna, de hade nog att tänka på sig själva. 
Och det är de som inte aktivt ville blanda sig in i den politiska utvecklingen, som tillät allt det förfärliga hända. 
Peu à peu, lite i taget, bit för bit. 

De tyckte att Kristallnatten var djävlig, men det gick att leva med den. 
De tyckte att Koncentrationslägren var djävliga, men det gick det att leva med. 
De tyckte att Förbränningsugnarna…  

I kommunistiska länder var de flesta medborgarna inte de kommunister som lyckades utplåna flera människor än andra världskriget, utan återigen, det var de nyttiga idioter, de fredliga, de tysta, de som lät det hela peu à peu ske, lite i taget, bit för bit. De goda människorna, den så kallade fredliga majoriteten, var på inget vis till människan och mänsklighetens hjälp, utan de var dess fördärv. 
Även kineser var fredliga och knappast ville göra en fluga förnär. Men det blev ändå 70 miljoner människor som förlorade livet under det kommunistiska oket där. Inte alla på en och samma gång, utan 
peu à peu, lite i taget, en efter en. Den goda människan, den som ingick i den så kallade fredliga, tysta majoriteten, var på inget vis till människan och mänsklighetens hjälp, utan hon var dess förödelse. 
Den gängse japanen var knappast en krigshetsande sadist. Och ändå mördades minst 12 miljoner kinesiska civila av japaner. Inte i ett slag, inte med en atombomb, och på distans, utan med händer, genom svärdspadeoch bajonett
I Rwanda
, år 1994, pågick folkmord ”bara” i tre månader. Under den tiden hann hutuer slakta en miljon tutsier och köra två miljoner på flykt. Vad hade dessa tre miljoner glädje av de fredliga, tysta hutuerna, de som inte slaktade men inte heller protesterade?
Och vem kommer inte ihåg de jugoslaviska krigen - kriget i Kroatien, kriget i Bosnien och Hercegovina, kriget i Kosovo, under Jugoslaviens upplösande? Grannar och ”bästa vänner” lät sig förföras till våldtäkter, folkfördrivning och folkutrotning av grannar och ”bästa vänner”. De högljudda vålds- och krigshetsarna var långt ifrån i majoriteten, de flesta var de ”goda människorna”, de som först lät allt det ohyggliga ske… Och som själva blev till offer.  
Och hur var det i Irak och Syrien och Somalia och Nigeria och Sudan och Libanon och Afghanistan och Kongo och …

Det är de, till att börja med få fanatiker, som tar sig friheten att bestämma agendan, och lär sina barn att döda och bli självmordsbombareoch genom terrorhandlingar tvingar den fredliga majoritetenden tysta majoriteten, den nyttiga idioten till att gå med på det som sker.
Fanatismens imperativ pressar fram med skräck och fruktan, med hotelser, skrämsel och våld, att deras krav omvandlas till skrivna eller oskrivna lagar. Deras kompromisslösa diktatur vinner nästan alltid, eftersom de nyttiga idioterna klär sig nästan alltid i bekvämlighetens och förnöjsamhetens vita flagg.      

De tysta kommer aldrig till din undsättning, de kommer aldrig att ge dig ett öppet stöd. Inte så länge de tror att de intoleranta, de makt- och egen lag och ordning krävande, är de starkaste.
De så kallade lugnälskande och fredsälskande är lugnets och fredens farligaste fiender, så länge de inte höjer sina röster. Eftersom de ägs och manipuleras av extremister och fanatiker. De så kallade lugnälskande och fredsälskande är lugnets och fredens egentliga fiender eftersom de är tacksamma och lyckliga att de är de andra, de som inte förföljs, de som inte drabbas av yrkesförbud, de som inte kastas i finkor och koncentrationsläger. 
De blundar och täpper till sina öron, och med hänvisning till alla möjliga undanflykter, vägrar att inse att de med sin acceptans och passivitet redan befinner sig på det slutna plan på vilket de själva glider in dit var de tillät andra att hamna. 
Skriften ANTI SCUM innehåller flera artiklar som jag tidigare publicerat eller erbjöd till publicering. Några är kritiska och varnar för SCUM-extremismen, några är nära på kåserande och fadda, om än inte poänglösa. Som exempelvis kåseri ”Fnitter på fullt allvar”. Flera tidningar har refuserat den med hänvisning till att de inte vill ”provocera i onödan”, det vill säga att de vill ha lugnt. Så här skrev till mig exempelvis en välskrivande och välsäljande författare med en av landets mest lästa bloggar, när jag frågade henom när hen vill publicera mina rader: ”Långt senare i så fall. Behöver hålla mig väl med genusfolket just nu.”

En närmast panisk rädsla för den maktens vedergällningar som vi inte ens kan peka ut – vi säger genusfolket, vi säger muslimer, vi säger organiserade brottslingar – förmår oss att självmant tillverka munkavlen och även lika självmant träda dessa på våra munnar, vi bakbinder självmant våra händer, vi censurerar självmant oss och det till och med hårdare och striktare än en förordnad censur skulle göra… Vi är tysta av egen vilja, och vill det sig gå riktigt illa, så kvävs vi av egen tystnad och det kompromisslösa monstrum som den möjliggjorde att växa sig stark.

© vladimir oravsky / ANTI SCUM

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda. / Gunnar Ekelöf: En värld är varje människa


© vladimir oravsky / ANTI SCUM

torsdag 5 februari 2015

Breaking Bad, säsong 1

Bisarr handling och egenartat persongalleri, klart inspirerat av bröderna Coen. Men seeegt. Jobbintervjun lånad från Out of sight, t o m slipsscenen är med. Men varför är poliserna så korkade att de inte bara åker hem till kumpanen där den fullastade husbilen står och huset stinker av styckmord och substanser? Polisen har ju span på kumpanen och vår hjälte. Godbitar: Mycket kemi som jag inte hade en aning om. Bäst spelar sonen på kryckor, och roligast är att vår hjälte kör Pontiac Aztek, flera gånger utsedd till världens fulaste bil.

onsdag 4 februari 2015

Fnitter på fullt allvar – gästinlägg av Vladimir Oravsky

Fnitter på fullt allvar
En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig att förfäkta att det bara finns illa- respektive välskrivna texter… 
Vi beslöt att sjösätta ett experiment som gick ut på att jag skickade hennes manuskript till ett förlag som specialiserat sig på enbart kvinnliga författare. En av förläggarna var och är fortfarande min vän (väninna), varför svaret inte lät vänta på sig. På förlaget hade man läst manuskriptet och fann att romanens språk var utpräglat manligt och de var övertygade om att det var jag, Vladimir Oravsky, som dolde sig bakom manusets kvinnonamn.
Så mycket om det utpräglade kvinnliga språket och dess självklara påtaglighet. 
Naturligtvis kan ett enda exempel inte bevisa alltför mycket, liksom det är klart att en svala inte gör någon sommar.
Det var anledningen till att mitt experiment rörande det utpräglat kvinnliga respektive manliga språket inte slutade med det första försöket. 

När bokförlaget Prisma i samarbete med Aftonbladets kvinnoredaktion annonserade efter kvinnliga författare, eftersom de var på väg att ge ut en antologi med kvinnohumor, ringde jag upp förlaget och anmälde mitt intresse med hänvisning till att jag starkt solidariserade mig med kvinnfolket. 
Nej det gick inte, sade damen på andra sidan telefonuppkopplingen. Jag kunde inte skriva åt dem, fortsatte hon, eftersom ett av syftena med boken var att bevisa att det finns en speciell kvinnlig humor. 
Jag insisterade och hävdade att mitt skämtlynne troligen var lika kvinnligt som hennes. Damen svarade att det kunde hon knappast tro, och dessutom, menade hon, mitt manliga utländskklingande namn, skulle rappt berätta allt om min identitet. 
Jag kontrade naturligtvis med, att om det blir mitt namn som kommer att vara utslagsgivande vid urvalet av texter till deras humorantologi, då är det inte först och främst de inskickade texterna som definierar kvinnlig humor utan andra identifikationsmarkörer. 
Det var då kvinnan föreslog att jag skulle skriva under en kvinnlig pseudonym och sedan, när jag tvivelsutan fick mitt bidrag refuserat, skulle jag bli varse om vems antagande som var rätt. 

Här är det ett bra tillfälle att gymnastisera både den kvinnliga och manliga hjärnhalvan med en ofta berättad tankenöt. Inte minst för att den har anknytning till det ämne som avhandlas på dessa rader: 
De välkända författarna George och Evelyn träffades aldrig. Båda skrev närapå livet ut. Litteratursakkunniga menar att Evelyn älskade George. George gifte sig år 1880, han blev katolik 1930. Under andra världskriget tjänstgjorde han vid The Royal Marines och The Royal Horse Guard. 
Evelyn dog i april 1966 i grevskapet Somerset. Hon blev beryktad för sin livsstil. Hennes sista roman kom ut 1876. Några månader innan han dog, bara 62 år gammal, beskrev han sig själv som “toothless, deaf, melancholic, shaky on my pins, unable to eat, full of dope, quite idle”. 
Hur förklarar du allt detta?

Svaret är hur enkelt som helst. För den som kan det: George Elliot var Mary Anne Evans författarnamn. Hon föddes i november 1819 i grannskapet till den brittiska industristaden Nuneaton, och dog i december 1880 i London. År 1854 rymde hon till Tyskland tillsammans med filosofen, teaterkritikern och swingern George Henry Lewes som var gift och hade tre söner. De levde tillsammans i 24 år. Efter hans död bytte hon sitt födelsenamn till Mary Anne Cross, efter att hon gift sig med den 21 år yngre skotske mäklarenJohn Walter Cross. Åtta månader senare, var hon död.
Så mycket om gåtans George.
Evelyn Waugh föddes i oktober 1903 i London. Han var gift med Evelyn Gardner och vännerna kallade dem “He-Evelyn” och ”She-Evelyn”. De hade fyra barn tillsammans. He-Evelyn gifte om sig med Laura Herbert, Evelyn Gardners kusin. Punkt.

Att ha Royal straight flush, det vill säga att vara proppad med en mängd goda argument som stödjer din teori, är naturligtvis inte det samma, som att kunna vinna en dispyt, eftersom det som bekant förhåller sig så, att din opponent måste vara mottaglig för dina argument om dessa skall ha någon chans att sätta rot i henom. Denna undantagslösa regel gällde lika mycket under inkvisitionens tid som i dag och hela det långa tidsspannet däremellan.    

Mary Anne Evans var inte den enda kvinnan som skrev under en manlig pseudonym. Bakom namnet George Sand finns Amantine Lucile Aurore Dupin,  Isak Dinesen och Pierre Andrézel var namn som Karen Blixen gärna medverkade under, Victoria Benedictsson skrev sina romaner under namnet Ernst Ahlgren och systrarna Charlotte Brontë, Emily Brontë och Anne Brontë ”uppträdde” under namnen Currer Bell, Ellis Bell och Acton Bell. 
Bakom namnen Michael Richards och J. Michael Bingham finns D. C. dvs. Dorothy Catherine Fontana, Sophie Wörishöffers pseudonymer var S. Fischer, A. Harder, W. Höffer, K. Horstmann och W. Noeldechen. 
Catherine Lucille Moore och Susan Eloise Hinton använde sig bara av sina förnamns initialer och varken den breda publiken eller recensenter anade att varken C. L. Moore eller S. E. Hinton inte skrev sina respektive verk med snoppar.  
J. K. Rowlings, dvs. Joanne Kathleen Rowlings första kriminalroman The Cuckoo's Calling var utgiven med hennes för tillfället antagna pseudonym Robert Galbraith. Ingen skönjde en kvinna bakom denne Robert, även om man misstänkte att en debutant knappast kunde vara en så pass duktig författare. (Redaktören på Orion Books som avböjde publiceringen av The Cuckoo's Callinghar antagligen ångrat sig lika mycket som de som tyckte att The Beatles inte var något att satsa på. Fast det behöver inte förhålla sig så: en del smakbedömare är nämligen så pass övertygade om sin förträfflighets kompromisslösa visdom, som den bilist som på en motorväg körde i fel riktning, dvs mot bilströmmen, och förundrade sig hur det kom sig att samtliga andra trafikanter körde fel.)  

Professor Patrick Juola var lika säker som mina bekanta som trodde sig på en gång kunna avslöja om en författare är en man eller en kvinna bara genom att bekanta sig med verkets språk, och han under buller och bång som ekade över hela bokvärlden, avslöjade att Robert Galbraith var ingen annan än självaste Joanne Kathleen Rowlings, världens mest sålda nulevande författare. 
Respekt, som man brukar säga i vissa sammanhang. 
En liten, liten detalj kom dock fram först något senare. Den framkommer av följande citat från http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-23515054 av den 31 juli 2013: ”(…) Harry Potter creator JK Rowling has accepted a substantial charity donation from the law firm that revealed she was writing under a pseudonym.
The writer brought a legal action against Chris Gossage, a partner at Russells Solicitors, and his friend, Judith Callegari.
Rowling was revealed as the writer of crime novel The Cuckoo's Calling in a Sunday Times article. 
The author had published the book under the pen name Robert Galbraith. 
Rowling's solicitor told Mr Justice Tugendhat that Russells had contacted the writer's agent after the story was published, revealing it was Mr Gossage who had divulged the confidential information to Ms Callegari. (…)”

Naturligtvis finns det även ett gäng män som skrev/skriver under pseudonymer, gärna kvinnliga. Exempelvis Peter O'Donnell som använde sig av namnet Madeline Brent och den fortfarande aktive Christopher Wood som skrev under flera namn, såsom Penny Sutton och Rosie Dixon.

Tillbaka dock till det vad som jag uppmanades att ingå med Prisma och Aftonbladets kvinnoredaktion. 
Bengt Carl Gustaf Westerberg utsågs till Hederskvinna av Kvinnor Kan-mässan i Östersund och kamrat Hans Göran Persson utropade sig själv till feminist. Till skillnad från mig, ingen av dessa två pionjärkönsgränsöverskridare lyckades kvalificera sig till Prismas antologi ”Fnitter: en rolig bok av kvinnor - på fullt allvar!”. Det är till och med sannolikt, att de inte ens vågade utsätta sig för denna opålitliga äkthetsprövning.

Du kanske är en av de grubblande typer som är nyfiken på vilket bidrag eller vilka av bidragen som är skriven / skrivna av mig. Det vill jag inte avslöja. Inte än. Det sparar jag för framtiden. 
PS
Flera självutnämnda genusförståsigpåare har hört av sig efter att jag tidigare berättat denna uppbyggliga historia om det typiskt manliga respektive typiskt kvinnliga sättet att skriva eller berätta berättelser om. De försökte att gissa vilket / vilka av bidragen som var skrivet / skrivna av en man, och samtliga gissade fel. Eller också gissade de rätt, men mitt bidrag / mina bidrag utpekades än så länge ändå ej. 

© vladimir oravsky, 
som bland flera andra nom de plume, även skriver under namnet Zlata Ibrahimovic