Systrar 1968

1968, tre avsnitt, "Upp till kamp" med vänliga vibbar. Samma enorma kvalitet i scenografi och berättelse. Musiken, scenerna, klädena, texterna. Varmare och snällare, och nästan alla är egentligen goda och fina. Här är många trådar att dra vidare i fler avsnitt.

The Square

Ruben Östlund. Tråkpretto, stängde innan slut.

Fingerprint - the story

Johan Carlström och hans kompisar driver bolaget och hamnar under åtal, liksom flera andra. Bra skriven, flera intervjuer och mycket fakta.

Kilo Two Bravo

En verklig händelse 2006, när ett gäng brittiska soldater i Afghanistan råkar ut för minor under patrull i en wadi. En efter en skadas och får fötterna bortsprängda, räddningen med helikoptrar dröjer. Mycket realistiskt, både props, action, otäcka skador, skräcken. Kronologiskt, utan musik. Så var det, helt enkelt.

Min pappa Toni Erdmann

Projektledarproffs hinns ifatt av barndomen, i form av lekpappa. Rolig och vansinnisch.

Hur jag lärde mig förstå världen

Hans Rosling. Superintressant att får reda på hur han kom dit han kom. Väldigt bra början med hans egna äldre generationers slit och släp ur "ulands-tillvaron", uppåt i ekonomi, egnahem, utbildning.

Frågor jag fått om Förintelsen

Hédi Fried. No bullshit. Precis som i "Mannen utan öde" av Imre Kertész handlar det om de små, små förändringarna som inte får hända – du accepterar det för du tror det snart blir som innan, normalt, men i stället blir det förändrade det normala. Och förändringen fortsätter.

Stjärndamm

Lars Wilderäng. Sista delen i serien, tror jag. Atombomben smällde bort kentaurerna och vampyrerna var snälla när de slapp sina herrar. Alla levde lyckliga i evighet. Ja ja. Jag förstår inte hur skutan Friheten kunde segla fram och tillbaka över Nordsjön i alla år, på diesel. Jag förstår inte varför zombierna som i tidigare böcker alltid vaknade efter att blivit dödade, nu kunde dödas på enkla sätt, som skott i skallen eller dränkning. Obegriplig soppa.