Jag lånar en recension av nyligen bortgångne Per Svensson, en av de bästa skribenter jag brukade läsa i Sydsvenskan. När Per sett två första avsnitten av Sverige och kriget skrev han detta (hoppas att det inte känns fel att låna in hans välskrivna text):
"Alla svenskar hade 1938 fått lagstadgad rätt till två veckors semester. Sommaren därpå anpassade sig vädret lojalt till ambitionsnivån i det alltmer välinredda folkhemmet. Efter en ostadig inledning blev sommaren strålande. Den 30 augusti kunde Sydsvenskan rapportera att glada badgäster fortfarande flockades på Ribban. Det var 21 grader i vattnet och 25 i luften. Det är i detta behagliga sensommarland som dokumentärserien ”Sverige och kriget”, SVT:s nya storsatsning, tar avstamp. Värme. Dåsighet. Loja stunder i solen. Men också lekar och aktiv avkoppling, bad, båtliv, badminton. Samtidigt skockas krigsmolnen över Europa. Den politiska åskan mullrar. Tidningsrubrikerna har under sommaren blivit allt svartare. Det är Hitler och Danzig och pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen och Hitler igen och igen …
Den 1 september, dagen efter Sydsvenskans bildreportage från badstranden, rullar de tyska stridsvagnarna in i Polen. Världskriget har inletts. I semesterlandet Sverige fortsätter livet som vanligt, om än med kallstråk av oro. Som det konstateras i upptakten till SVT-serien, kunde det vara svårt att ta kriget på fullt allvar. Lever man i ett blomstrande solskensland är det nästan omöjligt att föreställa sig att det skulle kunna bli annorlunda. Oron man känner inför det som sker hos grannarna är genuin, men distanserad. Ukraina? Hemskt. Matpriserna? Hemska de också. I en dagboksanteckning som citeras i första avsnittet av ”Sverige och kriget” liknar diplomaten Sven Grafström det egna landet vid en fet och belåten gris redo att slaktas. Med den nya serien vill Sveriges Television bygga vidare på de folkbildande framgångarna med ”Historien om Sverige” från 2023–24. Den här gången utgörs inte byggstenarna av iscensättningar utan av autentiska bilder och filmer. SVT bad 2023 allmänheten om hjälp med att få fram material. Gensvaret ska ha varit generöst. Produktionsteamet har också intervjuat ett stort antal svenskar som själva, som barn, upplevde krigsåren. Efter modell från ”Historien om Sverige” ska de fem timslånga avsnitten mynna ut i studiosamtal ledda av Cecilia Düringer. Sveriges Television har baxat fram det tunga artilleriet till seriens produktionslinjer. Där finns framför allt Kristina Lindström, som tidigare har gjort uppmärksammade dokumentärer om svenska superkändisar som Astrid Lindgren, Olof Palme och Selma Lagerlöf. Så hur bra har det blivit? Det vore ohederligt att fälla kategoriska omdömen på grundval av de två avsnitt, de första, som vi journalister fått se. Men bitvis är bilderna hypnotiska. De flesta av filmerna har kolorerats. Och som Kristina Lindström framhåller i en förhandsintervju krymper färgen på ett närmast magiskt sätt gapet mellan då och nu. Krigsårens svenskar träder ut ur en fjärran svartvit värld och blir våra samtida.
Det är både gripande och kusligt att se hur livet trots pågående krig kan framstå som så bekymmerslöst innanför folkhemmets väggar. Det tindras vid tända julgranar. Det festas på glammiga krogar. Var är kriget? Männen som rycker in i beredskapen kunde vara på väg till en ansträngande men spännande övning i teambuilding. Källmaterialet utgörs delvis av privata smalfilmer. Och, inser man, det ger en viss slagsida åt de intryck som förmedlas. Smalfilmskameror var knappast var mans egendom i Sverige 1939–40. Det är rimligt att tänka sig att interiörerna från svenskt familje- och vardagsliv under de första krigsåren i viss mån präglas av social snedvridning. Men det är knappast skälet till att tyngdpunkten i de första två avsnitten ibland tycks ligga mer på ”kriget”, det som utspelar sig i den stora världen, än på ”Sverige”. Mycket tid och energi ägnas åt att skapa storpolitisk kontext: Hitlers väg till makten, spanska inbördeskriget, invasionen av Polen, ockupationen av Frankrike, det tyska överfallet på Danmark och Norge. Det dagliga livet i folkhemmet och den svenska politiska utvecklingen får maka på sig, ibland i onödan kan man tycka. Andra världskrigets makrohistoria är väl allmän kunskap? Kanske inte. Det har gått 80 år sedan kriget avslutades. Kanske kan man inte längre ta för givet att yngre generationer har elementära kunskaper om dess historia. Och det är förstås givet att det som görs och sägs, eller inte görs och sägs, i Sverige under krigsåren måste sättas i relation till det som sker bortom landets gränser. Den eskalerande nazistiska förföljelsen av judar ges ordentligt utrymme. Sjävklart, också för att det kastar långa mörka skuggor över den svenska motviljan mot att ge de förföljda en fristad. Det är inte minst därför underligt att den skamliga breda svenska studentkampanjen mot ”judeimporten” vintern 1939 inte tas upp.
Statsminister Per Albin Hansson håller tal 1941. Öppna bild i helskärmsläge Statsminister Per Albin Hansson håller tal 1941. Bild: TT Tv-serien är uppenbart inspirerad av Henrik Berggrens tre böcker om Sverige och kriget, ”Landet utanför”. Han har också anlitats som historisk expert. Ordet ”utanför” var redan från krigets första dag centralt för den svenska självförståelsen. När statsministern Per Albin Hansson den 1 september 1939 höll ett radiotal till medborgarna manade han till samling ”kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget”. Hålla sig utanför. Var, och är, det självklart att peka ut utanförskapet som den bjudande plikten? Alla de moraliska fläckar Sverige drar på sig under kriget kan härledas till den trossatsen, vi måste till varje pris hålla oss utanför. Fanns det andra alternativ? Vid ett sammanträde med regeringen när nazisterna marscherat in i våra grannländer i april 1940 ska den dåvarande kronprinsen, den blivande kung Gustaf VI Adolf ha sagt att ”det viktigaste för ett folk ej vore att bevara freden utan att rädda sin själ”. Svenska svek redovisas förvisso i upptaktsavsnitten av tv-serien: det nej den norske kungen fick när han sökte skydd i Sverige och det ja tyskarna fick till kravet att få transportera trupper genom vårt land. Men samtidigt ges så pass många exempel på svenskar som gör det rätta – slåss mot ondskan i Finland och Norge, hjälper flyktingar – att man kan gripas av rädsla för ett nationellt rehabiliteringsprojekt. Man får hoppas på hårdare granskning av Sveriges själ i kommande avsnitt eller i studiosamtalen. En av intervjupersonerna, kultfotografen Christer Strömholms son Jakob Strömholm, sätter en förebildlig ton när han kommenterar sin pappas nazistiska aktiviteter: ”Det var ju inte så att han råkade i dåligt sällskap. Det var han som var det dåliga sällskapet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar